Fredens ring

Caxton Njuki, 33. Driver ett företag som hjälper individer att nå sin fulla potential genom fysisk och mental hälsa. Foto: Linda Nilsson.

Jag kom till Sverige från Uganda 1987. När jag var liten fick jag hela tiden höra: ”Caxton du måste jobba tre gånger så hårt som den vite mannen”. Som barn var jag duktig på både fotboll och tennis. Men det kom en tid när jag var tvungen att välja. Hemma sa de: om du väljer tennis, en individuell idrott, är det du som bestämmer. Fortsätter du med en lagsport kanske du blir petad en dag, på grund av din hudfärg. När jag blev äldre kände jag att så ska ingen annan behöva tänka.

Petra Kahn-Nord, 40. Generalsekreterare för Judiska Ungdomsförbundet i Sverige. Foto: Jackie Jakubowski

Det brukade kännas enkelt att arbeta för den judiska gruppen i Sverige. Det har förändrats. Ett avgörande ögonblick för mig var förra sommarens krig i Gaza. Statsminister Stefan Löfven skrev på sin Facebooksida att Israel har rätt att försvara sig. Det ledde till extremt många kommentarer om att judarna borde dö och att Hitler hade rätt. Journalisterna kallade det för en kritikerstorm. Istället för att kalla det antisemitism och hat kallades det kritikerstorm. För många judar uppstod det en djup känsla av övergivenhet. Sedan terrordåden i Paris och Köpenhamn är det fler i den judiska gruppen som ifrågasätter om de har en framtid här i Sverige. Jag med.

Mohammed Mouaid, 32. Föreläsare och driver en teaterverksamhet för unga killar från gatan. Foto: Privat

Jag hade en stökig barndom och hamnade nästan på behandlingshem. En dag frågade min pappa om jag ville bila ner till Syrien. En pappa-son resa. Vi skulle reda ut vår struliga relation. Det tog en vecka att köra ner. Vi pratade, skrattade och grät. När vi kom fram blev jag fängslad och dömd på plats för att ha smitit från militärtjänsten. Jag tillbringade en vecka i syriskt fängelse. Det enda jag kunde tänka på var paradiset Sverige. Här spelar det ingen roll viken religion, sexualitet eller hudfärg du har, du kan fortfarande överklaga en dom.

Siavosh Derakhti, 23. Föreläsare, Raoul Wallenberg-pristagare och grundare av Unga mot Antisemitism och Främlingsfientlighet. Foto: Mattias Ahlm/SR

Min bäste barndomsvän är jude. Vi stod alltid upp för varandra. När vi växte upp fick han ta en massa skit. I Malmö har många fördomar mot judar. Stadens starke man då, Ilmar Reepalu, svek judarna. Jag kände att något måste hända och drog igång organisationen Unga mot Antisemitism för att kämpa för ett bättre Sverige. Det har slagit väl ut men jag har också fått många dödshot: vänster- och högerextrema och militanta muslimer som kallar mig för svikare och smuts.

Hur upplever ni känslan av utanförskap och hur uttrycks den bland de unga som ni möter?

CAXTON: Jag kommer alltid att vara den svarta personen, när jag kliver in i ett nytt rum. Så är det bara. Jag har lärt mig använda det till min fördel. Jag sitter i flera olika styrelser och jag vet att vissa tänker: vem bjöd in honom? Jag har lärt mig hur jag ska prata, och bete mig för att passa in. Bryter jag på svenska och klär mig lite baggy, eller tar jag på mig en kostym? Kommer jag in i sammanhanget snabbt blir min hudfärg inte ett hinder utan en tillgång. Folk kommer ihåg den svarta killen som också är kompetent.

PETRA: Utanförskapet i den judiska gruppen handlar inte så mycket om att gå på stan och se annorlunda ut. Jag och de flesta med mig har känt oss som en del av det svenska samhället. Vårt utanförskap är nytt. Efter kriget i Gaza förra sommaren, som väckte så mycket hat och hot mot svenska judar, kändes det som att samhället inte ställde upp. Det är viktigt att politiker vågar stå upp. Det gör att man känner sig som en del av samhället.

SIAVOSH: Jag träffar många unga i Malmö som är less på livet, förbannande och hatfyllda, precis som jag när jag var yngre. ”Varför ska jag studera när jag ändå inte får ett jobb?” Folk blir förbannade på alla politiker som pratar om ett utanförskap de själva inte har upplevt. Min organisation arbetar med möten mellan människor. I början tittar de bara på varandra, Hamoudi från Rosengård och Lina från Limhamn. Men när de har lärt känna varandra rämnar fasaden.

MOHAMMED: Mina ungdomar är riktigt kaxiga killar. De har inga realistiska mål eller förebilder. De måste lära sig att ta ansvar för sina handlingar och att våga visa både skörhet och kärlek. I killgruppen träffas vi under ett år och pratar om ämnen som tjejer, heder, våld och döden.

Hur gammal måste man vara för att dö?, frågade jag en gång. Det blev helt tyst. ”80 år kanske, då orkar man inte mer,” sa en kille. ”Min kusin var 18 och helt frisk,” sa en annan. ”Jag läste om ett spädbarn som dog,” sa en tredje. Vi konstaterade att det inte finns en ålder för döden. Vem älskar du mest i hela världen? frågade jag sedan. ”Min pappa” ”min bror,” ”min mamma” svarade de. Tänk om hon skulle dö, din mamma? Har du sagt till henne att du älskar henne? Att hon inte behöver tvätta dina skitiga kläder just idag? Att du lagar mat till henne ikväll?

Killarna fick i uppgift att uppvakta någon som de älskar. När vi sågs gången därpå berättade en av killarna att han hade väntat tills alla i familjen hade lagt sig. Han samlade mod och gick fram och kramade sin pappa bakifrån och pussade honom i nacken. Nästa dag vid frukost berättade pappan att det här var den bästa stunden i hans liv. Att hans son kunde visa honom kärlek.

Fredens ring verkar ha gett er och många andra en stark känsla av tillhörighet, varför då?

PETRA: För mig var Fredens ring väldigt betydelsefull. Det återgav hoppet och känslan av tillhörighet i Sverige. För första gången kändes det okej att vara svensk jude och att stå upp för Israel. Precis innan vi skulle gå upp på scenen och tala sa Mohammed till mig: ”du måste säga att du är israelisk medborgare också”, vilket jag gjorde. Det var fantastiskt att kunna vara hundra procent jag. Manifestationen bottnade långt ner i magen och för mig kändes det som att det kanske finns en framtid i Sverige ändå.

MOHAMMED: Jag är palestinier och just därför kändes det viktigt att stå upp för den judiska

minoriteten i Sverige. De är här av samma anledning som jag. Mina föräldrar tog sig hit för att vi barn skulle få en bättre framtid. Fredens ring var kärlek, så mycket kärlek. Och gott samarbete. Jag brukar ta Fredens ring som exempel på hur fort och hur många vi kan nå ut till när vi samarbetar. Fredens ring samlade människor från olika Stockholmsvärldar som stod upp tillsammans för allas tillhörighet.

SIAVOSH: Vi kan inte tolerera terrordåd. Köpenhamn ligger tjugo minuter från Malmö. Det som händer i Köpenhamn kan hända i Malmö. Idag talar många om att det judiska livet i Malmö är över men om det judiska livet i Malmö läggs ner då har vi förlorat. För mig var Fredens ring ett tydligt ställningstagande mot terror och för medmänsklighet. Det var mäktigt att stå där tillsammans sida vid sida.

CAXTON: För mig var det självklart att vara med i Fredens ring. Jag vet hur det är att känna sig utanför. Ingen ska behöva känna så. Inte judarna, inte någon. Kärleken har ingen särskild färg. För mig handlar det om det.