Friskolor – ett skydd mot det totalitära

Sara Yarden skriver från gränsen mellan östra och västra Jerusalem

Fyra barn i grundskoleåldern i min familj. De går alla i olika skolor. Så kan det bli i ett samhälle där man delar upp medborgarna i olika sektorer redan från dagisåldern. Om man har en mer mångfacetterad identitet kan det vara svårt att veta vilken sektor man ska försöka klämma in sig i.

Även om man som judisk förälder i Israel inte väljer en friskola måste man ändå ta ställning till om ens barn ska få en religiös eller sekulär utbildning. Åtskillnaden judisk – arabisk är tagen för given.

Maken och jag var överens om, trots vår generellt moderna ortodoxa syn på livet, att barnen skulle gå på KFUM:s ’’fredsdagis’’, öppet för barn från alla bakgrunder och livsåskådningar, för att de tidigt skulle få en dos av samexistens och tolerans i ett annars så segregerat Jerusalem.

När det blev dags för vår äldste son att börja förskoleklass, och vi ville ha in honom i den rätta religiösa fållan, fick vi gå till stadshuset för att registrera honom. Online-registreringen klarade nämligen inte av att överföra en femåring från en sekulär institution till en religiös. Väl på utbildningsförvaltningen stod vi inför problemet med det separerade kölappssystemet. Vi kunde omedelbart utesluta kölapparna för frågor inom de ultraortodoxa och arabiska statliga utbildningssystemen, men var vårt ärende religiöst eller sekulärt? Det hela avlöpte dock väl och sonen började i närmaste statliga religiösa skola.

Sedan dess har vi skolat in barn på den statliga religiösa skolan i det judiska kvarteret, den fristående judisk-arabiska samexistensskolan Hand in Hand, samt på Keshet, en friskola som låter sekulära och religiösa judiska israeler dela klassrum.

Religion och kunskap står inte i motsats till varandra. Religion och integration behöver inte heller göra det. Men i Sverige ifrågasätts ständigt det fria skolvalet på den grunden.

Religiösa skolor misstänkliggörs särskilt. Jag hörde Jan Björklund säga att inte ens fler inspektioner skulle räcka, att det handlar om värderingar som inte kan mätas. Att värdera religiös tradition över samhällets liberala normnativitet är provocerande. Ett exempel på det är könsuppdelad jympa. Före detta gymnasieminister Aida Hadzialic kallade det ”oacceptabelt”. I Israel är separat jympa mer regel än undantag. Ett av mina barn går i en friskola där hälften av fröknarna bär hijab. Här har man jympalektioner med både tjejer och killar. Barnen som går i de statliga skolorna har könssegregerad idrott.

Min slutsats är att samhällets värderingar kan skifta. Staten tror sig veta bäst, men föräldrar vet bättre. Det är nödvändigt att det fria skolvalet finns – som en ventil. För att judiska föräldrar i Sverige skall kunna välja kabbalat shabbat och inte lucia, och judiska föräldrar i Israel skall kunna välja samundervisning med arabiska barn i stället för etnisk segregation. Ett samhälle där individen kan välja är ett skydd mot totalitarism.

Fria val är av godo, även för personer som jag som har svårt att bestämma sig. Därför fortsätter jag att skjutsa till fyra olika skolor. Tills jag en dag startar en egen friskola. En judisk-arabisk samexistensskola med massor av separata konfessionella religionstimmar, till exempel Maimonides’ ”Vägledning för den villrådige” i original på arabiska och med jiddisch som tillval. Det är bra att möjligheten finns, även om min drömskola inte stämmer överens med majoritetssamhällets värderingar.

Sara Yarden