REPORTAGE

Ger vi röst åt nazisterna om vi tystar dem?

Debatten om yttrandefriheten rasar efter flera uppmärksammade nazistdemonstrationer.
Sarah Heland Schulman har granskat argumenten för och emot:

By Jewish Chronicle januari, 09th 2018 AT 11:01 f m

Den 12:e augusti i år samlas hundratals nazister i en park i den amerikanska staden Charlottesville i delstaten Virginia. Med svastikor och Ku Klux Klan- flaggor skanderar demonstranterna slagorden ”judar ska inte ersätta oss”. Protesten var riktad mot stadens beslut att avlägsna en staty föreställande Robert E. Lee, en av den nordamerikanska konfederationens mest beryktade generaler. Några veckor senare, i Göteborg den 30:e september, tillåts nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) demonstrera i samband med Bokmässan och Jom Kippur. I båda fallen ansöker demonstranterna om och får beviljat demonstrationstillstånd. I båda fallen engagerar sig civilsamhällets aktörer för att skydda konstitutionella rättigheter som tycks ställda mot varandra. I båda fallen resulterar demonstrationerna i kaos och våld. Hur bemöts den nya vågen av nazistiska rörelser i demokratiska samhällen som värdesätter yttrandefrihet?

Efter Charlottesville, som resulterade i att en ung motdemonstrant avled efter att hon blivit överkörd av en nazistsympatisör, sa den amerikanska historikern Timothy Snyder i en intervju till nätsajten Salon: ”we are hanging by our teeth to the rule of law”. Han menade att bara rättsväsendets förmåga att upprätthålla lagen kan rädda USA från de fascistiska tendenser som Charlottesville är ett symptom på. I både Charlottesville och Göteborg blev rättens beslut avgörande för om och hur demonstrationerna fick hållas. I Charlottesville hänvisades först nazisterna en plats utanför staden, men fick beslutet ändrat då American Civil Liberties Union (ACLU) överklagade beslutet på basis av yttrande- och mötesfrihet. I Göteborg överklagades polisens demonstrationstillstånd av Göteborgs Judiska församling tillsammans med människorättsorganisationen Civil Rights Defenders samt av Svenska Mässan, vilket ledde till att demonstrationståget tilläts hållas men att rutten kortades och lades om, längre bort från synagogan.

Läs om den svenska Alt-rightrörelsen

Att organisationer som ACLU och Civil Rights Defenders engagerar sig i yttrandefrihetsfrågor är inget nytt. ACLU har sedan 1920-talet drivit rättsprocesser i USA för att skydda individers fri- och rättigheter mot statens intrång. De har påtagit sig flera högst kontroversiella mål, alltifrån president Franklin Roosevelts beslut att internera amerikaner med japanskt påbrå efter Pearl Harbor 1941 till att driva kampen mot segregation av raser i skolorna under 1950-talet. Innan Charlottesville var deras mest uppmärksammade mål när de försvarade mötesfriheten för nynazister i Skokie, en förort till Chicago i slutet av 1970-talet. Skokie blev en symbol för kampen mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp eftersom staden hade en stor judisk befolkning med över 7 000 överlevare från Förintelsen. Dessutom hamnade fallet inom ACLU hos advokat David A. Goldberger[1], som själv var jude och som fick motta hot under hela rättegångsprocessen. Efter beslut från högsta domstolen vann ACLU processen, men nazistdemonstrationen ägde aldrig rum. I fallet Charlottesville ledde ACLUs överklagan till att nazister fick tillstånd att samlas i en park mitt i staden, och polisen fick svårt att hålla isär nazister och motdemonstranter. Både i fallet Skokie och Charlottesville väckte ACLUs beslut att skydda nazisters mötesfrihet stor extern och intern kritik. Tusentals medlemmar och anställda har lämnat ACLU och många har efterfrågat en policyändring inom organisationen. Dave Cole, ansvarig för juridiska frågor på ACLU skrev nyligen i tidskriften The New York Review of Books som svar på kritiken att: “Om vi enbart försvarar yttrandefrihet när vi håller med om det som sägs har vi ingen grund för att kräva att andra ska tolerera yttrandefrihet när det gäller åsikter de inte håller med om.”

Samtidigt har en opinionsförändring ägt rum i USA. Enligt en studie från Pew Research Center från 2015 ansåg fyrtio procent av de tillfrågade under trettio år att staten bör förbjuda hets mot folkgrupp på bekostnad av yttrandefrihet. ACLU har hävdat att deras gräns går vid att skydda yttrandefrihet för beväpnade och våldsverkande grupper och eftersom flertalet sympatisörer i Charlottesville bar vapen kan framtida fall rörande nazistiska grupper komma att prövas annorlunda.

Civil Rights Defenders, en svensk människorättsorganisation som sedan 1982 haft som syfte att försvara medborgerliga och politiska rättigheter, överklagade redan i somras polisens beslut att tillåta Nordiska Motståndsrörelsens sammankomst i Almedalen. De fick sin överklagan avslagen eftersom de inte ansågs vara en part i målet. Robert Hårdh, chef på organisationen sa i samband med överklagan att: ”Sverige ska ha en effektiv lagstiftning som förhindrar rasistiska organisationer från att bedriva sin verksamhet.” I samband med den planerade demonstrationen i Göteborg kontaktade Judiska församlingens juridiska ombud Civil Rights Defenders för att göra en gemensam överklagan. I överklagan hänförde man hot mot ordning- och säkerhet, religionsfrihet, och hets mot folkgrupp som skäl för att demonstrationstillståndet skulle inskränkas. Martin Szydlowski, biträdande jurist och ett av församlingens juridiska ombud uttrycker i en intervju förvåning över att Förvaltningsrätten i sin dom, vilken också fastställdes av Kammarrätten, valde att gå på Judiska församlingens linje om att religions- och mötesfrihet skulle kunna komma att inskränkas om nazisternas demonstration tilläts gå nära synagogan på Jom Kippur. Han menar att lagmannen på Förvaltningsrätten därmed ”stack ut hakan” i sin dom, vilket förhoppningsvis kan vägleda polisen vid liknande demonstrationstillstånd i framtiden. Szydlowski noterar att liknande demonstrationer på nittiotalet ofta fick avslag men att samhällsklimatet ändrats vilket tycks ha påverkat polisens bedömningar. Han efterfrågar mer tydlighet i lagen om hets mot folkgrupp, och en utvidgad lagtext för när, till vem och hur demonstrationstillstånd ska ges. ”Jag är för yttrandefrihet”, säger han, ”men det finns en gräns för yttrandefrihet. Vill man underminera en demokrati så ser jag ingen poäng med att tillåta det”.

Samtidigt som Förvaltningsrätten gick på Judiska församlingens linje avslog Justitiekanslern en anmälan om hets mot folkgrupp gällande de fanor som NMR använt i sina manifestationer. Justitiekanslern ansåg inte att den så kallade tyrrunan kan anses som hets mot folkgrupp, trots att symbolen användes av tyska nazister under andra världskriget. Justitieminister Morgan Johansson har kritiserat beslutet och initierat en offentlig utredning, medan statsminister Stefan Löfven har efterfrågat en skarpare lagstiftning mot extremism.

Att rättsväsendets roll i kampen mot nazism är central, understryker Deborah Lipstadt, professor i Förintelsestudier vid amerikanska Emory University, i en telefonintervju. Själv ägnade hon fem år i en rättsprocess mot den brittiske Förintelseförnekaren David Irving – och vann. ”Jag är en stark förespråkare av yttrandefriheten”, säger hon, ”och litar inte på att dagens politiker och lagstiftare med sin nationalistiska agenda ska bestämma vad som får och inte får sägas”. Hon menar att USA genomgår en ”vetenskaplig kris” där begrepp som ”alternativa fakta” och ”post-truth” penetrerat den moraliska debatten. Enligt Lipstadt går det inte att lagstifta bort antisemitism, men det hårdnade samhällsklimatet ställer högre krav på exempelvis akademiker. ”Vi måste vara ansvarsfulla akademiker och utbilda, ifrågasätta ”fakta” och hålla människor ansvariga för sina lögner”, säger hon. Hon oroas över att Richard Spencer, ledaren för den amerikanska högerextrema ”alt-right”- rörelsen inbjudits som talare på flera universitetscampus i USA och säger att det hade varit bättre om Spencer hade fått tala i tomma auditorium istället för de massiva sammandrabbningar som hans närvaro leder till. Själv påbörjade Lipstadt en ny antologi om hur akademin bör konfrontera den ökade antisemitismen (utkommer 2018) efter att hon hörde den amerikanska presidentens okritiska reaktioner efter Charlottesville och hans administrations uttalanden som Lipstadt refererar till som ”soft-Holocaust”- förnekelse.

Att ett förändrat samhällsklimat fått akademiker att involvera sig mer aktivt i samhällsdebatten tydliggjordes också under ett besök av historieprofessorn Timothy Snyder i Stockholm nyligen. I sin bok ”Om Tyrraniet”, presenterar Snyder tjugo historielektioner från 1900-talet för att bättre vägleda demokrater i kampen mot fascism. I den lilla handboken vägrar Snyder att namnge den nuvarande amerikanska presidenten men jämför honom med andra diktatorer under 1900-talet. Snyder uppmanar sina läsare att inte ge upp sin makt i förtid, att försvara institutioner som domstolar och media och att kritiskt granska ”fakta”. Snyder uppmanar också till aktivt motstånd, och ”corporeal resistance”, så kallat kroppsligt mostånd. För som Snyder skriver: ”om ingen av oss är beredd att dör för friheten, kommer alla av oss dö under tyranniet”. Det påståendet tycker Deborah Lipstadt är något överdrivet. ”Det är för tidigt att göra sådana jämförelser”, säger hon, ”men vi måste fortsätta att vara en plåga för Förintelseförnekarna”.

[1] Hör hans historia här.

Sarah Heland Schulman