BOKRECENSION

Golda – mor och minister utan motsvarighet

I valet mellan sitt arbete och sin man och mellan sina uppdrag och barnen valde Golda Meir alltid arbetet. Kenneth Hermele gör en djupdykning i Golda Meirs memoarer och Francinne Klagsbrunns nyutkomna biografi Lioness – Golda Meir and the Nation of Israel.

By Jewish Chronicle april, 03th 2020 AT 12:33 e m

Golda Meir värjde sig alltid inför frågan om hon var feminist. Nej, brukade hon svara, jag har inget till övers för ”tokiga kvinnor som bränner behåar och hatar män”, hon gillade inte ”illa klädda radikalfeminister”. Hon hade varken haft fördelar eller nackdelar av att vara kvinna och ville bli bedömd på egna meriter, som alla män.

Och meriter hade hon. Hon gjorde alijah 22 år gammal, åtföljd av sin man och sin syster, efter ett par år på kibbutz och som hemmafru var hon med i ledningen för fackföreningen Histadrut, så nära en regering i det judiska Palestina man kunde komma. Hon var en av två kvinnor som undertecknade självständighetsförklaringen 1948, varpå hon utsågs till Israels första ambassadör i Moskva – ett jobb hon inte ville ha – bara för att snart kallas hem och ta plats i regeringen.

Ben Gurion ville ha en (men bara en) kvinnlig minister och valet föll på Meir: Det skulle visa ”Östern”, menade han och såg Meirs ministerpost som ett tydligt budskap till ”araberna”. Meir hade då varit en framgångsrik penninginsamlare från amerikanska judar och lyckats få ihop hela 50 miljoner dollar, en enorm summa som möjliggjorde de vapenköp som bäddade för Israels seger i självständighetskriget. En dag kommer det att berättas, sa Ben Gurion, att en judisk kvinna räddade Israel.

Det berömmet hade hon inget emot, men hon var inte smickrad när Ben Gurion kallade henne ”den enda mannen i regeringen”. En man skulle inte välkomna att bli sedd som den enda kvinnan i regeringen, invände Meir, och visade därmed att hon förstått premiärministerns dubbla budskap, lovordet var samtidigt en invändning mot henne som kvinna, ett ifrågasättande av hennes kvinnlighet: Kunde Meir, som arbetade hårdast av alla, som ägnade all sin tid åt uppbyggnaden av staten Israel, som överlät omvårdnaden av sina barn till andra och som lämnat sin man verkligen vara en fullvärdig kvinna?

Meir accepterade inte den representativa post som biträdande premiärminister Ben Gurion erbjöd henne, hon ville ha något att göra. Det blev jobbet som arbets- och bostadsminister, tillika ansvarig för mycket av den infrastruktur som Israel skrek efter, det kanske viktigaste fögderiet näst försvaret.

Att Meir skulle vara feminist är ett antagande som är lätt att förstå: hon kan lägga adjektivet ”första”, ”bästa” eller ”enda” kring mycket i sin karriär: ambassadör, arbetsminister, senare utrikesminister, partiledare, och slutligen statsminister, en lysande bana med få motsvarigheter.

Hon hade redan som ung aktivist och som kibbutznik sett kvinnors speciella behov med en blick som många män saknade. Som när hon ville att köksfönstren i de enkla hus som byggdes åt de hundratusentals nya invandrarna skulle sitta så att kvinnorna kunde titta ut när de diskade.

Viktigare: som arbetsminister stärkte hon mammors rätt till kortare arbetstid med bibehållen lön och införde i sociallagen 1954 en mödraledighet om tre månader (samma som i Sverige året därpå). Hon ville dock inte nödvändigtvis att arbetet skulle delas lika mellan kvinnor och män – som ”extremfeminister” krävde – utan bara (”bara”) att kvinnors och mäns arbete värderades lika. Därför blev hon sårad när de religiösa partierna ifrågasatte hennes plats i regeringen, och närmast rasande när hon hindrades från att bli borgmästare i Tel Aviv av samma religiösa fördomar mot kvinnor. Och hon genomskådade sina manliga kolleger: När en våldtäktsman gick lös ville männen i ledningen införa utegångsförbud för kvinnor om natten, vilket hon motsatte sig: Lås in männen, inte deras offer.

Golda Meir är således ganska dubbel, feminist men ändå inte. Hon såg kvinnors ställning i samhället men gjorde själv inte något för att öka deras makt och närvaro i beslutande organ, hennes ministerier var lika mansdominerade som de manliga kollegernas. Och hon var emot att kvinnor organiserade sig, partiet var det viktiga, kvinnors frigörelse en del av den större uppgiften. En vanlig hållning bland män inom arbetarrörelsen, då och nu.

Trots det hade hennes feministiska blick tidigt givit sig till känna, hon insåg att det fanns speciella svårigheter och prövningar för en kvinna av hennes typ, en kvinna som inte ser hem och familj som meningen med livet.

En ”arbetande moders förtvivlan har få motstycken”, skrev hon redan 1930 och vände sig direkt till en kvinnlig läsekrets. Å ena sidan man och barn, å andra sidan arbetet, hur hon än väljer lider hon. Hennes natur kräver mer än familj, hon kan inte acceptera att hennes horisont stängs, men hon kan inte heller överge sin roll som kvinna och mor. ”För en sådan kvinna finns ingen ro att få.”

Slutsatsen är en förtvivlad kvinnas vånda inför ett omöjligt val: ”… en evig inre delning inför dubbla anspråk, en känsla av ofullbordad plikt – idag mot familjen, i morgon mot arbetet – sådan är den arbetande mammans börda.”

Det var inte så elegant formulerat, ansåg Meir i sina memoarer många år senare, men desto djupare känt, hon skrev i ”verklig ångest.” När hon ser tillbaka på den tid hon själv var hemma med barnen är det de värsta åren i hennes liv.

Det är ett genomgående tema när hon återberättar sitt liv: hur hon slits mellan sitt arbete och sin man (som inte fick den kvinna han förtjänat), och mellan sina uppdrag och barnen (som inte fick den mamma de borde haft). Hon valde alltid arbetet, ställde alltid upp när partiet kallade. Hon visste att hon inte räckte till och ordnade därför ett extra rum hemma där en väninna eller sekreterare kunde bo och ta hand om barnen medan hon var iväg på någon av sina ständiga resor, eller bara jobbade dygnet runt.

Meirs lojalitet mot arbetarpartiet kom att förmörka hennes sista år. Hon lät sig övertalas att bli premiärminister 1969 för att ena partiet, trots att hon nyss dragit sig tillbaka från utrikesministerposten, trots att hon kände sig gammal (hon var 71) och dessutom allvarligt sjuk (lymfom). När jom kipur-kriget närmade sig lyssnade hon till männen i regeringen och begick två underlåtelsesynder: hon kallade inte in reserverna, och hon föregrep inte det anfall som skulle komma från Egypten och Syrien. När kriget väl började var Israel inte berett, och även om man segrade till slut blev priset högt: 2 500 döda israeliska soldater. Till slutet av sitt liv kom hon att ångra att hon inte följde sin intuition, ett bittert slut på ett lysande livsverk.

Kenneth Hermele, ekonom och författare.