Gud är en stor och lycklig kyckling

Av Shalom Auslander

När Yankel Morgenstern dog och kom till himlen, fick han till sin förvåning se att Gud var en stor kyckling. Kycklingen var ungefär nio meter lång och talade flytande engelska. Han stod framför en glimmande, oändlig bur av hönsnät i skimrande guld. Och se, på insidan fanns ett bo av diamanter! ”Fuck”, sa Morgenster. Kyckling sa:” Ja du, det är det första alla säger när de träffar mig. ”Fuck.’ Hur tror du det känns?”

Morgenstern kastade sig för Kycklings fötter och kysste hans jättelika heliga klor och skrek: ”Hör O Israel! Herren är vår Gud, Herren är en”.

Kyckling backade och ryckte på axlarna. ”Äh” sa han och vickade på sitt jättelika huvud.

”Va?”, undrade Morgenstern.

”Jag vet inte. Vad skulle det göra för mig, ”Hjälte Israel?[1]”, frågade han. ”Hur låter det nu igen?”

”Det är Shema,”sa Morgenstern tvekande. ”Bönen. Den vi läser två gånger om dagen.”

Kyckling stampade runt, runt och satte sig i sitt allra heligaste bo. ”Ja, ja,”sa han. ”Jag vet. Jag har hört den i åratal, men jag fattar fortfarande inte vad den betyder. Hjälte Israel?”

”Nej inte Hjälte Israel”, fräste Morgenstern och stod och tryckte sin svarta filthatt i handen. ”Hör O Israel. Det betyder att du är en, att du är den ende, du vet, Gud.”

Det där sista ordet hördes knappt. ”Det är klart jag är”, sa Kyckling. ”Kan du se några andra kycklingar här?

Morgenstern tänkte på sina barn och fru nere på jorden, på deras meningslösa böner till något som inte existerar. Han tänkte på alla de kycklingar han ätit. Bröst, vingar, filéer, nuggets. Så många omeletter. Spanska. Kaliforniska. Herre Gud! Det stämmer att han några månader före sin bortgång, faktiskt hade bytt till frigående, men skulle det vara tillräckligt för Kycklings nåd?
Han tänkte på snabbmatsindustrin, på KFC, och på den fruktansvärda olycka kryddade kycklingvingar skulle drabba mänskligheten med.

”Hallå Gabe. Gabe,” ropade Kyckling. ”Säger man Hjälte Israel eller Hör O Israel?”

En kraftig gammal man i smutsig overall dök upp från molnen. Han rökte en cigarrett. ”Det är Hjälte. Det är alldeles rätt”. Han vände sig till Morgenstern. ”Morgenstern?”, frågade han.

”Ja”, svarade Morgenstern.

”Följ med mig.”

Morgenstern bugade mot kycklingen och avlägsnade sig sakta backande, djupt respektfullt, men när han tittade upp, hade Kyckling redan dykt ner i sin gyllene matskål.

Morgenstern kände sig yr. Det här var alldeles för mycket.

”Var det där verkligen…?

Gabe nickade.

”Men Toran…”, sa Morgenstern, men avslutade inte meningen.

”Bekymra dig du inte om Toran”, sa Gabe.

”Det var skojaren där nere i Helvetet som skrev det där.

”Gabe”, presenterade han sig sedan och räckte ut handen till Morgenstern, när de gick genom ingenting till ingenstans.

”Som i Gabriel, eller hur?” sa Morgenstern.

”Jag hade förväntat mig er mer…

”Judisk”, sa Gabe.

”Jag förmodar det”, svarade Morgenstern.

”Asiater tror jag är asiat, alla svarta tror jag är svart. Det är en skojig värld”.

”Jag är någon slags högst ansvarige på gården här. Jag ser till att Kyckling får tillräckligt med mat och vatten. Jag städar hans bur. Allmänt underhåll liksom.”

”Kan inte kycklingen bara skapa sin egen mat?” frågade Morgenstern.

”Inte kycklingen, bara Kyckling”, sa Gabe.

”Förresten kan han inte skapa sin egen mat. Han är en kyckling.”

Morgenstern frågade Gabe vart han tog honom. ”Ingenstans”, sa han. ”Så gör vi här. Vart du än går så är du där.”

”Jesus,” skrek Morgenstern, du är ju buddist! Jag visste det. Gud är buddist! Fan, fan, fan. Jag visste väl att buddister hade rätt för de är alltid så lyckliga och fridsamma”. ”Han är inte buddist”, avbröt Gabe. Han stannade och tände en cigarrett, röd Marlboro, ”Han är en kyckling.”

”Jag måste tillbaks till jorden”, hasplade Morgenstern ur sig.

”Jorden, varför det?”

Morgenstern vände sig om och såg på Gabe och sa:

”Låt mig berätta för dem. Snälla Gabe låt mig berätta för min familj, bara för familjen. Han är Kyckling och inte Hashem, Gud, den ende sanne domaren, inte Adonai, Herren den allsmäktige. Oh nej, så många års slöseri. Låt mig berätta för dem så de inte behöver slå knut på sig själva, som jag, för att försöka behaga någon galen fader som är i himmelen. Nio barn, Gabe, nio hela, lyckliga och sorglösa liv. Låt dem köra bil på lördagar, låt dem äta bacon, låt dem få äta lunch på Red Lobster! McDonalds, Gabe! Har ni några av de där pommes friten här uppe hos er? Hur smakar en ostburgare? Är analsex lika häftigt som de säger? Snälla Gabe! De kan ha magmuskler. De kan köra Camaros. De kan titta på tv på fredagskvällar. Jag har inte sett ett enda avsnitt av Miami Vice, Gabe, inte ett enda. Mitt liv var inget liv. Låt mig berätta för dem, Gabe!!!”

Gabe tog ett långt bloss på cigarretten, skakade på huvudet och sa:

”De kommer inte att lyssna. Jag har själv försökt berätta för några. Men om du vill tillbaka till jorden så ge dig av.” Morgenstern kramade Gabe hårt och frågade:

”Måste du inte göra upp med kycklingen om det?”

”Nej, inte kycklingen, bara Kyckling. Det behövs inte för Kyckling bryr sig hur som helst inte.”, svarade Gabe.

Han slängde fimpen åt sidan.

”Han får mat på morgonen och på eftermiddagen tar jag bort spillningen och det är egentligen det enda han är intresserad av. Vi ses om några år.”

Läs Judisk Krönikas intervju med Shalom Auslander

Morgenstern vaknade och vred långsamt huvudet från sida till sida och fick syn på sin fru och dottern Hannah som satt till bords i sjukrummet och åt middag. Kyckling.

”Ät inte, ”var det enda han fick fram. Hans fru hoppade till, skrämd av hans plötsliga uppvaknande.

”Baruch Hashem”, sa hon och klappade händerna. Välsignad vare Herren som utför underverk varje dag. Rör inte på huvudet Yankel. Du har slangar i näsan. Hannah skynda dig hit, din far lever.”

Dottern närmade sig försiktigt med en kycklingklubba i handen.

”Måtte Hashem ge dig en snabb och fullständig bättring”, mumlade hon på jiddisch och tittade ner på sina skor. Hon fick syn på en bit grillad Gud på sin blus, skrapade bort den med fingrarna och stoppade den i munnen. Morgenstern jämrade sig och svimmade.

På fredagseftermiddagen låg han hemma i sin egen säng. Han hade bestämt sig för att vänta med att berätta om Kyckling för familjen tills han hade lämnat sjukhuset. Han skulle berätta för dem på kvällen när de samlades runt det dukade shabbatbordet. Han skulle ge dem Kycklings ord. De skulle bli befriade, och kanske hoppa in i bilen efter det och hinna till bion.

När solen äntligen hade gått ner och det äntligen var Shabbat, hasade Morgenstern sig ner i sin rullstol, tog ett djupt andetag och rullade in i matsalen. Hans fru hade dukat med den bästa duken, det finaste silvret och de vackraste glasen. Han såg henne tända shabbatljusen, hålla händerna för ögonen och tyst be till en gud som inte fanns.

”Var snäll och lyssna till mina välsignelser”, bad hon till ingen, i Sarah, Rebecka, Rachel och Leahs namn. Morgenstern tänkte att det hade varit bättre med en handfull korn. Kanske lite äpplebitar. Hon vände sig till honom med kärleksfull blick. ”Got tsu danken”, sa hon på jiddisch ”tack gode Gud”. Hon gick fram till honom, la sig på knä vid rullstolen och kramade honom. ”Jag måste berätta något för dig”, sa han. ”Jag vet”, snyftade hon i sin fina näsduk. ”Jag vet.”

”Det tror jag inte du gör.”

Han rullade bort från henne. ”När jag var död mötte jag Gud”, sa Morgenstern. Hans fru sa: ”Vi möter alla Gud varje dag, om vi bara vet vart vi ska titta.” ”Nej du lyssnar inte”, utbrast Morgenstern. ”Hur tror du jag kom tillbaka hit?, frågade han henne. ”Vem om inte den Barmhärtige skulle skicka dig hem till mig?”, svarade hon.

Han klarade inte mer.

”Vem?” skrek Morgenstern och rullade till bordsänden. ”Jag ska berätta för dig.”

Barnen lockades dit av de höga rösterna och de ställde sig sakta runt shabbatbordet.

”Jag ska berätta lite för dig om din Allsmäktige. Jag ska berätta lite för dig om din Barmhärtige.”

Morgenstern såg från Shmuel till Yonah, till Meyer, till Rivka, till Dovid, till Hannah, till Dina, till Lea och till lille Yichezkel.

Barnen var alla duschade, finkammade och klädda i sina finaste shabbatkläder. Han såg på sin fru. Hon hade på sig hans favoritperuk.

Han såg på målningen av Jerusalem på väggen ovanför hennes högra axel, på familjebilderna ovanför hennes vänstra. Bar mitsvas, bröllop, förra årets seder på hotell Fontainebleau i Miami.

”Barn”, började han.

”Gud…är…”, fortsatte han.

”…en…”, la han till.

Shabbatljusens lågor tindrade i barnens ögon. Lille Meyer hade en alldeles ny kippa på huvudet, som han inte kunde låta bli att röra. Shmuel hade en hög Toraanteckningar från rabbinen i handen. Han skulle läsa dem efter maten. Och flickorna väntade förväntansfulla på att få sjunga sina favorit shabbatsånger.

”Vad är Gud?” frågade lilla Hannah.

Han kunde bara inte.

”Gud, sa Morgenstern till sina barn, ”är en barmhärtig Gud”. Hans fru ställde sig bredvid honom. ”Han är våra fäders Gud”, fortsatte han. ”Välsignad vare Gud som i sin nåd återuppväcker de döda.” Barnen hurrade. Morgenstern blundade och kramade barnen hårt. Hans fru böjde sig fram och kysste honom ömt på pannan. ”Måtte Hans godhet lysa över oss i evighet, ” viskade hon.

Hon log, gick ut i köket, och hämtade soppan.

Kyckling.

Ur Beware of God av Shalom Auslander

Översättning: Agneta Sederowski

[1] Översättares anmärkning: Hero – hjälte – uttalas likadant som Hear O= Hör O.