Hans Caldaras om vännen Basia.

Basia hade jag den stora lyckan att få lära känna i mitten av 90-talet.

Det sa klick direkt och vi kom att utveckla en fin och innerlig vänskap. Vi kunde skvallra och prata känslor och tankar i timmar på restaurang ”Dionysos”, i närheten av min bostad.
Det blev en tradition att mötas över en bit lammfilé, Basias favorit på menyn. Vi kom ofta först och blev nästan alltid de som lämnade stället sist. Ägaren, Vasili, var generös och tålmodig och lät oss sitta kvar tills vi hade tömt oss på tankar och berättelser om lustiga situationer, som fick Basias mycket speciella skratt att eka mellan väggarna. Basia var mästare på att berätta komiska anekdoter.

Jag var smått stolt över henne när hon i folkvimlet drog blickar till sin starka karismatiska personlighet, originella klädstil, oftast leopardmönstrad, keps eller hatt och kraftigt rödmålade läppar, som sög på ett munstycke som surrogat för en cigarett. Hon märktes! Munstycket hade hon nästan konstant i mun. Vid ett par tillfällen gjorde hon entré på Dramatens scen med munstycket i munnen och fick motspelarna att tappa hakan och brista ut i skratt.

Vi hade många gemensamma beröringspunkter, bland annat att det finns ett släktskap mellan våra förfäder, som har samma historia av förföljelse och förtryck, vilket gjorde att vi båda har engagerat oss starkt i människorättsfrågor och ägnat mycket av vårt artisteri för att motverka diskriminering, intolerans, sociala orättvisor och rasism.

Båda har vi tvingats förlika oss med att vi av media och artistbranschen betraktades som främmande och annorlunda, att vi inte ansågs passa in i den så kallade svenska normen och urtypen. Man ville sätta oss i ett fack för att leva upp till schablonbilden av en jude och rom.

Så en dag i mitten på 2000-talet, på initiativ av producenten Valeria Seidel, bestämde vi oss för att göra en grej av det. Basia, sångarna Ann Kalmering, Hayati Kafé och jag satte ihop ett program med judiska och romska sånger och gav föreställningen titeln ”En Rom och Jude, tack!”, som vi framförde på olika scener ett antal gånger. Kemin mellan oss fyra var den bästa, vi trivdes med varandra, vilket smittade av sig på publiken. Samarbetet blev mycket lyckat. Strax innan Basia blev sjuk hade hon och jag planer på att göra en konsertturné i samma anda, men tyvärr ville ödet något annat. Vårt sista framträdande tillsammans blev den 5 oktober i fjol på Dramaten.

Jag fick många gånger bevisat att Basia ömmade för svaga och utsatta människor. Ibland ringde hon från en trottoar någonstans i staden för att be mig tolka via telefon för en utsatt EU-medborgare som hon ville hjälpa. Vid ett tillfälle ringde hon för en romsk kvinna med svår tandverk som behövde komma till en tandläkare, och som Basia ville bekosta. Sådan var hon!

Två dagar innan hon for till Kärlekens och Fredens palats tog vi farväl för sista gången. När jag då på skoj frågade om hon ville ta emot mitt besök, svarade hon ”Går du med håven”. Humorn var hennes signum.

Basia, min själsfrände, för alltid kommer jag sakna din innerliga och kärlekfulla vänskap, dina kloka råd, din underfundiga humor, ditt skratt, din skarpa blick och ironiska kommentarer och din röda mun som du målade ända fram till slutet med dina allra sista krafter. Tack för den stora glädjen att få stå på samma scen med dig och framförallt tack för att jag fick vara din nära vän.

Puss, vi ses igen så småningom!