KÅSERI

Hon ställde inga frågor till oss. Inte en enda.

Vi har varit i Asien förut, och jag känner genast igen känslan som uppstår så fort vi stiger av planet efter 20 timmars flygning: det som upptar mig i så hög grad, det släpper taget om mig, detta att vara jude, det är inte det som gäller här, det är bortglömt så fort vi har checkat in på hotellet, svettiga och med jetlag, och inbäddade i den sammetssvarta tropiska natten.

Kåseri av Marianne Goldman, samtalsterapeut och dramatiker

By Jewish Chronicle april, 12th 2016 AT 02:58 e m

Kanske därför jag tycker om att besöka Asien? Det blir en paus från något, och världen öppnar sig på ett sätt som den inte gör när man till exempel besöker Israel, och där möts av anklagelser om att vi i Sverige hukar oss för antisemiterna. Hur kan du överhuvudtaget leva i Sverige som jude, frågar israelerna.

Hon ser ensam ut vid hotellfrukosten. Vi möttes tidigare, på yogaklassen, och börjar nu småprata. Hon reser solo, är från Johannesburg och lätt att tala med. Jag bjuder med henne att äta middag, och några timmar senare sitter två svenskar i den varma natten och bombarderar henne med frågor om hur det är att leva i Sydafrika idag. Efter ett tag kommer vi in på landets indiska minoritet som hon tillhör. Fast vissa frågor undviker vi, som hur det är för judarna i Sydafrika, och var de står politiskt.

Efteråt:

– Hon ställde inga frågor till oss. Inte en enda.

– Skönt.

– Men tycker du ändå inte att det är underligt? Där sitter vi två vuxna människor med stark förankring i det judiska – och ingen av oss vågar ta upp ämnet.

– Inte alls konstigt. Vi tar en paus från vår judiska identitet. Och det har vi förtjänat.

– Men det blir ju som om man sitter där och mörkar, och inte minst när vi pratar om Sydafrikas olika minoriteter.

– Svaret skulle antagligen bli negativt. De judar som är kvar är kanske inte speciellt trevliga människor, kanske rentutav avskydda av de svarta.

– Men hon tillhör ju den indiska minoriteten, och i och med det hade det väl varit naturligt om…

– Nu tvångar du! Här, ta dina badbyxor så går vi!

Någon dag senare är vi på utflykt med den lokala guiden och besöker några hinduiska tempel. Han är själv hindu, liksom majoriteten på ön, och stirrar på oss när vi naivt undrar om han är religiös. Han förstår helt enkelt inte frågan, vilket inte är så konstigt, för vi befinner oss på en ö genomsyrad av religion och religiösa traditioner.

– Vad skulle man vara i stället, frågar han.

– Tja, ateist, sekulär.

– Vad är sekulär för någonting?

Vi anstränger oss för att förklara och blir roade av uppgiften. Det är inte helt lätt.

– Är ni sekulära då?

– Ja ,det kan man nog säga, förklarar vi med en mun och stirrar tomt ut över tempelområdet. Ingen av oss säger att vi är judar. Det är för varmt.

Efteråt:

– Mådde du inte lite dåligt av att inte säga nåt?

– Inte alls! Jag hade bara trasslat in mig i förklaringar. Minns du den där kvinnliga guiden i Vietnam som trodde att vi tillhörde en kristen sekt när vi berättade att vi var judar. Där stod vi i hettan i minst en halvtimme och skulle reda ut allt det där, helt i onödan.

– Hon kanske lärde sig något….

– Men inte jag. Jo, en sak blev tydlig, vi är inte så viktiga här i Asien, folk bryr sig inte, och det kanske är inte så stort, allt det där vi håller på med hemma; judar, antisemitism, Israel.

– Men känns det ändå inte märkligt att vi inte kan säga det?

– Säga vad?

– Att vi är judar från Sverige.

– Du tvångar, igen! Här, ta dina badbyxor så går vi!

På natten drömmer jag att jag ringer upp den lokala guiden och frågar vad han vet om det judiska folket. Han svarar tvekande: Jewish? Jews? Can you spell it?