Hudnära med det judiska

Podden ”Della Q” har gått i graven efter flera uppslitande konflikter bland medlemmarna.
Nu söker Bianca Meyer sitt judiska sammanhang.
Anna Nachman har träffat henne.

Bianca Meyer kommer rusande direkt från sin psykoanalytiker, en snudd försenad, iförd en fluffig ljus päls av okänd härkomst. Jag frågar om den är äkta. Hon ger mig en kort blick och svarar:

– Jag äter kött också.

Jag är själv pälsbärare och köttätare, så provokationen – om det nu är en sådan – biter inte.

Bianca Meyer har ett sätt att säga saker dubbelt, till lika delar urskuldande som provocerande. Med len röst, underfundigheter och mycket fnitter har hon tillsammans med kollegorna Anna Björklund och Moa Wallin sedan 2018 provocerat och underhållit hela Sverige med det både uppskattade, utskällda och prisbelönta poddprogrammet Della Q.

Vi tar hissen högst upp och kliver in i hennes lägenhet. Fin östermalmsadress, betagande vindsvåning. Exet och tvåårige sonen Saschas pappa bor dörr i dörr.

– Till våren ska vi flytta men båda ska bo på samma gata, för Saschas skull. Jag vill att han alltid ska ha oss båda nära.

Bianca erbjuder något att dricka och är märkbart nöjd över att jag ber om pulverkaffe. Vi monterar varsin kopp och slår oss ner.

I Della Q återkommer Bianca ofta till att hon är judinna, och podden känns överraskande judisk, rentav ortodox eller kanske modern ortodox. Utan att egentligen vara medvetna om det talar Bianca, Anna och Moa mycket om vad som är manligt och kvinnligt, om modest klädsel, kyskhet, kvinnlig styrka och moderskap på ett sätt som går i takt med en judisk kontext. Nu är Della Q-eran över för Biancas del, hon lämnar podden till förmån för egna projekt. Det är dags att ge sig ut på okänt vatten.

I en radiointervju har jag hört Bianca om sin rädsla att bli sinnessjuk och hemlös, och om hur hon värjer sig mot hotet genom att köpa snittblommor varje fredag och ha en färgkoordinerad garderob. Det blir en besvärjelse att hålla galenskapen borta och liknar det judiska tankesättet ”sjag latorah”, att omgärda Torahns förbud med ett stängsel och så ytterligare ett stängsel och ytterligare ett, för att finna trygghet och ett behörigt avstånd till det farliga eller förbjudna.

Varför just rädsla för galenskap och hemlöshet?

– Är inte alla det? Jag tror judar är bra på att tänka ut worst case scenarios. En nedärvd krigsskada.

Bianca är stolt över sin judiskhet. Hennes mormor, Madeleine Weiss Friberg, föddes i Ungern och överlevde två år i förintelselägret Auschwitz.

– Mormor var stark, och liten. ”Judisk längd” – 150 centimeter. Hon var 21 år när hon kom till Sverige med de vita bussarna. Jag tänker ofta på att jag kommer från henne, hon som klarade allt det här. Jag tänker att om hon kunde så kan jag. Jag har mycket ångest när allt är som vanligt och vardagen lunkar på men när det väl gäller så skärper jag mig. Lägger in en överväxel och njuter av att vara skarp och klar när det är allvar och allt omkring mig faller.

Vi kommer in på hur det är att alltid vara i minoritet och känslan av att vara ”den enda juden” i ett sammanhang.

– Jag har ju ett nordiskt utseende, det känns fånigt att kalla mig minoritet för jag blir absolut inte behandlad som det, mitt utseende ger mig bara fördelar i livet. Men jag kan fantisera om och bli avundsjuk på bilden jag har av en i själen pursvensk, eller ännu hellre: norsk tjej. Äppelkindad, enkel, sportig och lättsam. Det är något jag aldrig kan bli, inte med den historia jag bär med mig från mormor. Min icke-judiske psykoanalytiker säger att jag inte kommer finna ro förrän jag hittar ett judiskt sammanhang och en judisk gemenskap.

Bianca har alltid vetat att hon är judinna. Mormors historia var ingen hemlighet. Mamma har aldrig förnekat sin judiskhet och Biancas pappa hade en svensk mamma men en ”ryskjudisk antisemitpappa”. I barndomshemmet varken uppmuntrades eller förnekades det judiska arvet.

– Mamma är judinna och även pappa hade något judiskt i benmärgen, även om jag vet att judendomen ärvs på mödernet. Han hade kanske en judisk själ, vad det nu är. Om jag får vara besviken på något så är det att mina föräldrar inte gjorde mer, att jag inte fick med mig mer av det judiska hemifrån, traditionerna och gemenskapen. Det är svårt att vid dryga trettio vara judinnan som dyker upp från ingenstans och vill in i den judiska samhörigheten. Men jag inbillar mig att jag i ett judiskt sällskap skulle känna mig mer normal, mindre annorlunda.

– Det är viktigt för mitt välmående att återknyta till det judiska, omfamnas av det judiska. Det finns något hotfullt med det ariska. Jag känner en judisk kvinna som varje gång hon lär känna en ny icke-judisk bekant tänker ”skulle den här personen gömma mig om det blev krig?”. Det är en bra utgångspunkt. Jag inbillar mig att judar håller ihop även om de inte alltid gillar varandra, att det i deras dna-strängar har sparats minnen av ariska vänner som plötsligt en dag vänder ryggen till, eller gör något ännu värre. Det är därför mina judiska vänner Aron (Flam) och Jonatan (Unge) känner sig tvingade att lyssna när jag krisar, eller för att jag helt enkelt ringer tills de svarar. Mina ariska vänner, hur mycket de än älskar mig, skulle aldrig låna mig pengar om det verkligen gick åt helvete. Det skulle nog inte Aron heller men jag skulle i alla fall få sova på hans soffa om jag blev hemlös.

Just nu tycks det nästan finnas en svenskjudisk humor-genre. Där ingår du, Jonatan Unge, Aron Flam, Simon Gärdenfors, Messiah Hallberg, kanske fler. Jonas Gardell får vara med på ett hörn eftersom han har judiska barn. Hur kom det sig att du blev komiker?

– Under en tid såg jag väldigt mycket stand-up och tänkte – liksom många andra gör – att det där kan jag göra bättre. Jag förstod snart att det är svårt att vara en duktig komiker och jättesvårt att vara en dålig komiker.Efter det har jag för alltid en djup respekt för dåliga komiker. Tänk styrkan i att vara usel men ändå ställa sig på scen kväll efter kväll. Jag har inte gjort stand-up på länge men på sistone har jag märkt att det suger i den nerven igen. Sascha är större nu och jag kan lämna honom på kvällarna för att ställa mig på scen.

Hösten 2013 turnerade du på skolor i Norrland med pjäsen ”En enkel biljett”, delvis baserad på din mormors historia, skriven och regisserad av dokumentärfilmaren och radioproducenten Ingela Lekfalk.

– Ingela såg mig när jag gjorde stand-up. Tydligen såg hon något i mig som hon ville använda och det blev så småningom pjäsen om mormor. Det kändes fint att få hedra mormor, att få åka ut i landet och möta unga människor där de allra flesta aldrig tidigare hade träffat en judinna. Vi turnerade i en massa skolor i Norrland och där var jag en exotisk fågel. En exotisk uppskattadfågel. Visst, en gång heilade en elev men på det hela taget var stämningen vänlig och nyfiken.

Jag inbillar mig att jag i Bianca ser det Ingela Lekfalk såg: dubbelheten, en person som är ”både och” på många sätt – både sårbar och stark, extrovert och introvert, ämabel och mörk – allt på samma gång.

Judendomen ärvs på mödernet men förvaltas på fädernet. Det är pappan som ska sörja för att barnen lär sig hans traditioner och bär dem vidare till sina barn. Att vara en judisk kvinna och tillsammans med en icke-judisk man innebär att man blir både mamma och pappa till sitt judiska barn.

Känns det så, att det finns ett arv som borde bäras vidare till nästa generation? Är det till exempel så med brit mila, omskärelsen?

– Vad jag förstår pågår det vissa diskussioner bland judar om man verkligen måste fortsätta göra det på åttonde levnadsdagen, att det har blivit lite av en trend att vänta. Jag tycker att det är okej om judar diskuterar men inte att andra bestämmer åt oss.

– Jag är för omskärelse – på alla andra pojkar utom min son. Det går emot den naturliga modersinstinkten. Jag vill ju skydda mitt barn från allt! Minst av allt vill jag låta någon skära honom i snoppen. Det är ett onödigt trauma – för mig.
Det hade nog varit annorlunda om Sascha hade haft en judisk pappa, då hade han kunnat rodda och fixa kring omskärelse medan jag koncentrerade mig på att bli människa igen efter förlossningen. I min situation blir det ett enormt steg att ta.  När Sascha är tolv, tretton år och ur judisk synpunkt ansvarig för sin egna handlingar, då kommer skulden in! Då ska jag skuldbelägga honom så att han får det gjort innan bar mitsvan. Eller så får jag hoppas på förhudsförträngning. I värsta fall får han vänta tills han är arton. Jude är han ju ändå. Men Glämsta ska jag tvinga honom till, vara sig han vill eller inte. Jag har varit generös nog med förhuden!

Vilka judiska aktiviteter tänker du presentera honom för? Aaron Isaaks skola? Hillel? Glämsta?

– För att det inte ska kännas alltför tvingande för Sascha har jag faktiskt tänkt att snart åka med honom på Glämstas familjevecka. Tror du jag får jag det? Jag är ju ensamstående och känner egentligen ingen. Jag åker för Sascha men också för min egen skull. Jag gillar tanken på att bli lite omhändertagen, serverad mat… Det ska bli skönt. Aron Isaacs skola? Är det som söndagsskola för judiska barn? Det ska jag kolla upp. Det är som sagt svårt att själv ge honom seder och traditioner när jag inte fick med mig dem själv. Då får andra judar hjälpa till.

Jag berättar för Bianca om min situation och lyxen att vara gift med en rabbin, att få serverat berättelser ur Toran, sånger, traditioner. Det finns alltid någon som välsignar barnen på fredag kväll, läser över vinet och brödet och vet hur man för sig under gudstjänster och i alla judiska sammanhang. Det glimmar till i hennes blick.

– Det låter helt underbart. Finns det någon singel-rabbin till mig också, tror du?

Anna Nachman