Hur hedrar vi Hédis minne? Genom att vägra blunda. Aldrig tiga!
Av Karin Brygger
I bilderboken Berättelsen om Bodri (2019) berättar Hédi Fried om sitt och sin familjs liv under kriget. Hon och hennes lillasyster överlever med nöd och näppe. Föräldrarna mördas.
När jag tänker på Berättelsen om Bodri tänker jag inte bara på Hédi Frieds eget liv, utan än mer på vad hon åstadkommit under samma liv. Hon var drivande i en mycket större gärning som möjliggjort att vi idag kan och vill berätta för barn om Förintelsen.
Den gärningen handlar om att tala sanning och om att inte böja sig, inte underlätta för ett samhälle som inte vill veta något om vare sig sår eller skuld. En gärning som handlar om att tillgängliggöra ett samtal om brott, ondska och därmed också om godhet. Undvikandet av samtal, undvikandet av skiljelinjen mellan medmänsklighet och brott skapar de gråzoner som möjliggör ondska. Det möjliggörandet vägrade Hédi Fried in i det sista.
Att Berättelsen om Bodri kom 2019 kan betraktas som att arbetet med att erkänna, upprätta och vittna om Förintelsen har blivit integrerat i samhället. Men inte utan svårighet. Min man tog med min dotter på en dramatisering av boken. En kvinna reste sig och sa upprört: ”Varför ska barn få veta det här?”.
Min man reste sig också, lika upprörd och svarade: ”Därför att det är sant.”
Hédi Frieds stämma kom att bli en politisk kraft i Sverige. Få enskilda människor har haft så stor inverkan på det svenska samhället i vår tid. För att förstå vad hennes insisterande på ordets giltighet betyder behöver vi också veta att de böcker som överlevande skrev efter kriget, där hela berättelsen, vittnesmålet äntligen skulle få höras, allt som oftast blev refuserade. Det gäller till exempel senare världsberömde Primo Levi. Fasan skulle glömmas. Livet skulle gå vidare. Denna historia om verkligheten – den som heter vi orkar inte lyssna – känner vi alla till. Hédi bestred den tystnaden. Är det inte vad en människas och en judes egentliga uppgift är? Att modigt laga världen? Tikkun Olam.
Hédi föddes i Sighet 1924 i en kärleksfull familj (det senare, den grundläggande anknytningen och kärleken i hemmet har Hédi också varit med om att synliggöra som avgörande för en människas coping-strategier) med två föräldrar, en lillasyster och en hund. Kärleken till systern –vikten att stå i relation till en levande människa – har Hédi beskrivit som en avgörande drivkraft för att hon skulle vilja överleva i koncentrationslägren.
Det var också tillsammans med lillasyster Livia som Hédi slutligen kom till Sverige, och här stannade de båda systrarna kvar och byggde sina liv. Rika, aktiva liv som centrerats kring att berätta.
I en intervju som stannat hos mig beskrev Hédi hur det var att leva som en slavarbetare i Hamburg. Nu när Hédi är borta tycker jag ett stycke ur den är särskilt viktigt att lyfta fram.
”En scen jag minns från krigets elfte timme, en av 1944-vinterns hårdaste dagar, är när jag med de andra judiska flickorna från Ungern skyfflade snö utanför järnvägsstationen i Hamburg. Klädda i tunna, illasittande kläder med påmålade gula kors på ryggen arbetade vi pådrivna av beväpnade SS-soldater. Kläderna vi hade på oss ägdes tidigare av kvinnor som hamnat i gaskammaren. Runt omkring oss sjöd livet, resenärer med blicken fäst i fjärran skyndade sig till och från tågen. Ingen såg oss. Och ingen mindes senare heller, ”vi visste ju ingenting”, var den allmänna inställningen.”
Hur hedrar vi Hédi Frieds minne? Det kan vi göra i det stora, med priser och texter, men kanske är det viktigare att vi gör det i det lilla? Genom att vägra blunda. Inte tiga.
I Sverige idag måste vi fortsätta hålla våra ögon öppna. Om vi vill leva i ett samhälle som behandlar alla lika måste alla också vara beredda att säga ifrån. Om det är svårt att göra det någon gång, kan man tänka på Hédi Fried och hämta kraft från henne. Trots allt hon varit med om har hon förblivit en kämpe för det goda. Tänker man på det vågar man nästan vad som helst.
Karin Brygger
Källa: https://www.svt.se/opinion/hedi-fried-almedalen-visby
Hédi Fried
Född: 1924 i Sighet, Rumänien
Död: 2022, Stockholm
Yrke: Psykolog och författare
Citat: ”Mitt hopp är att de goda krafterna överväger”
