Hur kan vi behålla kramen när kriget har tagit slut?

Jonathan Mühlrad arbetar som volontär i krigets Tel Aviv. Han beskriver ett djupt skakat land som inte längre är detsamma efter den sjunde oktober.

”Jag har röstat på Likud hela mitt liv. De senaste tre åren har jag röstat på Bibi fem gånger i rad. Men den här gången måste jag erkänna… han är skyldig till det här.”

”Jag har alltid röstat på Shas, och kommer alltid rösta på Shas, tills Rabbin Ovadia Yosef kommer till mig i mina drömmar och säger något annat, men du kan inte säga att det är Bibis fel. Det är sinat chinam (obefogat hat).”

Vi sitter i en liten matsal som har blivit en temporär synagoga i källaren av Isrotel. Den är fylld med familjer som har evakuerats från Sderot och andra små byar i södra Israel. Jag sitter vid ett bord med dessa två män som diskuterar, samtidigt som det finns andra i rummet som också väntar på att shabbat ska ta slut. När diskussionen inleds, vänds allas blickar mot oss.

Shas-supportern bredvid mig fortsätter: ”Du vill bara säga att det är Bibis fel så att du har någon att skylla på, så att du kan må lite bättre. Men Bibi har generaler, han har en underrättelsetjänst. Det är de som ska säga till honom när det finns ett hot mot Israel. Var fanns de någonstans?”

Fler runt honom nickar instämmande, och han ser självsäker ut. Shas-supportern låter som en militär expert, förklarar hur armén har misslyckats, och argumenterar att Benyamin Netanyahu (Bibi) inte skulle ha kunnat förutse detta attack. Han slutar med:

”Vänstern har väntat på det här.  De är alla bara glada att se Bibi misslyckas.”

Mitt i hans utläggning har en haredi man kommit in. Han kanske röstar – om man ska anta baserat på stereotyper – på Degel HaTorah, ett av de ashkenaziska ultraortodoxa partierna. Han har börjat studera veckans Torah-avsnitt tillsammans med sin dotter, men när han hör konversationen lägger han ihop boken och skriker:

”Varför pratar ni om det Bibi har eller inte har gjort den senaste veckan? Han har haft makten i tretton år! Han har haft gott om tid att lösa detta!”

Alla vänder sig om och lyssnar på den nya rösten. Några som tidigare har ignorerat konversationen börjar nicka instämmande. 

”Hur kan du försvara den här mannen? Mitt hus, vår stad, allting, är förstört. Bibi skulle ha försvarat oss!”

Folk börjar instämma med den andra sidan. En man står upp, med en stor svart kippa på huvudet:

”Snälla, inte på shabbat. Vi har en minut kvar, låt det vara lugnt.”

Det var rått. Männen i rummet har upplevt det värsta tänkbara. Efter den sjunde oktober har deras liv och deras församlingar vänts upp och ner, det kommer aldrig att bli som förut. Själv bor jag i Tel Aviv, och jag är på hotellet för att försöka finnas där för de evakuerade. Försökt ge dem min uppmärksamhet när de har behövt någon som lyssnar. Jag har lekt med deras barn när de vuxna har behövt gå på toaletten för att gråta. Jag och min församling här i Tel Aviv – JLIC, som består av en grupp av olim hadashim (nya invandrare) –besöker det här hotellet och flera andra varje dag. Vi levererar mat och kläder och har satt upp en improviserad förskola för att underhålla barnen.

Shabbat har gått ut. En av ungdomarna går upp till biman och börjar leda maariv, kvällsgudstjänsten. Melodier från den judeo-arabiska Edut haMizrach-traditionen börjar fylla hela rummet. Långsamt, i en tonart av moll. Det är som att varje ord dröjer sig lika lång tid som det tar att klättra upp till himlen. Jag är en av få med ashkenazisk bakgrund i rummet. Både Shas och Likud-supportrarna behöver ingen siddur för att be, de kan texten utantill.

Hotellbråket belyser en av de växande sprickorna i Israel sedan 7 oktober. Men sprickorna har präglat hela det här året.

Jom kippur-firandet i Tel Aviv var kaotiskt. Den årliga gudstjänsten avbröts på grund av demonstrationer mot att en offentlig plats skulle användas för ortodoxa religiösa ändamål. Att beskriva en vanlig jom kippur i Israel som ”lugn” räcker inte. I Tel Aviv är det knappt en bil på gatan. De religiösa går till synagogan, medan de sekulära ofta sitter mitt på Dizengoff och pratar med sina vänner. Gudstjänsterna utomhus på Kol Nidrei och Neila – i början och slutet av dagen – brukar vara höjdpunkter där de sekulära, traditionella och religiösa samlas för att hedra den heligaste dagen i kalendern. Men i år blev gudstjänsten en del av den nationella politiska debatten. Det slutade med skrik, fysiska övergrepp och tårar. Vänsterpolitiker skyllde på ”haredi-nationalister” som invaderade Tel Aviv.

Bråket som började på Dizengofftorget gjorde saker obehagliga för olim hadashim i Tel Aviv. Många av oss har flyttat till Israel för att leva i en miljö med en autentisk judisk känsla. Det var precis den känslan jag brukade hitta på gudstjänsten på Dizengoff, med dess blandning av judar från olika bakgrunder.

När jag bad på sukkot den femte Oktober, under en gudstjänst som arrangerades för att skapa enhet, blev det återigen demonstrationer. En demonstrant skrek i mitt ansikte, slängde otrevliga kommentarer och påstod att jag är en bosättare från Västbanken. Det spelade ingen roll för honom att jag bor femtio meter från Dizengoff och att vi kanske delar åsikter om bosättningarna. Sådana nyanser var ointressanta. Den progressiva nationella berättelsen som byggts upp de senaste månaderna hade redan bestämt för honom vem jag är.

Samtidigt förstår jag honom. Den nuvarande regeringen inkluderar ministrar som har en världsbild som är svår att svälja, med politiska åsikter som går emot kvinnors, HBTQ-personers och sekulära människors rättigheter. Reformen av rättsväsendet riskerar att stärka deras makt. Det är möjligt att den här demonstranten har känt att hans värld håller på att kollapsa, och för honom blev det kanske skrämmande att se ”det religiösa” utspela sig mitt i det liberala Tel Aviv.

Men jag upplevde en liknande känsla hos männen i den tillfälliga synagogan i hotellkällaren. Morgonen den sjunde oktober skakar marken under deras fötter: övertygade om att Israels militärmakt och avancerad högteknologi var tillräckligt att kunna skydda den israeliska befolkningen. En övertro som byggdes upp under tretton år under högerpartiernas regeringsstyre, och krossades på en dag.

Som oleh chadash är jag chockad över ytterligare en upptäckt. Jag är chockad över att det finns människor som känner sig hotade av andra i samhället. Att högermänniskor tror att det finns vänstermänniskor som har väntat på det här och tänker ”bra, där fick de!”. Att det finns en vänster som tror att det finns en höger som vill kasta ut dem. Utan ett ifrågasättande av detta narrativ förstärks det bara. Det var dessa tankar som ledde till utbrotten som jag såg på Dizengofftorget.

Denna svartvita världsbild är något jag inte kan identifiera mig med, kanske för att jag precis har avslutat min militärtjänst. Där såg jag haredi-soldater arbeta tillsammans med HBTQ-soldater, bosättare samarbeta med soldater som röstar på Meretz. De var vänner, och ibland grälade de, men de ifrågasatte aldrig den andres tillhörighet eller existens.

Efter Jom kippur skrev JLIC-rabbinen Joe Wolfson ett brev till vår församling. Jag vill citera en bit ur det brevet:

“Vi måste förbli oberoende av den kulturstrid som pågår runt oss. Vi möts av binära uppdelningar: israeliskt mot judiskt, vänster mot höger, protest mot rättsreform – men vi avvisar kravet att passa in i en av dessa kategorier på bekostnad av den andra. Många i Israel antar att om du ser ut på ett visst sätt och ber på ett visst sätt (eller ber överhuvudtaget), då måste dina politiska åsikter vara av ett visst slag. Vi avvisar detta antagande helt och hållet. En sund judisk gemenskap är en som rymmer mångfaldiga politiska åsikter och inte granskar människor vid dörren för att se om deras politik uppfyller vissa normer.”

Rabbin Joe Wolfson uppmanar oss, som nya invandrare i Israel, att inte ta ställning. Vi har kommit hit för att vara en del av detta ofta underbara samhälle, men även för att vi inser att vi kan bidra på något sätt.

Tre dagar efter gudstjänsten på Dizengofftorget är jag där igen. Det är söndag, dagen efter Hamas-invasionen från Gaza. Tusentals människor har evakuerats från södra Israel, och det är som en ”fabrik” har öppnat på torget. Det finns tolv olika stationer där kartonger packas med vatten, matburkar, kläder, tvål, deodorant och så vidare. Det är volontärer överallt, de går in i varje butik på Dizengoff och tömmer dem för att packa kartonger som ska skickas till de evakuerade familjerna. Det spelar ingen roll om det är en familj från Beeri som röstar på Meretz eller en familj från Sderot som röstar på Shas, de tänker inte på det.

Jag håller på att packa en kartong fylld med juice och andra energidrycker. Jag tittar åt höger och ser någon som håller en tejprulle i handen. Han ger mig tejpen så att jag kan försluta kartongen. Jag tittar upp och inser att det är någon jag känner igen.

”Hur mår du?” 

”Jo, det är okej. Och själv då?” 

”Ja, det är okej. Trevligt att se dig.”

Det var samma person som hade skrikit på mig under sukkot, men nu var det som bortblåst. Vi log mot varandra och fortsatte att packa kartonger.

Det är väldigt svårt att förutspå vad som kommer att hända här i Israel – när det gäller kriget i Gaza, situationen vid Libanon-gränsen och frågorna kring Netanyahus regering. För närvarande har familjer till gisslan bett andra grupper av demonstranter att inte politisera deras sak. Det finns skyltar överallt i Israel som säger ”det finns ingen höger eller vänster”. Det var firande på gatorna när den första gisslan räddades. Alla vet att det kommer att genomföras en utredning, att de som bär ansvaret för massakern den sjunde oktober kommer fällas, men just nu är människor beredda att vänta. Alla är fokusera på kriget – men samtidigt, efter ett år av inre konflikter, vill man också hålla fast vid känslan av att stå enade lite längre.

Kan något positivt komma ur detta krig? När de politiska debatterna återkommer kanske de sker på ett nytt sätt. Kanske på ett sätt där vi alla är medvetna om att vi utgör en nation.

I hotellkällaren, på shabbat, direkt efter att en man hade påstått att vänstern gläds åt Netanyahus misslyckande, reste sig en annan man upp och berättade att han hade gått på gatan i Tel Aviv när en främling som hörde att han var från Sderot kommit fram och gett honom en kram. Främlingen hade viskat i hans öra:

”Om du behöver något, vad som helst, säg bara till.”

Den tysta frågan i israelers hjärtan just nu lyder: hur kan man hålla kvar kramen när kriget har tagit slut?

Jonathan Mühlrad

Jonathan Mühlrad bor i Tel Aviv och arbetar för en volontärorganisation som just nu lägger ner all sin tid på de många människor som tvingats evakueras från södra och norra Israel, på grund av kriget.