INTEGRATION – vad kan Sverige lära av Israel?

Ett år har gått sedan de första rapporterna: tusentals människor på flykt genom Europa. Desperata scener när gränsövergångar stängs. Om natten, små barn under tunna filtar, i skogar och längs järnvägsspår. Klädinsamlingar, soppkök och svenska myndigheter på knä under trycket. Idag toppar flyktingkrisen listan på viktiga samhällsfrågor i Sverige.
Vad kan Sverige lära av det lilla landet med stor erfarenhet av immigration?
Anna Veeder gör en djupdykning i Israels integrationshistoria och dess lärdomar.

Året är 1882. En roddbåt lägger till i Jaffas hamn. Ziska och Grisha, nyinvandrade från Ryssland, kysser
marken och brister ut i sång: ”Här i fädernas efterlängtade land kommer alla våra förhoppningar att infyllas…”
Två araber betraktar scenen med upphöjt förakt och önskar de nyanlända dit pepparn växer. Några år senare är det Grisha och Zishkas tur att ondgöra sig över immigranter: polska judar, kholerot som äter ”gefilte fish med socker”. Så går kavalkaden vidare i Arik Einsteins och Uri Zohars klassiska sketch ”Nyinvandrarna”: polacker, jemeniter, tyskar, marockaner och georgier anländer i tur och ordning till Jaffas hamn, prisar sin skapare över lyckan att ha nått Eretz Israel, och får utstå skymf och ovett från de tidigare immigranterna.

”Vi var pionjärer! Vi har lidit här – stridit och bott i tältläger! Och ni vill ha TV och förtur i bostadskön?”

FÖR ATT FÅ ORDNING på denna brokiga röra måste nyinvandrarna assimileras, resonerade de israeliska politikerna på 50-talet. Idealsamhället var en smältdegel, där skillnaderna mellan de olika invandrargrupperna skulle suddats ut. I praktiken kom judarna från Nordafrika, Jemen och Mellanöstern (mizrachim) att bilda ett socialt underskikt. Låg utbildning, stora familjer och väldigt lite inflytande i den nybildade statens maktcentra försvårade deras integration på arbetsmarknaden.

Mizrachim fastnade på de lägre positionerna inom offentlig administration, skolor, militär och politik, medan de europeiskättade klättrade uppåt i alla sektorer. Utanförskapet utgjorde grogrund för proteströrelser som de Svarta Pantrarna och Shaspartiet. Idag arbetar gruppen ”Tor Hazahav” för att integrera de sefardiska judarnas kultur, historia och religiösa tradition i mainstreamkulturen – för att ”göra periferin till centrum”.

TROTS VISST GNISSEL i maskineriet är Israel år 2016 ett integrationspolitiskt föredöme, åtminstone i populärkulturen. Matlagningsprogrammen hyllar mormors jemenitiska kökskonst. Orientalisk
popmusik dominerar inte bara bröllop och andra privata tillställningar utan också radio och tevens
musikanaler. Högtider som den marockanska Mimouna och etiopiska Sigd är erkända officiella helgdagar. ÖB kommer från en marockansk familj, 2013 års Miss Israel från Etiopien, och Knessets talman är en rysk refusenik.

Till skillnad från femtiotalets smältdegelpolitik anses integrationen av de ryska immigranterna vara en framgångssaga. Efter järnridåns fall 1989 strömmade hundratusentals ryska judar till
Israel. Resurserna räckte inte till för den normala sexmånadersvistelsen på absorptionsboendet.
Istället fick immigranterna en ”absorptionskorg”, sal klita, med rätt till gratis språkundervisning och yrkesförberedande kurser och en summa för att täcka boende och resekostnader. Många bosatte sig i periferin, där staten byggde billiga bostäder. Idag sitter ryska immigranter på prominenta positioner i regeringen och Knesset och är tongivande inom kultur, sport, konst och vetenskap.
-Känslan är att vi nått stora framgångar, bekräftar sociologiprofessor Larissa Remmenick på
Bar-Ilanuniversitetet. Samtidigt har de rysktalande hushållen idag fortfarande i snitt 30 procent lägre
inkomst jämfört med resten av den judiska befolkningen.

Medan en tredjedel av de högskoleutbildade ryska immigranterna lyckades hitta ett arbete som motsvarade deras kvalifikationer fick resten ta vad som erbjöds.Lärare och journalister blev kontorister; ingenjörer tog jobb som tekniker, lagerarbetare eller på verkstadsgolvet. Huvudsaken var att betala av bostadslånet och sätta
mat på bordet.
-De statliga yrkesförberedande programmen hjälpte en del av invandrarna, särskilt de unga som lättare lärde sig hebreiska, förklarar Larissa. I 40-årsåldern är det mycket svårare, både språkinlärningen och att ändra sin yrkesidentitet. Dessutom krävde många högkvalificerade yrken både hebreiska och engelska. Vi levde bakom järnridån och hade inte lärt oss språk.

PARALLELLT MED absorptionskorgsmodellen fortsatte absorptionsboendena att ta emot de mest behövande,
främst de 45 000 etiopiska judar som anlände under 90-talet. Trots stora stödinsatser har den etiopiskättade
befolkningsgruppen, som idag uppgår till runt 140 000 personer, fortfarande en markant lägre levnads- och utbildningsnivå än den judiska befolkningsgruppen som helhet. En av spärrarna är arbetsmarknaden.
-Vi är första och andra generationen i landet, och våra föräldrar är fortfarande inte fullt yrkesmässigt integrerade, säger Bosmat Baruch från organisationen ”Olim Beyahad”. När jag var färdig med mina studier hade jag inga vänner eller bekanta på chefspositioner som jag kunde ge mitt CV och be att öppna dörrar för mig.

För att skapa professionella sociala nätverk parar Olim Beyahad ihop etiopiska studenter och nyblivna akademiker med mentorer från näringslivet, som frikostigt delar med sig av tips, erfarenheter och kontakter. Kurser, och seminarier ger deltagarna tillfälle att utveckla både sina kunskaper och sitt eget interna kontaktnät.

Även för västerländska immigranter kan den israeliska arbetsmarknaden vara svårforcerad.
En välkänd stötesten är byråkratiska hinder som sjukvårdsministeriets skriftliga och
praktiska prov för sjukvårdsyrken. 70 procent av de invandrade tandläkarna misslyckas i något av proven och får därför inte licens att arbeta i Israel. Högljudda protester bland franska immigranter ledde i januari 2016 till en lagändring som ger tandläkare med mer än 5 års erfarenhet dispens från licenskravet.

DE FRANSKA IMMIGRANTERNA har också skapat egna lösningar. Vissa pendlar med flyg till välbetalda jobb i Paris, andra arbetar på något av de franska telekomföretagen som etablerat sig i Israel och ger kundservice på oklanderlig franska. Kunderna i Frankrike har ingen aning om att det är en fransktalande ultraortodox kvinna i östra Jerusalem som ger dem service. Å ena sidan lever de i en fransk bubbla, å andra sidan har de en grundmurad israelisk-judisk identitet.

Immigranter med extra kapital och energi kan tycka småföretagande är en lösning. 58-åriga Kathleen Wasserman från Kalifornien gjorde alija genom organisationen ”Nefesh b’Nefesh”, vars engage r a d e volontärer stöder
i m m i granterna i integrationsprocessen. En kurs i privat företagsamhet organiserad av Nefesh b’Nefesh i samarbete med MATI, centrum försmåföretagsutveckling, hjälpte henne att förverkliga sin dröm: att öppna ett galleri för glaskonstverk i Safed i norra Israel.
Nefesh b’Nefesh är ytterligare ett exempel på hur frivilligkrafter i samarbete med myndigheter och
näringsliv på ett effektivt sätt kan underlätta integrationsprocessen genom att bygga upp kontakter som håller på lång sikt.

EN GRUPP MIGRANTER som inte omfattas av de officiella integrationsprogrammen
är de 230 000 gästarbetarna och flyktingarna i Israel, varav 60 000 bor i Tel Avivområdet. För att tillgodose deras behov upprättade Tel Avivs stadsförvaltning organisationen ”Mesila” i samarbete med Jewish Agency.
Idag jobbar 30 anställda och 117 volontärer med att ge social och medicinsk hjälp till lagliga och illegala migranter. En stor del av budgeten finansieras av utländska
donationer. Israels officiella inställning är att de illegala migranterna och flyktingarna ska lämna landet, antingen till sina hemländer eller till ett tredje land som är berett att ta emot dem. Samtidigt har alla
barn rätt till dagis och skolgång från 3 års ålder, oavsett föräldrarnas rättsliga status. Barnen lär sig
perfekt hebreiska, älskar landet och är på många sätt fullt integrerade. Men när de fyller 18 år förlorar de sina rättigheter och riskerar utvisning. Barn till gästarbetare, födda i Israel, kan dock få permanent uppehållstillstånd enligt specifika kriterier, till exempel att föräldrarna kommit till Israel på laglig väg.

I uppföljaren till sketchen ”Nyinvandrarna” sällar sig således Darfurflyktingar, gästarbetare och immigranter från Kiev, Addis Abeba och Paris. På sikt kommer de bli en del av den mosaik som utgör det israeliska samhället. Smältdegelns tid är sedan länge över.