KULTUR

Ionesco och det absolut nödvändiga i att söka G-d efter Förintelsen.

Av Vera Berzak

By Jewish Chronicle januari, 25th 2021 AT 06:35 e m

“Den enda angelägenhet som kan få en person att höja sig över sig själv, är intresset för det absoluta. Jag menar hennes längtan, det grundläggande begäret till det absoluta”. Eugène Ionesco

Eugène Ionesco (1909-1994) var en fransk-rumänsk dramatiker och förgrundsgestalt inom den absurda teatern, en rörelse som uppstod i efterkrigstidens Europa. Nyligen gav jag mig i kast med att regissera hans pjäs Stolarna (1952). Att dechiffrera ett manus av denna egenartade dramatiker är en utmaning värd namnet. Som regissör vill jag känna att jag har greppat innebörden av precis varenda replik som levereras på scen – vilket i det här fallet är att lägga ribban högt. För att skingra dimmorna vände jag mig till Ionescos självbiografi. Dels för att få svar på mina frågor, dels utifrån ett begär att lära känna den hemlighetsfulle mannen bakom det absurda – men samtidigt emotionellt realistiska – teaterstycke jag skulle regissera. Under läsningen reagerade jag direkt på en till synes absurd omständighet kring absurdisten Ionesco: han tror på G-d. Eller nej, snarare: han tror på tron på G-d. Hur kunde något så anmärkningsvärt ha passerat under radarn?

Året är 1940, platsen Rumänien. Mitt bland de ändlösa illdåden, det sanslösa lidandet och all död, alltmedan Ionescos vänner, en efter en, förvandlas från fascismens motståndare till dess allierade, och med en tilltagande känsla av att inte längre ha några bundsförvanter, skriver han i sin dagbok: G-d eller självmord.

Något självmord ägde inte rum. Inte heller något försök, såvitt jag vet. Då föll alltså valet på G-d? I dagboken skriver Ionesco mindre om G-ds existens, än om det absolut nödvändiga i att söka efter honom. Det är inte alldeles säkert att han står att finna. Men det är alldeles säkert att ingenting är mer angeläget än att fortsätta leta. Hur kan det komma sig att Ionesco – i en tid då han tvingas bevittna oskyldiga människors fasansfulla lidande, i en tid då människan som tydligast visar sin potential till grymhet – hur kommer det sig att han just då insisterar på att G-d finns, snarare än att dra slutsatsen, som så många andra, att G-d definitivt inte finns?

Den här texten skrivs samma dag som rabbin Jonathan Sacks (z”l) lämnar oss. Jag påminns om en av hans föreläsningar, i vilken han ställer en liknande fråga: Varför ska vi tro på G-d efter Förintelsen? Hans svar blev en uppenbarelse för mig. Kulturen som frambringade Förintelsen, menar Sacks, var inte en outvecklad kvarleva från en avlägsen forntid. Den var en kultur som under 1900-talets början krönts av framsteg – inom vetenskap, filosofi och förnuftstänkande – till och med demokrati. Trots detta ägde Förintelsen rum. Efter Förintelsen är det därför moraliskt omöjligt att tro på människan. Förintelsen är det slutgiltiga, avgörande förkastandet av föreställningen att en mänsklig civilisation kan byggas utan g-dstro, och utan en övertygelse om livets okränkbarhet. Förintelsen må ha fått vissa att förlora tron på G-d, men den måste få alla att tappa tron på mänskligheten. Den som efter Förintelsen fortsätter att sätta sitt hopp till sekulär humanism måste vara antingen gravt okunnig eller djupt naiv.

Att se människor begå grymheter bevisar visserligen inte G-ds existens, fortsätter rabbin Sacks, men det är ett bevis för nödvändigheten i att tro på G-d. Rabbin Sacks tror på betydelsen av att tro. Detta är något Ionesco intuitivt förstod. Insikten var inte del av någon judisk uppfostran. Faktum är att Ionesco aldrig talade offentligt om sina judiska rötter. Kunskapen om att Ionescos mor var judinna når oss genom hans författarkollega Mihail Sebastian, själv jude, till vilken Ionesco anförtrodde sin hemlighet under det tidiga 40-talet.

Det är begripligt att Ionesco ville hemlighålla sina judiska rötter under nazismens härjningar, men det är svårare att förstå varför han fortsatte med det, då han senare i livet kom att bli en stridbar pro-judisk röst under Sexdagarskriget 1967. Han följer spänt konfliktens upptrappning och skriver flera debattartiklar till stöd för Israel, motiverad av en kraftig impuls att ”göra något, vad som helst”. I sina dagböcker angriper han vänsterns “antisionistiska” hållning – som han menar i själva verket är illa kamouflerad antisemitism. Redan i dagboken från 1940 slår han fast att han “tror på judarna, kanske för att han fått en kristen uppfostran, och kristendomen är ju till syvende och sist en judisk sekt”. Att så ogenerat omfamna Israel och judarna, och samtidigt inte omfamna sitt judiska arv? Denna skenbara paradox gjorde mig förvirrad. Men ett besynnerligt – måhända absurt – svar på mina frågor uppenbarade sig när jag läste rabbin Sacks kommentar till veckans torahavsnitt: Lech lecha.

I Parashat lech lecha säger G-d till Abraham: לֶךְ לְךָ מֵאַרְצְךָ וּמִמּוֹלַדְתְּךָ וּמִבֵּית אָבִיךָ אֶל הָאָרֶץ אֲשֶׁר אַרְאֶךָּ Och HERREN sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. (1917 års bibelöversättning). Och där ska han bli monoteismens fader. Rabbin Sacks tolkar det så här: Abraham uppmanas lämna bakom sig allt det som fjärmar en människa från hennes sanna själ(v). Bara den som kan frigöra sig från sina ursprungliga källor till identifikation – hem, familj, kultur och samhälle – kan finna den G-d som finns bortom naturen och bortom honom själv. Modet att – om nödvändigt – kapa förtöjningarna och ge sig ut på en solitär seglats. Att vara annorlunda, simma mot strömmen, att i relativismens tidevarv tala om det absoluta värdet i människans värdighet under G-ds allmakt – det modet föddes med befallningen ”Lech lecha”.

Ionesco lämnade, såväl fysiskt som intellektuellt, sin faders land. Faktum är att han bröt kontakten med fadern på grund av dennes blinda lojalitet gentemot Staten, vilken stat det än månne vara: Min far trodde på Staten, oavsett vad den representerade. Han menade att om ett parti hade gripit makten, hade de också per automatik rätt. På 40-talet avvek han från den fascistiska väg hans landsmän valde, likaså när han på 60-talet levde i ett Frankrike som i sin nyfunna vurm för kommunismen såg mellan fingrarna med de kommunistiska regimernas våld.

”Man får inte tillåta sig att flyta med strömmen. Man måste behålla sin klarsyn, inte låta sig duperas, värdera saker förnuftigt: ideologier är galenskap […] Alla är passionerat, fantastiskt ideologiska”. Ionesco hörde aldrig G-ds röst befalla honom att resa sig och lämna sitt hemland, sina traditioner eller familjevärderingar, för att färdas mot den ljusa framtid G-d utlovar. Faktum är att han ingenting lovades, och att han egentligen inte sökte sig till någonting. Han vandrade bort från det han intuitivt visste var fel – maktdyrkan, och individens tynande betydelse i Statens skugga.

Han efterlever visserligen befallningen i לֶךְ לְךָ מֵאַרְצְךָ  (”Gå ut ur ditt land”), men hejdar sig inför fortsättningen אֶל הָאָרֶץ אֲשֶׁר אַרְאֶךָּ (”till landet som jag ska visa dig”).

Med spända nerver och bekymrat hjärta följer Ionesco kriget i Israel 1967, gripen av oro för judarnas undergång är nära. Samtidigt ansluter han sig aldrig till dem. Varken fysiskt eller själsligt. Han undanhåller sitt judiska ursprung för allmänheten och bekänner inte färg ens i sina egna memoarer. Varför? Kan det vara så att Ionesco i sin icke-konformism, i sin individualistiska önskan att fortsätta motsätta sig – att ta ställning för ståndpunkten som är långt ifrån populär men nära sanningen – att han i detta redan var alltför judisk för att bli jude? Kan det vara så att han behövde hålla avstånd till den judiska gemenskapen, för att han som en evig simmare mot strömmen inte kunde föreställa sig att flyta med, inte ens i den ström som flöt i hans riktning? För att friheten att tala och tänka som han behagade var hans främsta andliga näring, och att en grupptillhörighet – vilken som helst – skulle innebära att denna frihet hotades?

Ionesco talar om längtan efter G-d, att den kristendom han uppfostrades i var en judisk sekt, men han bejakar aldrig judendomen. Kunde han, en icke-troende bland ideologiskt frälsta, stå ut med att plötsligt förvandlas till en g-dstroende bland andra? Kan det vara så att vissa personer, vissa gånger, för att bevara sin tro på någonting visst, måste placera sig själva som främlingar i en grupp av icke-troende? För att deras drift, behov, begär att tvivla, säga ifrån, gå sin egen väg, är ännu starkare än deras tro?

Vad hade Ionesco haft för åsikter om han levde i Israel 1967? Eller om han levde, låt säga, i Stockholm idag? Eller i dagens Tel Aviv? Hur hade hans behov av att opponera sig, hans tvivel gentemot de styrande – oavsett vilka de styrande var – tagit sig uttryck i dagens politiska landskap? I vilken mån var hans stöd för judarna ett resultat av den anti-judiska omgivningen? Under vilka omständigheter känner vi själva som starkast för Israel och det judiska?

Några av oss är typiska simmare, vi följer strömmen. Några av oss envisas med att simma uppströms. I vilken mån formar och färgar vår grundläggande tendens till det ena eller andra våra perspektiv och ståndpunkter? I slutändan, inser jag, var Abraham alldeles unik. Kanske var det därför han så fullödigt kunde följa G-ds befallning – inte bara att resa sig och lämna sitt ursprung bakom sig, utan också nå fram till det nya land där han skulle ge upphov till en helt ny nation, och ett helt nytt koncept mellan människan och det gudomliga. En midrash säger om Abraham, att det var hans oupphörliga ifrågasättande (och om så krävdes krossande) av dåtidens övertygelser, hans orubbliga sökande efter sanningen, som slutligen fick G-d att visa honom vägen till målet – vid 75 års ålder.

Ionesco, då? Hittade han någonsin G-d? Det kan vi inte säkert veta. Men utifrån vetskapen om hans kompromisslösa sökande och oförskräckta utmanande av allmänna uppfattningar och dogmer, kan vi åtminstone sluta oss till att han var på rätt väg.

Vera Berzak är teaterregissör och performance artist