Israelkritik utan verklighetskontakt – ett rop i kör med Hamas
Svar på det ”öppna brev” till Sveriges judiska församlingar och organisationer som publicerades i Judisk Krönika 2/2025
Detta är en åsiktstext som svar på en insändartext i Judisk Krönika. Skribenten svarar för åsikterna i artikeln.
Av Allan Stutzinsky
I ett ”öppet brev” publicerat i JK 2/2025 uttrycker ett stort antal starkt Israelkritiska judar besvikelse över att de ”inte når fram” till församlingarna. Brevskrivarna har inte förstått att det finns demokratiska hinder för församlingarna att ta ställning på det sätt som de vill. Församlingarnas stadgor ger inte mandat för det. Dessutom är vi några medlemmar, kanske en majoritet, som inte håller med brevskrivarna i sak.
Brevskrivarna ingår i en ylande kör. Dånet av ilskan dränker alla andra ljud, inte minst möjligheten till en diskussion med nyanser. Alla känner bedrövelse över lidande. Brevskrivarna är emellertid helt oförstående till Israels utsatthet. I deras värld drivs Israel av ondska. De utelämnar medvetet viktiga omständigheter såsom oktober-massakern, gisslan och Hamas.
Visst, krig är helvetet på jorden. Krig är skräck, lidande och förödelse. Krig är sekundsnabba beslut med förödande effekter. Krig är kaos, förvirring och felbedömningar. Krig är död. Varje människa som dör utgör en bottenlös tragedi och en oändlig saknad. Den som inte vill ha krig ska inte starta ett. Hamas orsakade medvetet kriget i Gaza genom att på bestialiska sätt mörda ett stort antal ungdomar, kvinnor och barn, av ingen annan orsak än att de var judar. Hamas har inte bara startat kriget. Hamas har också makten att omedelbart avsluta det, om man skulle vilja. Trots detta anser brevskrivarna inte att det skulle vara relevant att ställa krav på Hamas.
Krigets villkor medför övertramp. Israel är säkert inte fritt från sådana. Karaktären och omfattningen av övertrampen kan emellertid inte bedömas under brinnande krig. Det kommer en tid för klarlägganden, bedömningar och ansvarsutkrävande, men det kan inte vara nu. Brevskrivarna orkar inte vänta. De basunerar ut Hamas påståenden som sanningar och förklarar detta med att andra gör på samma sätt.
Brevskrivarna drar sig inte ens för att kolportera den bisarra anklagelsen om folkmord. Även om krig är fruktansvärda utgör de inte folkmord. Om Israel hade velat förstöra hela Gaza och utplåna dess befolkning hade man gjort det på en vecka. Den kapaciteten har Israel. I stället har man gått mycket långt, längre än någon annan krigsmakt i historien, för att skydda civila. En grupp erfarna och kunniga militärer inom Nato, den sk High Level Military Group, har på nära håll utrett krigshandlingarna och som sin bedömning anfört att inget Nato-land i motsvarande situation hade förmått att skydda civila på det sätt som Israel har gjort.
Hamas är tydliga med att syftet är att mörda judar. Att göra det är en helig plikt som berättigar till martyrskap. Israel hade helst sluppit kriget. Ingen i Israel vill gå ut i krig och riskera sina egna och andras liv. Att bara passivt titta på när människor slaktas utan annan anledning än att de är judar är emellertid inget tilltalande alternativ.
Brevet andas upprördhet över att Israel är militärt starkt. Kanske föreställer sig brevskrivarna att alternativet skulle vara ett militärt svagt Israel. Kanske bryr de sig inte. Hamas, vars syfte öppet är att fullborda Förintelsen, har lyckats fylla världen med hat. Vi upplever en explosion av antisemitism. Ibland uppfattar jag att det är just det förhållandet att judarna denna gång inte låter sig motståndslöst släpas till slaktbänken utan försvarar sig som upprör.
Om Israel hade etablerats 1938 skulle Förintelsen inte ha kunnat inträffa. Om Israel skulle upphöra att vara en judisk nationalstat skulle rasismen få ny kraft och Förintelsen skulle komma att fullbordas. Även judar som tidigare inte ansett att Israel är nödvändigt för judisk existens har vaknat upp till en ny och smärtsam insikt. Samtidigt finns det de som investerat så mycket i ett verklighetsfrånvänt förhållningssätt att de vare sig kan, vill eller vågar öppna ögonen.
I ett av Golda Meirs klassiska uttalanden säger hon: ”Vi kan förlåta palestinierna för att de dödar våra barn, men vi kan aldrig förlåta dem för att de tvingar oss att döda deras”. Det israeliska samhället sörjer varje död människa i Gaza. I Israel samlas förtvivlade folkmassor i demonstrationer med plakat som säger ”Palestinian Lives Matter”. Någon motsvarande medkänsla för judarna finns inte i Gaza. Där jublades det över bestialiska avrättningar av barn inför föräldrar eller föräldrar inför barn. Detta är, som Douglas Murray så tydligt visat, skillnaden mellan civilisation och barbari.
Israel förklarar inte alltid tydligt sina val, vilket bidragit till att debattens vågor om behovet av fortsatt krig gått höga också i Israel. Ändå är det just nu inte så svårt att se sakliga skäl. Ingen vill ta ansvar för Gaza. Om Israel inte går in nu och tar kontroll över området, kommer Hamas att fylla tomrummet. De palestinier som vågat protestera mot terrorgruppen kommer då att spåras upp och mördas (det händer redan). Mördandet av oppositionella sker alltid offentligt och på förfärliga sätt i syfte att avskräcka andra. Är det detta som brevskrivarna vill möjliggöra?
En israelisk ockupation skulle skapa utrymme för att etablera en regim som kan få området att utvecklas. Det förutsätter att det blir en fredlig regim med folkligt stöd som är beredd till fredlig samexistens med både Israel och Egypten. Endast så kan hopp börja spira.
Detta är ett krig som Israel måste tillåtas att fullfölja och vinna. En fullständig seger krävs, inte minst för palestiniernas skull. Hamas måste undanröjas som politisk, social och militär kraft. Ett sönderbombat Europa hade aldrig kunnat byggas upp om nazismen hade fått fortsätta att verka som aktiv kraft. Ett nytt Gaza skulle öppna möjligheter till samtal, idéer, utbyte, utveckling och -till slut- kanske ett samförstånd som ger fred.
Hamas är både judarnas och palestiniernas fiende. Palestinierna har också andra fiender. Till dessa hör dock inte Israel. Den insikten måste så småningom leta sig fram igenom krigets och den systematiska desinformationens dimmor.
Allan Stutzinsky
Fd ordförande för Judiska församlingen i Göteborg
Detta är en åsiktstext som svar på en insändartext i Judisk Krönika. Skribenten svarar för åsikterna i artikeln.
´