Jackie Jakubowski (1951-2020)

En röst har tystnat, en röst för tolerans och mångfald, både utanför och innanför det judiska. En liberal och resonerande röst har tystnat, och den har framför allt hörts i Judisk Krönika, där Jackie var chefredaktör i 35 år.

Min vän Jackie Jakubowski hann göra en lång resa från Szczecin i Polen till redaktionsrummet i Judiska församlingens hus på Wahrendorffsgatan invid Nybroplan, och han gjorde den utan sin mamma, som lämnar hemmet och Polen 1956, när Jackie är fem, och flyttar till Israel med sitt andra barn, sonens tvillingsyster. Kvar blir Jackie och hans pappa, som tillsammans utvandrar till Sverige sommaren 1970, förföljda och bortmotade av Polens antisemitiska regim.

Första kvällen i det nya landet går de på Kungsgatan i Göteborg. Det är midsommar och öde på stan. Pappan känner sig matt från resan, är märkt av sin cancer och oroar sig för framtiden:

Hur ska det gå för dig, Jascho? Du kommer att bli så ensam.

Det gick bra, och sonen blev inte alls ensam.

En röst har tystnat, en röst för tolerans och mångfald, både utanför och innanför det judiska; Jackie gav återkommande sitt stöd till romernas kamp och hade flera romska vänner, samtidigt som han ofta slog ner på judisk ortodoxi och det som Jackie uppfattade som deras krav på att vara de enda sanna uttolkarna av vad det är att vara jude. En liberal och resonerande röst har tystnat, och den har framför allt hörts i Judisk Krönika, där Jackie var chefredaktör i 35 år, i Dagens Nyheter,och i flera uppmärksammade böcker, inklusive Judisk identitet(1993), Ljudet av alef(2000) och Spår av lamed(2009).

Jackie kunde vara fåfäng, känslig, stressad och krävande. Det senare gjorde Judisk Krönika till en högt aktad kulturtidskrift, och självklar på de stora tidningarnas kulturredaktioner. Som redaktör var han synnerligen närvarande och noga. Under årens lopp har jag skrivit ett stort antal artiklar för honom, men han var egentligen aldrig riktigt nöjd och tjatade envist om att gå längre och våga mera. Ibland blev det ett tiotal turer fram och tillbaka mellan skribent och redaktör.

Efter ett år i det nya landet dör pappan.

Då har sonen sedan ett tag påbörjat resan in i det svenska språket. Redan på hösten 1970 läser han sin första bok, det vill säga tragglar sig igenom Hjalmar Bergmans Clownen Jack med ett tjockt polsksvenskt lexikon som enda hjälp. Därefter gör han en mängd andra stora erövringar, blir en betydande svenskjudisk kulturpersonlighet, är med och grundar Föreningen Judisk Kultur – och lär sig älska den svenska skärgården, närmare bestämt Ramsö utanför Stockholm. Där blev andningen en annan, mycket lugnare.

Ricki Neuman