”Jag märker att jag pratar allt mindre om mitt judiska jag.”

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas har antisemitismen ökat i samhället, även på arbetsplatser. Judisk Krönika har intervjuat flera personer – tre öppet och några anonymt – som delar med sig av hur antisemitismen tar sig uttryck genom subtila kommentarer, misstänkliggörande eller öppna konflikter som skapar en ohållbar arbetsmiljö.

Anonym, akademiker:

”Jag är med i ett akademiskt sammanhang som numera bara handlar om Israel/Palestina, fast vi egentligen ska tala om yttrandefrihet eller bildning. Alla är inte engagerade i frågan, men om jag säger något om den ökande antisemitismen blir det bara tyst, och så går vi snabbt vidare till nästa ämne. Men om man pratar om sin upprördhet över att man avhyst demonstranter från universitetet, då är det ingen som säger: ’Det här är inte forumet för detta ämne’. Det är som om frågan om Israel-Palestina överskuggar allt. Man legitimerar termer som ’Israels folkmord’. Jag är inte rädd för dessa personer, men jag vill inte heller vara där. Jag känner mig använd som ett judiskt alibi för att legitimera gruppen och så känner jag mig väldigt ensam. Det här är välutbildade människor, men de visar inte samma engagemang för andra människorättsfrågor. Det får mig att undra vad drivkraften egentligen är.”

Anonym, akademiker:

”Jag har en fast anställning på ett universitet, när jag anställdes kändes det fantastiskt att få vara en del av en akademisk miljö där man hela tiden arbetar i relation till samhället. Men just nu klarar jag inte av att vara på jobbet eftersom det råder en konsensus om konflikten som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Privat har jag vänner som jag känner mig trygg med, men också andra som jag helt har valt bort. Men på universitetet känner jag mig ensam. Ingen har ifrågasatt mig eller min forskning ändå känns det som om det inte finns någon plats för mig där.

I våras stötte på en kollega som sa ”Åh, det känns jobbigt att inte vara i Malmö idag!” Jag fattade först inte vad hon menade men sedan blev det tydligt att hon tyckte det var självklart att vara del av demonstrationerna mot Eurovision. Känslan av att vi alla antas tycka likadant ger mig panikkänslor.

Min chef på jobbet har varit förstående, men så föreslog hen att lösning skulle vara att vi skulle ha ett seminarium där vi talar om konflikten i Israel och Gaza och hur det påverkar oss här. Det känns också väldigt konstigt – att jag som enda judinna på arbetsplatsen ska sitta där framför alla kollegor och förklara mitt perspektiv när de andra håller med varandra.

Jag funderar ibland på om jag ändå borde vara på institutionen och bara försöka undvika vissa seminarier, men vad skulle det göra med mig att vara där? Jag är rädd att jag hela tiden skulle behöva kompromissa med vem jag är.”

Ytterligare ett vittnesmål publiceras enbart i papperstidningen.

Foto: Hugh Gordon