”Jag vill inte känna mig tvungen att deklarera en ståndpunkt på grund av min etnicitet.”

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas har antisemitismen ökat i samhället, även på arbetsplatser. Judisk Krönika har intervjuat flera personer – tre öppet och några anonymt – som delar med sig av hur antisemitismen tar sig uttryck genom subtila kommentarer, misstänkliggörande eller öppna konflikter som skapar en ohållbar arbetsmiljö.

”Jag vill inte känna mig tvungen att deklarera en ståndpunkt på grund av min etnicitet.”
REBECKA KATZ THOR, minnesforskare med inriktning på Förintelsen

Sedan mina tonår har jag rört mig i vänsterkretsar, och jag har alltid känt att det har varit en slags kompromiss, att jag inte säger allt, att jag behöver se om mitt eget hus. Den första texten jag någonsin publicerade hette ”Men jag stödjer inte ockupationen” och publicerades i tidskriften Slut år 2006. Det var ett mantra i mina tonår – när folk frågade var jag kom ifrån, svarade jag alltid: ”Jag är judinna, men jag stöder inte ockupationen.”

Jag har inte varit aktiv i någon politisk organisation, utan min värld var en av unga, blivande kulturarbetare och akademiker. Jag avkrävdes sällan ett ställningstagande, men jag upplevde att det fanns en förväntan på att jag, som svensk jude, skulle ta ställning i konflikten i Israel/Palestina.

Efter den 7 oktober i fjol känns det återigen som att det finns en implicit förväntan att jag ska säga det, att jag ta avstånd från den israeliska regimens agerande, men oavsett vad jag tycker så vill jag det inte längre. Jag är över 40 år gammal nu och inte 15. Det känns bisarrt att jag ens förväntas uttrycka en åsikt på grund av att jag är judinna. Jag tycker det som sker i Gaza och Libanon är hemskt, att gisslan fortfarande är i Gaza är också hemskt, det är inte det, men jag vill inte känna mig tvungen att deklarera en ståndpunkt på grund av min etnicitet.

Som forskare inom minneskultur stöter jag på en trop som upprepas: det finns för många institutioner till Förintelsens minne i Sverige. Ett sådant exempel är att det nya Förintelsemuseet skapades på bekostnad av Rörelsernas museum, som skulle handla om migration men som inte fick finansiering. Vissa menar att man prioriterade Förintelsemuseet över ett museum om Sveriges migrationshistoria, vilket ger upphov till antaganden om att det finns ett större politiskt intresse för det judiska än för andra grupper. Det finns ingen faktisk koppling, men det skapar en spänning, en idé om att den judiska gruppen är favoriserad. Förintelsemuseet var statsministerns förslag, en nationell politisk prioritering, medan Rörelsernas museum hade ett civilsamhällsperspektiv i Malmö.

Problemet är att minnesarbeten ofta ställs mot varandra, något man länge försökt förändra synen på inom kulturella minnesstudier. Där har man försökt se minnesarbeten som komplementära snarare än konkurrerande. Att bygga ett Förintelsemuseum borde inte stå i motsättning till andra minnesinitiativ utan ses som en del av samma projekt.

Hur kommer det sig att kloka människor – forskare – ställer grupper mot varandra på det här sättet?

Jag tror att den judiska gruppen ses som mer privilegierad, även av vissa forskare, eftersom vi varit här längre än många andra migrantgrupper, därför är vi också mer etablerade. Det finns en problematisk idé om att den judiska gruppen är positivt särbehandlad, vilket kan skapa negativa känslor hos andra grupper. Bland antirasistiska forskare måste antisemitismen räknas, och erkännas som vilken annan rasism som helst, utan att förminska dess särdrag. Det här kan bli problematiskt när antisemitismen används som slagträ i politiska diskussioner, från både höger och vänster. Den intersektionella analysmodellen som bland annat bygger på hur hudfärg, klass och kön hänger samman och det passar inte riktigt in på den judiska gruppen. Judar ses ofta som vita eller privilegierade och vilket inte avspeglas i de skärningspunkter som analysmodellen bygger på, oavsett om detta stämmer eller inte. Det blir för trubbigt när allt ska passas in i en och samma förståelseram. Antisemitismen har en specifik och lång historia, den genomsyrar vårt samhälle på en strukturell nivå. Konspiratoriska föreställningar om media som ägd eller köpt eller den totala demoniseringen av Israel som en absolut ondska i till exempel frågan om systematiska organstölder är exempel som aldrig verkar försvinna, de bara bubblar i tystnad tills stormen bryter ut.

Det är viktigt att förstå att antisemitism är en strukturell rasism, och att vi måste våga se det. Vi måste kunna tala öppet och nyanserat om vad som sägs, oavsett om det är att förstå alla nyanser av begreppet sionism, som sträcker sig från revisionistisk bosättarsionism till att man värnar Israels rätt att existera, eller paroller som ”From the river to the sea” som kan betyda att man strävar efter en binationell stat eller en Palestinsk etnonationalism (dvs ett land utan judar).

Jag tycker det är svårt att höra saker som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen”, ”befria Palestina” – utan att någon presenterar eller reflekterar över vad en lösning skulle kunna vara. Det är ett privilegium att inte behöva presentera slutmålet. Många är nog överens om att gisslandramat måste sluta och att bombningarna måste upphöra, men vad som ska hända sedan är vi kanske inte eniga om. Är det en tvåstatslösning, en binationell stat, eller inget Israel? Det måste vi kunna prata om. Jag har aldrig kallat mig sionist, men det är djupt problematiskt att säga att Israel inte har rätt att existera.

Jag har en judisk bekant som höll tal på en Palestina-demonstration i vintras, så jag gick dit för att lyssna. Plötsligt började några i publiken ropa ”Hylla motståndet!” Jag kände hur jag fysiskt började backa från folksamlingen. Jag kunde inte vara kvar där, jag kände mig inte trygg. Det var föräldrar med barnvagnar som ropade ”Hylla motståndet!”, och jag undrade om de ens förstod vad de sa. Det är svårt att ta in hur vissa vänsterkretsar kan rättfärdiga Hamas handlingar som legitimt motstånd.

Israel/Palestina-frågan är en fråga som många kulturarbetare är djupt engagerade i. Palestina har under många årtionden haft en särställning inom vänstern, både realpolitiskt och målpolitiskt. Det finns ett upparbetat engagemang för Palestina som har aktiverats sedan 7 oktober.

Antalet civila offer i Gaza spelar också roll. Hur snabbt och hur många som har drabbats. Det är fruktansvärt och påverkar många. Med det sagt, så är det alltid så att Israels agerande tolkas på värsta möjliga sätt. Det är lätt att se Israel som det ondaste av det onda. Det kom exempelvis en nyhet om att Israel vaccinerar sina egna soldater före de civila i Gaza – men det gör ju alla militärmakter. Men bland några av mina bekanta tolkades det med ett annat typ av uppsåt.

Efter den 7 oktober har jag märkt en tydligare skillnad mellan mig och mina icke-judiska vänner. Det innebär en känsla av ensamhet, sorg och förvirring. Vi lever i olika verkligheter, och jag vet inte alltid hur jag ska hantera det. Mina judiska vänner och familj har blivit väldigt viktiga för mig det här senaste året. Det är ett klassiskt beteende att grupper vänder sig inåt och stänger sig. Det problematiska är inte att vi gör det, utan att vi känner ett behov av att göra det.

Foto: Hugh Gordon