REPORTAGE

.

REPORTAGE

Judiskt kulturcenter på Stockholmskartan

Snart invigs Bajit i Stockholm, Judiska Församlingens största satsning någonsin. Ett nytt och modernt hus för judisk utbildning och kultur, med syftet att göra ”den judiska närvaron till ett synligt och självklart inslag i stadsbilden.” Men vägen framåt har varit lång och krokig, fylld av infekterade konflikter och förseningar.
RICKI NEUMAN gräver i berättelsen om Baijt:

By Jewish Chronicle oktober, 01th 2015 AT 12:08 e m

Projektledare Stig Thoresson och jag står i det nya Bajithuset, i det som ska bli entrén mot Nybrogatan i Stockholm. Han pekar noga ut var säkerhetsslussen ska placeras och bredvid den ska en metalldetektor installeras som misstänkta besökare ombeds passera igenom.

– Det här med säkerheten är det enda som är riktig komplicerat. Den delen kräver mycket arbete. I övrigt har det inte varit ett besvärligt projekt.

Fast sedan, när vi tar trapporna upp, ändrar han sig och förklarar att det har varit och är ett komplicerat bygge därför att beställarna ändrar sig, gång på gång, och han har fortfarande inte fått ritningarna över hur församlingens egna lokaler ska inredas med väggar och dörrar.

– Så här försenad har jag aldrig varit, inte under alla 40 år i branschen.

Det Stig Thoresson känner av är en maktkamp mellan de två ”beställarna”, det vill säga Judiska Församlingen och Föreningen Hillel. En strid som framför allt gäller fördelningen av lokalerna i Bajit. Hillel slåss för att varje judiskt barn i staden ska ha rätt till judisk skolgång, om familjen så vill. Flera gånger har skolan begärt fler klassrum, och vid varje tillfälle har man till slut fått igenom sina krav.

I slaget om kvadratmetrar ser Hillel ut att bli den stora vinnaren. De har hittills erövrat hela 82 procent av den totala ytan i Bajit, ett utrymme som bland annat ska användas till klassrum, lärarrum, gymnastiksal, duschar, kök och matsal. Församlingen får nöja sig med elva procent, vilket är långt mindre än vad som ursprungligen var tanken. På den golvytan ska biblioteket samsas med kontor, ungdomsrum, samlingsrum, kök, och matsal.

Ira Gladnikoff har en positiv syn på framtiden, med all rätt. Hon är ordförande för Hillel, som nyligen fick en fin utmärkelse, och snart flyttar in i nya moderna lokaler, med 350 barn i skola och förskola, och 170 som vill in.

– Just nu har vi en absolut all time high, och det beror på att skolan har ett mycket bra rykte, på att barnkullarna är ovanligt stora och på att det sker en inflyttning av judiska familjer, främst från Malmö.

Hon hoppas att Församlingen kan se hur stora utrymmen man i själva verket har till sitt förfogande, för kultur och annat. Skolans alla klassrum och samlingssalar är tomma varje dag från 17.30 och varje helg. Dessa lokaler lånar Hillel gärna ut.

SKOLANS KRAV STÖDS bland annat av partiet Judisk Samling, och det går att se bataljen om Bajit som del av en större konflikt. Projektet påbörjades 2006, och i ett tidigare skede, när det nya huset skulle bli dubbelt så högt, då fanns även utrymme för den ortodoxa Föreningen Jeschurun, och dess gudstjänstlokal hade till och med ritats in av arkitekten. Men när ytan minskade beslöt fullmäktige i Stockholms Judiska Församling att inte inkludera Jeschurun, vilket ledde till många mycket upprörda protester, inte minst från Judisk Samling.

I den debatt som följde hävdade Församlingen att den avgörande orsaken bakom beslutet var att det inte fanns tillräckligt med plats i huset för ett permanent andaktsrum. Men även andra skäl vägde tungt även om de inte redovisades offentligt. Ett handlade om att man till varje pris ville ha Bajit öppet under sabbaten, vilket man antog att Jeschurun inte skulle acceptera, förklarar Lena Posner-Körösi, ordförande i Församlingen.

Ett annat skäl hade att göra med att det nästan är omöjligt att få kulturbidrag från staten, staden och andra myndigheter om Bajit också rymmer en gudstjänstlokal. Lena Posner-Körösi tycker att det är viktigt att känna till att Jeschurun under långa perioder inte har haft sin bas i Judiska Centret, det vill säga Bajits föregångare. Istället har man hyrt lokaler ute på stan.

– Föreningen Jeschurun måste inte självklart vara i huset.

Hätska bråk är inget ovanligt i den svensk-judiska historien, och redan den första församlingen i Stockholm höll på att splittras i slutet av 1700-talet. Under en period hade man två stridande fraktioner och två separata begravningsplatser, men slutligen lyckades ordförande Aaron Isaac ena sina bröder och systrar.

Enligt Gabriel Urwitz är denna omgång inte mindre hatisk och bitter än tidigare interna drabbningar, som till exempel konflikterna om Paideia år 2000 – och om rabbin David Lazar år 2013. Urwitz sitter i ledningen för Bajit, har varit aktiv i församlingen i över 20 år och säger sig vara luttrad, efter en stor mängd aggressiva brev och telefonsamtal. Flera andra som jag pratar med håller inte med. De menar att detta är en ny nivå av hätskhet och personangrepp, och refererar bland annat till trakasserierna mot Mikael Kamras: lögner och påhopp som till slut fick honom att avgå som ledare för projektet.

Andra lyfter fram en offentlig brevväxling från i våras, mellan Församlingen och Hillel, pepprad med hårda ord och anklagelser om lögn. Vid ungefär samma tid ansåg dåvarande generalsekreteraren, Ingrid Lomfors, att konflikten var så djup och allvarlig att hon i ett brev till Församlingens styrelse föreslog att man för husfridens skull skulle backa från Bajit och låta Hillel ta över hela bygget – och istället hyra lokaler ute på stan.

UR ETT PERSPEKTIV är det inte konstigt att Bajit väcker starka känslor; projektet handlar om judarnas framtid i Stockholm. Om församlingsledningen får som den vill kommer Bajit att medverka till en mer öppen hållning gentemot majoritetssamhället och vara ”en ambassadör för mångfald”, bli ett judiskt kulturhus för både judar och icke-judar och en institution som aktivt söker samarbete med hela Stockholm: muséer, bibliotek, kulturhus, teatrar, kyrkor och moskéer.

Somliga frågar sig hur viktig denna nya öppenhet egentligen är? Hur väsentligt det är att börja samverka med till exempel Kulturhuset eller Dramaten och försöka locka en icke-judisk publik till Nybrogatan. Man kan alltså fundera över om just detta är en självklar prioritet. Kanske är det mer värdefullt att istället satsa inåt, och än mer bevara och utveckla det judiska och skapa fler kollektiva judiska upplevelser där judar ”judar mer ihop”, som socialpsykologen Lars Dencik formulerar det. Redan på 1980-talet menade den amerikansk-judiska författaren Irving Howe att judarna måste göra fler saker tillsammans, annars väntar upplösning. Han ansåg att gruppen redan tillbringade för mycket tid med icke-judar, på deras villkor.

Lite förenklat står valet mellan att erbjuda stadens judiska föräldrar fler klassrum till barnen och att erbjuda alla stockholmare mer judisk kultur. Det är en svår avvägning, kan man tycka, inte minst för att Stockholm redan har ett häpnadsväckande stort utbud av judisk kultur, med tanke på hur få judar som bor i staden. Här verkar föreningen Judisk Kultur, Judiska Museet, Stockholms Judiska Filmfestival, Studio Lederman och Limmud plus Församlingen och föreningarna som emellanåt har sina egna kulturarrangemang.

ATT BYGGA ETT nytt, stort judiskt kulturcenter utan en gudstjänstlokal kan ses som en provokation, och ett tecken i tiden, eftersom den stora majoriteten av stadens judar inte längre är religiösa, inte håller buden och inte tror på Gud. Så vad tror de på? Vad kan ersätta religionen? Vad kan fungera som ett kitt som får judarna att fortsätta leva som ett sammanhållet folk? Det är en fråga som har varit aktuell ända sedan man lämnade gettot och stetln (en mindre judisk by eller stad i Östeuropa) i slutet av 1700-talet.

Mycket tyder på att Församlingens svar är kultur. Och det är förstås ingen tillfällighet att man envist uppvaktade Judiska Museet som man mycket gärna ville få som hyresgäst i Bajit samtidigt som man föredrog att inte ha med Jeschurun. Församlingsledningens vision om att nå ut till alla stockholmare och bli en mer synlig och aktiv del av majoritetssamhället handlar om öppenhet och samarbete, men också om överlevnad.

Sveriges judar har funnits kvar i landet som en levande nation med hjälp av återkommande vågor av invandring, den senaste från Polen i slutet av 1960-talet. Med andra ord hade gruppen, utan påfyllning utifrån, varit lika uttunnad och frånvarande som Sveriges valloner. Som världen ser ut idag finns det ingen anledning att hoppas på fler invandringsvågor. Annat måste till.

– Enligt vissa beräkningar finns det upp mot 500 000 svenskar som bär på en rejäl anknytning till det judiska, och som till exempel har avlägsna judiska släktingar, förklarar Gabriel Urwitz.

– Om vi bara lyckas engagera en liten procent av alla dem via Bajit och annat, då kan det bli en pånyttfödelse som verkligen kommer att märkas.

Man förväntar sig inte att tiotusentals svenskar ska konvertera, snarare att de blir medlemmar i en kommande judisk paraplyorganisation som inom sig rymmer religiösa föreningar, sionistiska organisationer, begravningssällskap, idrottsklubbar, studentklubbar, ungdomsföreningar och liknande. Församlingen tappar medlemmar och är tvungen att noga planera sin framtid.

Hos Jeschurun står annat högre på agendan, och dess ledare, Aron Verständig, känner sig inte orolig inför framtiden. Han är 34, och blev nyligen ordförande för föreningen, som har ökat med hela 30 procent under de senaste tre åren, och numera har 200 medlemmar. De flesta nytillkomna är unga människor. Det bådar gott för framtiden, liksom hans starka tilltro till samarbete, med församlingsledningen och framför allt med den nya rabbinen och den nya kantorn.

– Det går mycket bra med båda; vi har redan genomfört flera lyckade projekt ihop. Aron Verständig betonar att judarna i Stockholm utgör en enhetsförsamling, och att detta faktiskt förpliktigar. Han tycker att konflikten mellan Hillel och Församlingen ofta beskrivs på ett överdrivet sätt, liksom motsättningen mellan kultur och religion.

– Varför hela tiden ställa dem mot varandra? Jag förstår inte det. Vi behöver ju bägge.

PROJEKTLEDARE STIG THORESSON och jag har kommit upp på våningsplanet ovanför Bajits framtida entré. Det känns som att befinna sig i en jättelik hangar, bullrig och befolkad av män i hjälmar och gula skyddsvästar, och alla verkar ha bråttom.

– Innan årets slut ska det bedrivas skola här, för då måste Hillel flytta in. Jag vet, det är svårt att tro. Församlingen däremot får vänta, den delen hinner inte bli klar så dags, kanske inte förrän till sommaren 2016.