REPORTAGE

Kan Malmö räddas?

Före attentatet i Köpenhamn gick det 23 judiska barn på det judiska dagiset i Malmö. Nu är endast fem kvar. Stadens judiska församling tappar medlemmar, och kanske måste man sälja församlingshuset. Men allt är inte mörkt. Det finns en möjlig lösning.
ANDREAS LOVÉN rapporterar från sin hemstad.

By Jewish Chronicle februari, 17th 2016 AT 12:53 e m

Kvinnan skrattar till i luren när jag framför mitt ärende. Jag vill veta mer om det judiska livet i Malmö och därför besöka dagiset.

”Det låter ju positivt”, säger hon när skrattet har klingat ut, ”men snart finns inga judiska barn kvar här. De har flyttat.”

Under sommaren har den judiska förskolan skickat reklam till ett antal ickejudiska hushåll. I broschyren framhålls småskaligheten och den goda pedagogiken. På så sätt skiljer sig inte innehållet ifrån andra förskolors lockrop. Men inget annat dagis skulle behöva redogöra för säkerhetsaspekten eller har skottsäkra dörrar eller övervakningskameror intill barnens färggranna regnkläder. Och inget annat dagis har upplevt hur det är att tappa 75 procent av barnen på grund av rädsla efter ett terrorattentat i en grannstad. Det har Chinuch. Det är därför man nu värvar ickejudiska barn. Annars riskerar man att en hel avdelning, och kanske mer än så, kommer att stå tom.

”När rabbinen i Malmö blir utsatt så sprider sig oron som ringar på vattnet. Det är som att bo i ett område där en pyroman härjar.”

Liknelsen kommer från Lars Dencik, samhällsdebattör och professor i socialpsykologi vid Roskilde universitet. Han berättar om en aktuell global enkätundersökning med 53 000 svarande som den internationella organisationen Anti-Defamation League har genomfört. Slutsats: Sverige är ett av världens minst antisemitiska länder.

Genom sin egen forskning har Lars Dencik dragit liknande slutsatser. Judar i Sverige känner sig trygga och hemma. Med ett undantag. ”Judarna i Malmö är mer rädda än de i Göteborg och Stockholm.”

Antisemitismen i Malmö har varit uppmärksammad sedan 2010, d. stadens starke man, Ilmar Reepalu (S), i flera sammanhang uttryckte sig okänsligt om den judiska minoriteten.

”När något händer i Malmö idag får det numera ett enormt genomslag i världen. I judiska kretsar i USA undrar folk hur fan man kan bo i Malmö? Staden har dåligt rykte.”Reepalus uttalanden och den internationella pressens sensationsmakeri ingår i föreställningen om Malmö som en judefientlig stad, enligt Lars Dencik. Ryktet har sedan blåsts upp av sionistiska organisationer.

”De har haft ett intresse av att förstora rädslan. Kom hit – till Israel! Och har målat upp en bild av att det brinner. Många tror på det, i alla fall i USA.”

Lars Dencik ser främst andra orsaker än antisemitism till att judar lämnar Malmö.

”Man vill vara med i en församling som blomstrar, och då får man åka någon annanstans, kanske till Stockholm. Där är det inte lika hopplöst för judiskt liv. Dessutom är judiska ungdomar urbana. Det ligger i det judiska att utbilda barnen – och att jobba i andra metropoler lockar.”

Han pekar på att det förr fanns församlingar i små städer som Kristianstad, Karlshamn och Växjö. Men judar har successivt ”klumpat ihop sig” i större städer, och nu ser vi en fortsättning på det.

Klockan är 06.45. Snart ska Noah, 3, iväg till judiska förskolan, men än så länge myser han i föräldrarnas säng. Mamma Hanna är glad över att hon kunde sätta sin son på ett dagis där han får ta del av det judiska.

”När han ser levande ljus associerar han automatiskt till shabbat. Han är en svensk pojke, och pratar svenska, men han kan också få det judiska.”

Hon tror att familjen håller fler traditioner än de annars skulle ha gjort, tack vare att sonen går i ett judiskt dagis. ”Som att tända ljusen på fredagar, det hade förmodligen inte blivit av. Men nu blir det så, och jag uppmuntrar det. En pojke i Malmö 2015 som går på ett judiskt dagis. Vow! Det inger hopp.”

Efter att ha kuskat runt i världen under ett decennium mötte Hanna sin kärlek, blev gravid och beslutade att återvända till barndomsstaden, där uppväxten hade varit ljus.

Varför flytta hem till Malmö?

”Här fanns föräldrar och vänner. Det var ett lättare liv som förälder i Sverige. Vi tänkte inte så mycket på antisemitism. Det är först efter dådet i Köpenhamn som jag har tänkt mycket på det, som när jag ska hämta och lämna på dagis. Det känns helt sjukt.”

I likhet med många andra föräldrar övervägde hon att ta Noah ur förskolan. Men han blev kvar, och idag känner hon ett visst ansvar för att bidra till dagisets fortlevnad. Attentatet vid judiska museet i Bryssel, dådet i koscherbutiken i Paris, och mordet på säkerhetsvakten Dan Uzan utanför synagogan i Köpenhamn, allt ledde till ett skalv som fortplantade sig över gränsen till Sverige.

”Det kändes i Stockholm också, men oerhört mycket starkare i Malmö. Där hade  många personliga band till säkerhetsvakten”, säger Thomas. Han är en av dem som har lämnat staden. Nuä.r han nere i Skåne för att besöka dottern.

”Jag tillhörde aldrig församlingen. Det var ett medvetet val och hade med den religiösa inriktningen att göra. Jag betraktar mig som troende men är inte ortodox.”

Thomas flyttade till Stockholm för ett antal år sedan, och skrev då direkt in sig i församlingen.

”Där fanns pluralism och olika inriktningar. Jag kunde själv välja var jag hörde hemma.”

Den ortodoxa hållningen förefaller ha varit avskräckande för många, men numera finns konkurrens: en kvinnlig rabbin som leder egalitära gudstjänster, fast inte i synagogan utan i församlingshusets bibliotek.

Rabbin Rebecca Lilian menar att det finns många sätt att ”uttrycka sin judiskhet” – och tycker att alla borde kunna samlas under ett tak.

”Hela skalan från ortodoxa till reformister och sekulära får plats. Vi har inte råd med konflikter, för det finns så få av oss.”

Att församlingen krymper och judar flyttar vill hon inte enbart skylla på antisemitism. Det finns andra skäl, som att ”man har blivit så upptagen med säkerhet att man har glömt bort hur man välkomnar nya potentiella medlemmar.”

Hur blir du mottagen som kvinnlig rabbin?

”Alla i den egalitära gruppen är positiva. Men de ortodoxa accepterar mig inte som rabbin.”

Finns det en församling här om tio år?

”Jag hoppas det, men det kräver mer öppenhet får olika former av judiska uttryck. Pluralism är församlingens enda chans.”

Det trassliga förhållandet mellan Malmö stad och församlingen är gammalt, och först efter attentatet i Köpenhamn kom relationen att förbättras. Staden backade upp församlingen med pengar och utövade påtryckningar gentemot polis och stat.

”Det mesta gick att lösa, men att förskolan tappade så många barn, det var den svåraste frågan”, säger kommunalrådet Andreas Schönström (S).

”Jag förstår att föräldrar av ren rädsla inte vågar ha barnen där. Men hur ändrar vi på den utvecklingen? För att nå framgång måste vi se till att människor upplever trygghet kring judiska församlingen, dess lokaler och verksamheter.”

Om synagogan i framtiden blir ett museum?

”Det vore förödande för Malmös identitet. Synagogan skulle bli ett monument över vårt misslyckande, att vi inte lyckade skapa trygghet för alla.”

Freddie Gellberg är interimistisk ordförande i judiska församlingen. Det är ett slitsamt arbete, tycker han.

”Församlingen består av 450 presidenter som alla vet bäst.”

Han är numera pensionär, vilket ger honom tid att ta sig an ödesfrågorna. En är misstänksamheten mellan ortodoxa och egalitära. En annan är allt färre medlemmar. Sedan 2010 har man tappat var tredje. Samtidigt förfaller församlingshuset. Radikala beslut väntar.

”Vi måste ta i frågor som gör ont. Det kan hända att vi måste sälja församlingshuset. Det skulle kosta miljoner att renovera.”

Men nästa styrelsemöte handlar inte enbart om församlingshuset, utan även om förskolan.

Kommer dagiset att läggas ned?

”Det vore en stor sorg. Men vi kommer att tvingas till det om vår målgrupp inte längre ser förskolan som ett alternativ.”

Sedan attentatet mot synagogan på Krystalgade återstår bara fem judiska barn jämfört med 23 tidigare.

”Föräldrar pratar med varandra. Någon tar ut sitt barn och sedan smittar det. Och att det  stod tungt beväpnad polis utanför dagiset skrämde kanske mer än det skyddade”, säger Freddie Gellberg.

Att judar lämnar Malmö är svårt att få bukt med, menar han, men tror inte att antisemitism är det tyngst vägande skälet till att folk flyttar. Fast han har en möjlig lösning:

”Efter andra världskriget anlände en stor grupp flyktingar som sedan blev en ryggrad för församlingen. Och när man satte i gång i Polen 1968 kom det också många. Igen och igen har nya invandrare räddat vår församling. Skulle det komma 500-600 judar från Ukraina skulle det bli ett värdefullt tillskott.”

Så du håller tummarna för att situationen i Ukraina ska urarta för judarna?

”Nej. Men det finns väldigt många judar där, och få av dem har hittills flyttat därifrån.”

Morgonmyset är över för Noah. Han låter sig fogligt kläs i ytterkläder under den mezuza som sitter på insidan av dörrposten. Att sätta den på utsidan, och visa att en judisk familj bor här, det vill inte Hanna.

Tio minuter senare har de tagit sig innanför säkerhetsdörrarna till förskolan. Det visar sig att dagiset precis har förlorat ytterligare två barn.

Hur skulle du reagera om man tvingas stänga?

”Jag blir knäckt bara av tanken.”

Hon berättar hur hon som barn kunde stå och prata med vänner och bekanta utanför synagogan utan att tänka på säkerhet. Förändringen kom på sent 90-tal, då besökarna strängt uppmanades att direkt skingra sig efter gudstjänsten, på grund av riskerna.

”Jag tänker inte längre på att det är skottsäkra dörrar på dagiset, men när jag berättar det för ickejudiska väninnor säger de att det låter helt absurt. Man vänjer sig vid mycket, eller hur?”

(Thomas, Hanna och Noah heter något annat.)