Ledare Judisk Krönika Nr 1 2019

Det går att se det som att det judiska i vårt land blommar som aldrig tidigare i historien, och berikar Sverige.
I det kommande numret av Judisk Krönika görs hela tolv nedslag i det svensk-judiska.

Merparten av rapporterna är positiva och många speglar en expansion.
Ett stort statligt museum arrangerar för första gången en utställning om Förintelsen. Den judiska skolan i Bajit i Stockholm växer år från år. Föreningen Progressiv Judendom ger ut sin egen bönbok, på svenska och hebreiska. Föreningen Judisk Kulturs arrangemang lockar allt fler stockholmare.
Samtidigt har jag bekanta i USA och Israel som envist frågar om det finns några judar kvar i Malmö, och om det verkligen går att leva som jude i Sverige, med tanke på all antisemitism.
Kanske skulle de tolv artiklarna i detta nummer få dem att sluta ställa denna typ av frågor.
Eller så skulle de svara med att komplettera min bild; den judiska situationen i Sverige är nämligen mer komplex, och avsevärt mörkare.
Mycket talar för att vi är på väg in i en förändrad tid.
För rasister och främlingshatare är det högre i tak än på länge. Nazister demonstrerar på våra gator och stör allmänna möten i Almedalen. En judisk lokalpolitiker i Skåne får sin villa nedbrunnen.
År 2017 försökte tolv män med palestinska och syriska rötter att bränna ner synagogan i Göteborg. Hade de lyckats hade över 20 judiska ungdomar bränts inne – och Sverige hade drabbats av en katastrof värre än den i synagogan i Pittsburgh, där 11 besökare sköts ihjäl förra året.
Detta är inget svenskt fenomen; ett liknande skifte äger rum i USA och nere på kontinenten. I Frankrike ökade de antisemitiska attackerna med 74 procent mellan 2017 och 2018.
I ett aktuellt nummer av Axess berättar Alain Finkielkraut om den stora interna migration som pågår i Frankrike; mängder av judar flyttar till andra områden. Flyr.
Vi tycks vara på väg in i en ny tid, och hur man som jude förhåller sig till det är en öppen fråga.
Ska man lyssna på dem som menar att det som händer påminner om 30-talet?
Då var många judar blinda för tecknen omkring dem. Låt oss inte göra samma misstag igen.
Eller ska man lyssna på dem som tycker att det är en haltande jämförelse, och som hävdar att den judiska minoriteten har starkare stöd än någonsin, från de flesta politiska partier och från samhället i stort.
Hur ska man förhålla sig? Det är en återkommande fråga.
År 1933 ägde ett möte rum mellan judiska ledare och kulturpersonligheter, den dåvarande eliten, bland andra Eli Heckscher, Moses Pergament, Martin Lamm och Gunnar Josephson. Karl Otto Bonnier bjöd in dem till Manilla ute på Djurgården.
Där försökte sonen, Gert Bonnier, besvara denna fråga, och hans föredrag hade ett tydligt budskap till dem som satt runt bordet:
Vi måste assimilera oss, vi måste släppa taget, vi måste uppgå i det stora. Det är endast så antisemitismen försvinner.
Majoriteten i rummet sympatiserade med detta, något som i efterhand är svårt att förstå. Den enda som tydligt och upprört opponerade sig var Isaac Grünewald, som tidigt slogs mot svenska antisemiter.
Hur ska man förhålla sig?
Fortsätta precis som vanligt, sa en av dem som överlevde dödsskjutningarna i synagogan i Pittsburgh. Vi får inte låta detta inskränka våra liv. Fortsätta som tidigare. Allt annat vore att ge fienden en seger.

t f redaktörRicki Neuman