Med kippa på Möllan?

Mirjam Katzin är en av nyckelpersonerna bakom den nationella strategin för att stärka judiskt liv i Sverige. I dagarna släppte hon rapporten om stärkt judiskt liv i Malmö. Jessica Haas Forsling ringde upp henne för att ta reda på mer om rapporten:

Din rapport ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap” om Malmös judiska barn och ungdomars upplevelser fick stor uppmärksamhet när den kom 2021. Nu har nästa rapport ”Med kippa på Möllan? En rapport om att stärka judiskt liv i Malmö” blivit klar. Vad är rapportens syfte?

Min förra rapport hade ett fokus på Malmös skolor och den utsatthet för antisemitism och fördomar som judiska barn och ungdomar möter där. Den här rapporten är bredare och omfattar alla delar av den nationella minoritetspolitiken – också frågor om kultur, språk, delaktighet och inflytande. Syftet är att, inom ramen för den här unika satsningen, tillhandahålla ett kunskapsunderlag för att stärka förutsättningarna för judiskt liv i Malmö. Det diskuterades i vilken form det här kunskapsunderlaget skulle göras, och mitt förslag var att vi skulle fortsätta lyssna på Malmös judar, på deras tankar och berättelser.

Enligt dig – vari består värdet av just den kvalitativa undersökningen?

Att göra en kvantitativ undersökning är omöjligt av flera anledningar – framför allt att det inte går att ringa in den judiska gruppen i Malmö. Hur ska man avgränsa den? Jag tror också på värdet av röster snarare än siffror. Ur den kvalitativa undersökningen kommer djupen, nyanserna och berättelserna, och det skapar sammantaget en bättre förståelse.

Efter att ha läst din rapport är det tydligt att gruppen du intervjuat är brokig i sin relation till det judiska. Hur skulle du beskriva den?

Jag har pratat med församlingsmedlemmar, men även med dem som av olika anledningar inte är med i någon församling. Mycket skiljer sig åt mellan dessa personer, medan vissa uppfattningar är mer återkommande. Relationen till jiddisch är ett exempel. Många talar inte språket men önskar att de kunde, känner mycket för språket och kopplar det till tidigare generationer. Vardagsantisemitismen är också något som många beskriver – utsattheten och erfarenheten av att möta fördomar. Men rädslan i sig är något som mina intervjupersoner förhåller sig till på skilda sätt. Några är oroliga och vaksamma, medan andra protesterar mot vad en av mina intervjupersoner kallar för ”den judiska rädslan” och menar att ”vi måste våga visa oss!”. Förhållningssättet till religion skiljer sig också åt. Några är troende, andra är ateister. Flera säger dock uttryckligen att de inte är troende, men att traditionerna ändå spelar en viktig roll i deras liv.

Hur skiljer sig deras upplevelser av antisemitism mot barnens och ungdomarnas?

Det finns inte samma utbredda upplevelse av utsatthet, som i gruppen barn och unga. Även om det finns de som varit med om exempelvis att glåpord har kastats efter dem, så är sådana upplevelser inte lika framträdande som för dem som går eller nyss gått i skolan. Men det finns de som varit med om allvarliga situationer – en person jag talat med blev exempelvis dödshotad vid ett par tillfällen under den tiden han arbetade på församlingsexpeditionen.Vanligare är dock att vara med om det som man kan kalla för vardagsantisemitism. Den behöver inte alltid bestå av negativa fördomar, utan av att man möter stereotypiserande föreställningar av olika slag.

Vad anser Malmös judar själva om mediebilden som finns av utbredd antisemitism och rädsla?

Ingen skulle säga att det inte finns problem, men de flesta tycker att mediebilden är överdriven. Det finns snarare en försiktigt optimistisk syn på läget. Judiska församlingens medlemstapp har stannat av. Att somliga av Malmös judar flyttar till andra städer beror enligt medierna på antisemitismen och utsattheten, men jag visar i min rapport att det också handlar om tillgången till det judiska livet. Om man önskar leva judiskt, söker man sig kanske hellre till en större stad, i landet eller utomlands, där man kan köpa koshermat, där det finns mer judisk kultur och där det finns fler judar att bygga sitt judiska umgänge på.

Hur skulle du beskriva Malmös judars frustration i relation till majoritetssamhället?

Den kretsar kring bristen på förståelse, kunskap och synliggörande. Malmös judar önskar att få ett erkännande och representation och inte bara bli sedda som offer. Det kan handla om att ”kan inte politikerna besöka Chanukkafirandet på Stortorget?” eller ”kan de önska oss Glad Pesach i sina kanaler?” Det är små symboler, men önskan kommer ur erfarenheten av att leva dolt. Nu finns en vilja att ta plats och bli synliggjorda, och att staden ska visa sitt ställningstagande.

Vilka behov och önskemål har Malmös judar för det judiska livet i staden?

De vill fokusera på det positiva och få in fler ingredienser i det judiska livet. Många uttrycker en stark önskan om ett utökat kulturliv, där finns ett stort engagemang. Mer judisk kultur i Malmö kan ju dels stärka gruppen, dels fungera som en brygga till det övriga samhället. Ett annat framfört önskemål är att staden ska hjälpa till att skapa fler möten mellan minoriteter i Malmös mångfald, vilket jag tror skulle bidra till att överbrygga en del av den misstänksamhet och bristande förståelse som finns för varandra – kanske på båda sidor.

I förordet skriver du om ”flera trådar” som hade varit intressanta att gå på djupet med. Berätta.

Judiskt liv i vår samtid är jätteintressant. Vad innebär det att leva judiskt i en stad som inte är så stor i en tid när det samtidigt kan finnas många olika sätt att vilja leva judiskt på? Hur förverkligar yngre generationer sin judiska identitet – i och utanför församlingslivet? Det finns ganska lite kunskap om judisk identitet utanför de organiserade församlingarna – det hade varit intressant att gå mer på djupet där.

Det är ett starkt material du har fått fram. Många berättelser berör mig. Pappan som under samtalet med dig för första gången reflekterade över att han dämpar det judiska för sina barn, till exempel. Eller ögonvittnet som sett rabbinen glatt svara ”Ja! Är du palestinier?” på frågan av en förbipasserande om han var ”israel”. Var det något som berörde dig särskilt i arbetet med rapporten?

Ja, det kändes väldigt positivt och hoppingivande med den stolthet som många uttrycker. Vi är inte bara offer för antisemitism, att leva judiskt innebär ju så mycket mer än så! Vid middagsborden pratas det inte framför allt om rädsla och utsatthet, utan om ”hur ska vi fira nästa judiska högtid?”.

Jessica Haas Forsling

Rapporten ”Med kippa på Möllan?” bygger på en kvalitativ enkät med 39 judiska malmöbor i åldrarna 35–80 år. Tio av dem har även intervjuats. Underlag har också hämtats in från samrådsprotokoll mellan Malmö stad och Judiska församlingen.

Rapportförfattare är juridikforskaren Mirjam Katzin som sedan hösten 2020 arbetar som Malmö stads samordnare mot antisemitism.

Läs rapporten.