Minne och berättande i Sápmi

När jag ringer Elin Anna befinner hon sig på fjället, i Vaisaloukta där hon och hennes familj har sin sommarvistelse. Vaisaloukta ligger norrut från Jokkmokk och upp mot den norska gränsen. Gränser – på samiska – är något Elin Anna återkommer till.

K: Elin Anna, du är författare och journalist. Din bok Herrarna satte oss hit vann Augustpriset 2020 för årets svenska fackbok. Du är också anställd på Tjállegoahte – Författarcentrum Sápmi i Jokkmokk. Kan du ge en snabb inblick i hur det samiska litterära världen ser ut därifrån?

EA: Tjállegoahte är litet och vi är bara tre anställda, alla på små deltider. Samtidigt arbetar vi över ett mycket stort geografiskt område, hela Sápmi är vårt arbetsfält. Just nu händer mycket och det finns ett stort behov av en samisk litterär arena.

K: Jag har nog gått i villfarelsen att jag varit tämligen orienterad i samernas historia och samtida utmaningar, men din bok fick mig att förstå att jag i själva verket varit – och är – okunnig. Jag insåg också under läsningen att det judiska folket och samerna har en del gemensamt, utöver minoritetsstatusen, även om det också är mycket som skiljer oss. Idag känner jag mig dum som inte utbildat mig mer. Är det en reaktion du fått av många läsare?

EA: Det är kanske den vanligaste läsarreaktionen! Samtidigt har jag en stor andel läsare som kan historien utantill, men som kanske inte kan alla nyanser och detaljer. Det är således starka konstraster: från ”Du har skrivit mitt liv” till dem som inte ens vet att dessa liv har funnits.

K: Det är slående vilka stora gap det är mellan kunskapslägen i ett litet land som Sverige.

EA: Ja. Vår verklighet i Sápmi känns som en parallellvärld. Den är för många ganska brutal och vi försöker läka ihop den. På något sätt tror jag att det är mer svårläkt, för att vi är så ensamma i det arbetet. Du undrade också om jag blir irriterad på att många är okunniga? Nej, det blir jag inte och jag tror det delvis har att göra med att jag själv fortfarande arbetar med att förstå. Jag har verkligen fått arbeta för att lära mig och delat det sökandet efter kunskap i boken.

K: Jag uppfattar att bokens kärnpunkter handlar om fördrivningar, om tystnad och berättande och om språk. Det är fördrivningarna som också driver tystnaden. Därför tvingas din berättelse handla om tystnad. Hur tänker du kring detta – relationen mellan trauma och tystnad? Det är en relation som många judar har stor erfarenhet av.

EA: Det var en kvinna för en vecka sedan i denna by där jag bor – en ganska stor by där det bara bor tvångsförflyttade samer – som tackade för boken och samtidigt konstaterade att det kanske är så att man måste vila från sitt trauma innan man kan börja tala om det. Och jag svarade henne att många har sagt det. Många läsare har också nämnt tystnaden efter Förintelsen, svårigheten att berätta, traumat…Under pandemin har jag själv känt en påtaglig stress, »nu måste man tala/fråga, för att de som var med var så gamla.». Den känslan blev speglad när jag läste en artikel om hur de allra äldsta på judiska ålderdomshemmet i Stockholm gick bort i covid. Det uppstår en slags känsla av panik när människor som bär på hela ens liv – ens historia – och som har så mycket förståelse går bort. De är också nyckeln till vår egen självförståelse.  

När det gäller oss samer kan man tro att tystnaden som min generation upplevt alltid funnits, men det är faktiskt inte så. Jag har förstått att de äldre pratade med varandra. Tystnaden kom senare, för de talade inte med sina barn. Och när de jämnåriga försvann då slutade man prata eftersom man inte hade någon att minnas tillsammans med.

K; Varför ville man inte berätta att man var tvångsförflyttad för sina barn?

EA: Det finns nog flera skäl. Ett är att renskötsel är och var ett hårt liv. Det krävde att du var »här och nu» och bet ihop. Det var inte bara det egna jaget som skulle ta sig igenom dagen, utan man har också en hel renhjord. Det fanns lite plats för berättelser och sorg eftersom allt handlade om att få renarna att stanna på den nya platsen, dit man blivit tvingad. Sedan finns det också normer som handlar om hur man är ”en god same”, hur ska man bete sig och så. Och en god same är som en fjällbjörk, den böjer sig, men den bryts inte.

K: ”Vart hör egentligen jag? Vad är mitt hem?” skriver du. Jag kommer att tänka på Heinrich Heine som sa att Toran är judarnas portabla hem. Med detta förvandlar han med ett par ord judarnas huvudtext till en slags plats, eller ska man säga »en ställföreträdande plats». Vad betyder det för dig att berätta?

EA: Att berätta betyder allt för mig. Att ta tillbaka språket, samiska, är viktigt för mig. Det är ett hem mer än något. Jag har inte alltid haft det. Och det gäller också min berättelsevärld, som har förändrat mig i grunden. Jag har byggt upp mig själv igen genom att jobba med det här. Det blev något i papper, men det var hela tiden mer, det var också något annat.

K: En identitet?

EA: En samisk identitet har jag alltid haft, men jag har saknat ett hem. Det var nog mer att bli trygg i sig själv. Som ung har jag velat bort från det samiska i perioder, och i andra känt mig hemma, Ändå saknades det bitar och den bristen är något som fortgår. Språket, samiskan, kommer alltid att vara mer ett hem än någon av de fysiska platser jag har idag.

K: »Muitit» är det samiska ordet för att minnas, skriver du och ordet »muitalit» ordet för att berätta. Att minnas och berätta är därmed nästan samma sak. När man så berättar-minns är själva språket också av betydelse. Samiska är ett minoritetsspråk idag. Talar du samiska med dina barn? Är det ett språk lika självklart, eller mer självklart än svenska?

EA: Språken har olika valörer. Samiska är ett känslospråk för mig, det har inte varit det, men har blivit det. Vissa saker har blivit svårare att säga på svenska. Men det skulle vara svårare att göra denna intervju på samiska. Samtidigt har jag lättare att säga att jag älskar mina barn på samiska. Samiskan har varit dörren in till bokens människor, in i berättelsen och den dörren hade varit stängd för mig om jag inte talade samiska.

K: När lärde du dig samiska?

EA: Jag började i 25 års åldern, så halva mitt liv har jag inte talat samiska. Jag har arbetat målmedvetet och nu försöker jag lära mig att skriva, bli en författare på samiska. Min bok finns ju på samiska, men den är delvis översatt.

K: Det finns en fråga i din text som jag också fastnat vid. ”Får jag sörja en plats som aldrig varit min?”. Återigen minns jag en annan text, och det är Jackie Jakubowski som i essä skriver att berättandet – vittnandet – inte bara tillfaller de som överlevde Förintelsen – utan alla judar. Vi har en plikt att vittna om vårt folks umbäranden. Kan du känna igen den tanken?

AE: Ja, det kan jag. Att bära på ett ansvar. Som mamma känner jag det också. Man ger sina barn ett ansvar att bära mycket som andra barn i deras ålder inte behöver bära. Men jag tror att jag kommer känna den plikten för evigt som författare – framför allt känner jag det från dem äldre. De har inte krävt det, men deras förtroenden har förändrat mig. Den gåvan kan inte bara vara min, den ska delas. Det är förresten grundläggande i det samiska – att dela – att du har det du har för att det ska delas. Det gäller i hög grad i det vardagliga livet, i renskötsel, i byn på gott och ont. Det gäller också berättelserna. Boken är ett kollektivt arbete och många har bidragit, spelat in, skickat. Den hade varit svår att skriva som ensam författare.

K: Hur lång tid tog det för dig att skriva boken?

EA: Om man räknar hela arbetet med intervjuer, sökande och research så tog det 7 år. Själva skrivandet var en mindre del. Jag jobbade tills jag inte kom längre. Jag hade kommit till punkt där jag inte når längre.

K: Varför blev just folkförflyttningarna huvudfokus?

AE: Jag tror att det handlar om vem jag är. Jag är ganska rotlös. Jag har farit runt, sökt någonstans att vara på. Det var något i den historien som drog i mig och som gjort det ganska länge. Att tvingas flytta är centralt för min by, men också för oss som bor vid den här sjön där jag är nu. Här finns en av Sveriges största vattenreservoarer och vattnet har dränkt byn gång på gång. Alltid leta efter hem, alltid bygga upp ett hem, det är hela min uppväxt. I Sápmi har det aldrig varit självklart att det du har finns kvar. Det här fjället kan vara en gruva när du återvänder. Den här skogen kan nästa år vara ett kalhygge. Vi är präglade av den beredskapen.

K: Samer bor i fyra länder Ryssland, Finland, Norge och Sverige. Området som sträcker sig över dessa länder kallas Sápmi. Men samerna har inget eget land. Israel blev ett eget land efter kriget. Det finns en likhet: precis som samerna alltid bott i Sápmi har judarna en lång historia i Israel. Ändå har det uppstått svåra konflikter för oss. Hur ser du på frågan om land? Borde Sápmi vara ett eget land?

AE: Jag tänker inte att vi borde vara en nation, men Sápmi arbetar mycket för mer självbestämmande. Att det ska gå att »riva ner gränser» så att det blir enklare för samer att arbeta över just gränser, till exempel. Pandemin gjorde våra behov tydliga: gränser som för oss inte finns, stängdes. Men renar går ju fritt! Vi vill också minska skillnaderna. Idag är det enklare att vara same på norsk sida.

K: Norge har varit mer progressiva gällande samiska rättigheter?

E: Ja, Norge har ju en tung historia av rasism. Nationen skapades sent och där finns en stark nationalism. Norge har samtidigt tvingats till uppgörelser med sin historia och de har fått se över sin samepolitik. Därför har de kommit längre än vad man har gjort på svensk sida.

K: Under sommaren har jag läst en del artiklar om samtiden. En av dem har rubriken ”Sveaskog vill hugga ner gammal skog – kräver samers tystnad”. I den artikeln finns en modig kille, Henrik Andersson, som inte räds att tala ut om det som sker. Renarna går på den mark som bolaget vill skövla. Kan man säga att trakasserierna fortsätter? Detta skövlande kommer ju också att tvinga undan renarna? Jag kommer att tänka på det ständigt uppblossande snacket om att förbjuda brit milah, omskärelsen av pojkar som är ett fundament för det judiska folket. Ett förbud är liksom helt på tvären med att skydda en minoritet. Ni får finnas, men ni får inte finnas på era villkor…

AE: Jag skulle inte kalla det trakasserier, men stora strukturella …ja vad ska man kalla det? Exploateringar pågår ännu och det är bara fortsättning på historien. För oss har det aldrig funnits ett stopp, en lugn plats i tiden. Det har varit rasbiologi, tvång att tala svenska, förflyttningar. Det har aldrig gått åt ett annat håll. Det bara är ett fortsatt existerande som icke-likvärdig. Det gör det inte enklare att Sveaskog inte ens verkar vara medvetna om vad de gör. Ignoransen är total.

K: Hatet mot samer tar sig uttryck i skjutna renar och hatspråk, skrev du i Dagens Nyheter i april 2021. Jag läste i den essän som en grundrädsla och en konflikt som drabbar också i relation till barnen. Hur för man sitt arv vidare när man också måste beskriva att man är utsatt? Hur gör man för att inte skrämma, för att ändå vara sann? Och för att behålla glädjen, förmedla stoltheten?

AE:  Jag vill förmedla det samiska. Men bara en generation bort har man valt att inte ge det vidare. Det är det vi kämpar med idag, att ta tillbaka det. Man var rädd, man ville inte utsätta barnen för det man själv varit med om. Frågor om rasism och hatspråk blir, som du säger, aktuellt när man blir mamma. Som vuxen har man lärt sig, men när man vet att ens barn står inför det måste man förhålla sig till det igen. Det är inte lätt att hitta vägar och stigar att gå i det där.

K: Det här numret av Judisk Krönika har också ett tema som handlar om kärlek. Om kärlek mellan människor med olika bakgrunder. Hur är det för samer? Gifter man sig inom gruppen eller är gränserna uppluckrade? Hur har man sett på kärlek förr, mellan en same och en icke-same?

AE: Det är det stora singeldilemmat när man är yngre. Hur ska man hitta någon som man kan älska och är same? Vi har alltid pratat om det, på fester och så där. Drömmen är att kunna hitta någon som är same, från ens värld. Men samtidigt är det många som inte gifter sig samiskt. Förr gifte man ut sig om man var kvinna. Så orättvist har det varit att män alltid kunnat ta in någon och behålla sin plats, sitt renmärke. Men var man kvinna förr så förlorade man sin plats, men det var inte ett samiskt beslut utan det var beroende av den svenska lagstiftningen.

För mig…kärlek är kärlek. Ändå är jag glad att jag själv fann kärlek i en man i samma by som jag är uppväxt i. Jag tror språket är en del av det, att kunna arbeta med renar och dela syn och tänka att träden är något man frågar om man tar, inte något man skövlar. Det är en dröm.

Jag vill gärna framhålla att många gifter sig in i det samiska och det tycker jag är fantastiskt fint. De som gör det lär sig samiska, lär sig sy koltar, märka renar och de går verkligen in i det samiska livet. Oerhört fint, tycker jag.

K: Hur ses det på av gruppen? Dessa som kommer in i det samiska?

EA Nuförtiden är det så vanligt…men förr var det nog svårt.

K: Som jag förstått det finns det ingen möjlighet att ”bli samisk” om man inte är född i en familj som talar samiska flera generationer tillbaka får man helt enkelt inte kalla sig same. Men om man gifter sig, vad händer då?

EA: Man kan inte konvertera hos oss, vi har tappat vår egen religion men jag skulle säga att om man är med i det samiska, arbetar i det samiska, lär sig språket och så vidare…Ja, då är man med. Det som jag funderat en del kring är att språket inte är lika föränderligt som våra värderingar. I språket finns fortfarande många uttryck som gör skillnad, delar upp.

K: Känner du att det skulle vara givande att knyta band mellan minoritet och minoritet? Trots allt kan vi känna igen oss i varandra, och som jag ser det, förhoppningsvis kämpa för varandra.

AE: Det tror jag verkligen. Det tycker jag låter helt fantastiskt och rent lagstiftningsmässigt sitter vi också ihop. Kontakterna idag är inte så självklara. Det borde vi arbeta på och det är otroligt berikande för mig att höra dig tala om judendomen, att lyssna till judiska erfarenheter – vi är olika men det finns likheter.

Elin Anna Labba är 39 år och bor med sin familj, tre barn och en renskötande make, i Jokkmokk. Hon är journalist och har tidigare varit chefredaktör för den samiska tidskriften Nuorat. Idag jobbar hon på Tjállegoahte, Författarcentrum Sápmi i Jokkmokk. Hennes bok Herrarna satte dit oss belönades med Augustpriset 2020.