Möt fyra israeler i Stockholm – och en annan slags diaspora

Amnon Israeli tillhör Stockholms veteran-israeler. Han kom hit 1980, från Tel Aviv, där han studerade filmvetenskap, och där han en dag mötte en svensk turist, Elsa, som han blev kär i – och som fick honom att lämna Israel.

På den tiden var det besvärligt med två identiteter, och man fick t ex inte ha flera pass. När jag träffar Amnon hemma i lägenheten på Södermalm berättar han om hur han var tvungen att lämna tillbaka sitt israeliska medborgarskap för att få ett svenskt – ”och det kostade på. Folk i Israel visste att jag hade tjänstgjort i arméns specialstyrkor, och de undrade hur jag kunde förråda mitt land på detta sätt.

På den tiden kallades israeler som lämnade sitt hemland för det nedvärderande ”jordim”, dvs de som stiger ner (till skillnad från ”olim”, som invandrar, och därmed stiger upp). Men i dagens Israel har denna attityd nästan helt försvunnit.
”Andra undrade hur jag kunde gifta mig med en ”shikse” och skaffa icke-judiska barn med henne.”

På den tiden kändes avståndet till det gamla hemlandet mycket långt, och han minns hur han gick till det internationellt biblioteket vid Odenplan för att kunna läsa israeliska dagstidningar, som då var ett par dagar gamla.

”Folk som kom på besök från Israel brukade ta med sig tidskrifter och korsord till mig, och så lyssnade jag gärna på kortvågsradio. Ibland reste vi till Israel med mycket dyra charterflyg som vi var tvungna att beställa långt i förväg. I den israeliska gruppen i Stockholm var vi kanske femtio personer. Vi kände alla varandra, och gänget brukade träffas på fredagar, på en restaurang som ägdes av en i gruppen.
Under sina många år här har han gjort karriär som fotograf, och arbetat för många kända tidningar och tv-program – och kommer väl ihåg anti-israeliska och antisemitiska attityder som han mötte från en del vänsterkollegor i medierna. Men inte längre.
Liat Greenberg däremot är en nykomling. Innan hon tog examen på en av Israels främsta högskolor kunde hon inte tro att hon en dag skulle komma att bo i Stockholm,
”H&M skickade rekryterare till Shenkar när jag höll på att avsluta mina designstudier där”, berättar hon när vi möts på ett café nära Hornstull. Efter den första intervjun blev det sex till, innan hon flög till Stockholm med sin mamma, som kom med för att hjälpa till första veckan.
”Det var otäckt att komma hit, och i början kändes det overkligt, men så småningom blev det normalt.” Nu är Liat 28 år, har fast jobb på H&M och designar kläder bolagets damkollektion.
”Livet här är bekvämt. Folk är snälla, buss och tunnelbana fungerar, det finns tid för hobbies och på jobbet betraktar man mig som en människa – och inte bara som en producent. Det är fantastisk, och det ska jag ta med mig vart jag än flyttar.”
Liat trivs och tycker inte ens illa om vintern, men ibland saknar hon det informella och spontana livet i Israel. Hon talar längtande om hur enkelt och rättframt det mesta är hemma, och hur lättsamt och till och med slarvigt det kan vara – och jämför med vad hon kallar ”det kontrollerade och noggranna Sverige”. Samtidigt har hon i stort vant sig vid det svenska sättet att vara på. ”Fast jag tycker inte nödvändigtvis om allt; där finns för lite plats för impulsivitet.”

Det känns som om Israel är runt hörnet när jag talar med Liat. Hennes närmaste vänner är andra israeler som bor här. Hon håller nära kontakt med familj och vänner där hemma, och reser dit minst två gånger om året. Israel är viktigt för henne, det märks, på samma gång som hon säger att ”bara för att jag föddes där betyder det inte att jag måste bo Israel hela mitt liv.”

På senare år har många unga israeler slagit sig ned i flera av Europas stora och kosmopolitiska städer, inte bara Berlin. Ibland är det universiteten eller näringslivet som lockar, ibland följer man med sin europeiska partner eller söker ett bättre liv, eller i alla fall en annan slags tillvaro.
Sverige är inget undantag. Här finns en mängd israeler med olika bakgrund; bara i Stockholm bor israeliska läkare, lärare, forskare, dansare, fotografer, journalister, bagare, programmerare och socialarbetare.

Deras närvaro ingår i en pågående global migration, en rörelse som underlättas av stora samhällsförändringar, sociala, ekonomiska och tekniska; det är idag betydligt lättare att leva med flera identiteter, och lättare att hör hemma på mer än en plats, med hjälp av bland annat Internet och Norwegian DY4545 till TLV.
Flera hundra israeler bor i Stockholm, varav några är här tillfälligt t ex som diplomater eller studenter, under det att andra har varit på plats i åratal och är väl integrerade i det svenska samhället.

De äldre israelerna är ofta organiserade i olika sociala grupperingar, och många tar sin israeliska identitet på stort allvar. Man ordnar föreläsningar, fixar pub-kvällar och sätter ihop lekträffar för barnen, ihop med språkundervisning; man anstränger sig medvetet för att de ska tala flytande hebreiska.

Israelerna i Stockholm är få och utgör inte en förföljd minoritet. När det uppstår konflikt och våld i Gaza eller på Västbanken, när medierna talar anklagande om övergrepp och krigsbrott, när det samlas folk med flaggor på Sergels torg, då får många av stadens israeler känna av något som judarna i diasporan redan är vana vid, då blir de hatade för vilka de är och inte för vad de har gjort.

Liat lämnade Israel för att arbeta och göra karriär, och politik spelade inte någon viktig roll i hennes beslut. För andra var det tvärtom.
Einat och Gonen Palma kom till Stockholm för fyra år sedan, med sina tre små pojkar. Hemma i deras kök i Sollentuna berättar Einat för mig om beslutet att flytta till Sverige från Kfar HaNassi, en liten kibbutz i norra Israel. ”Gonen ville få nya möjligheter och en ge oss en bättre framtid. Vi levde visserligen ett bra liv i vår lilla och skyddade gemenskap, men var hela tiden oroliga över den politiska, sociala och demografiska situationen i Israel.”

”Vi valde Sverige eftersom Gonen hade bott här några år tidigare.” I början gick hon med på att leva högst tre år utomlands, men det har ändrat sig, och för närvarande har familjen inga planer på att återvända. ”När jag ser hur det är i Israel idag, nej, det vill jag inte att mina barn ska uppleva.”

”Rasismen, ockupationen och känslan av att vara utan framtid och utan politiska alternativ avskräcker. Många familjer är mycket pressade och måste kämpa hårt för att få ekonomin att gå ihop. Dessutom finns ju den obligatoriska treåriga militärtjänsten för pojkar. Jag känner att det är lugnt och tryggt för oss att vara här.”

Relationen till det judiska Stockholm är tunn. Barnen går i en lokal Montessori-skola, och familjen är inte medlemmar i Judiska församlingen, även om Einat har funderat på att gå med.

Julgranen i familjen Palmas vardagsrum, med de israeliska dekorationerna upphängde i trädet, blir en symbol för hur man samtidigt kan leva i flera världar, på samma sätt som Gonens yrkessituation.
Han arbetar i den judiska staten fast hemifrån sin svenska förort, och fungerar som projektledare för ett medicinskt system som har utvecklats i Israel. När familjen flyttade ville företaget ändå ha kvar honom.

Med hjälp av skype, e-post och telefon leder han en grupp med sex israeliska arbetare. ”Det finns flera fördelar med att arbeta så här. Vill man informera och diskutera kan det faktiskt bli mer effektivt när man inte sitter i samma rum. I vissa lägen spelar inte det fysiska avståndet någon roll. Men det fungerar inte alltid bra för personlig kontakt, intervjuer och brainstorming. Så om det behövs sätter jag mig direkt på planet till Israel.”
Han har daglig kontakt med ett land mer än 300 mil bort, hör varje dag på israelisk radio, läser regelbundet en israelisk dagstidning, Haaretz, och är på så vis mer informerad än många av sina israeliska vänner och familjemedlemmar.

Amnon, Liat, Einat och Gonen ingår i en ny slags diaspora, en modern exiltillvaro som bland annat präglas av att man på ett plan inte behöver välja bort det gamla, utan kan, lite förenklat, vara både och. Eventuellt rymmer denna möjlighet till rikedom också en risk; när allt är sagt och gjort kanske man inte känner sig helt hemma någonstans.

David Stavrou