Möt ordförande Posner-Körösi – anklagad för att vara maktfullkomlig, men sover gott om natten

Det tog flera år innan jag förstod att folks motstånd mot min person berodde på att jag var kvinna, och dessutom en stark kvinna. De blev inte av med mig.

Men nu avgår Lena Posner-Körösi, frivilligt, och berättar för Bernt Hermele om sina 15 år som stadens judiska ledare, varför hon bjöd in SD till församlingen – och hur man tillreder en god hönssoppa.

Lena Posner-Körösi påminner om Mora-Nisse, när han hade vunnit Vasaloppet och får frågan om hur han hade lagt upp taktiken:
Jag öppnade för fullt – och ökade efter hand.
Likadant när församlingens ordförande pratar. Hon öppnar för fullt och ökar efter hand. Undan går det, och efter ett par meningar är samtalet inne på något riksviktigt, och en näve dunkar i bordet, ögonen blixtrar till, rösten höjs, en tår i ögat, när hon kommer in på flyktingkrisen. Och även jag får svårt att hålla tillbaka tårarna. Där sitter vi två äldre judar, på hennes kontor på Östermalm, och hulkar över både flyktingars och tiggares öde.

Det är fredag eftermiddag, och hon har inte all tid i världen, för sedan ska hon direkt hem och baka challe till shabbat-middagen med familjen.

Krisen, med hundratusentals muslimer på flykt från Syrien, hur ska vi som judar förhålla oss? 
Varje pesach säger vi ”du ska välkomna främlingen i ditt hus för att minnas att du var främling i Egyptens hus”. Det är att vara jude för mig. Jag är frukten av att mina föräldrar tilläts fly hit en gång. Idag finns tyvärr folk i våra egna led som har glömt att vi också har varit flyktingar. Att vända ryggen åt flyktingar och tiggare, det är inte att vara jude. Att vara jude är att bry sig.

Finns där ngt som Judiska församlingen kan göra, eller borde göra?

Vi har beslutat om ett bidrag på 10 000 kronor att lämnas till en av de organisationer som arbetar med flyktingar. Dessutom uppmanar vi våra medlemmar att ta kontakt med andra organisationer för att där vara behjälpliga.

Är SD ett större hot mot Sveriges judar än jihadisterna?

Jag klarar inte att göra jämförelsen på det sättet. Jihadisterna är just nu ett större fysiskt hot. Men SD är också ett hot. De driver en politik som vill förbjuda koscherslakt, import av koscher kött, och manlig omskärelse, sådant som gör det möjligt att leva som religiös jude i Sverige.

I tidningen Dagen påstod du att SD:s Björn Söder har en falsk och vidrig människosyn, och du har betecknat SD som nazister.
Under de snygga kavajerna är skjortorna bruna.

Ändå blev partiet inbjudet att tala i församlingen inför förra riksdagsvalet.

Jag avskyr det partiet står för, men om vi ska ha högt i tak måste vi kanske också våga bjuda in det vi avskyr. Jag vet inte i efterhand om det var rätt eller fel.

Tar vi emot för många flyktingar?

Nej, Sverige är stort, och vi har resurser.

I bland sägs du företräda en religion och ibland medlemmarna i församlingen, som ju är såväl ateister som ortodoxa. Hur går det ihop?

Som ordförande företräder jag den judiska gruppen i Sverige. Vi är en nationell minoritet och ett trossamfund. Vi dansar på två bröllop. Det kan vara svårt för människor utanför våra väggar att förstå, det att vi inte ”bara” är en religion.

Men också det där med Israel blir ett problem. Jag förväntas stå uppe på barrikaderna och stödja allt vad israelisk politik heter. Varför då? Jag är ju inte anställd av Israels UD. Eller så förväntas jag ta avstånd från Gaza-kriget.
Ok, jag är sionist, och anser att Israel har rätt att existera. För en tid sedan blev jag inbjuden till vänsterpartiets riksdagsgrupp. Det var skitkul. Men sedan gled diskussionen över på Israel; hur kunde jag, som jude, försvara apartheidstat?
I samtalet deltog tre vänsterpartister från Iran. Jag vände mig till dem och frågade om de brukade ställas till svars för Irans politik. De svarade nej. Varför skulle då jag, som ledare för de svenska judarna och född i Göteborg, ställas till svars för Israels politik?

Ser du det som antisemitism?

Nej, det behöver det inte vara.

Tycker du att synen på Israel numera går på tvärs genom den judiska gruppen i Sverige?

Vår relation till den judiska staten blir alltmer komplicerad. Vi kommer att behöva diskutera hur vi ska förhålla oss till Israel i framtiden. Det var mycket därför som jag tog in Göran Rosenberg i Paideias styrelse. Det fick jag jävligt mycket skit för. Vi säger att vi ska vara inkluderande, men i själva verket är många av oss så exkluderande.
Israel är en helig kossa i församlingen, en som vi behöver krossa.

Du var ordförande i hela femton år. Varifrån kommer din kraft?

Pappa anlände ensam från Berlin 1939, 13 år gammal, han fick lämna sin familj. Allt han hade var en liten resväska i ena handen och en fiol i den andra. På plattformen i Berlin sa han farväl till sina föräldrar. De sågs aldrig mer. Pappa hamnade på ett internat i Västraby i Skåne, som Stockholms församling drev. Där var han i tre år, gjorde sedan lumpen i Uddevalla, där han träffade mamma, vars föräldrar hade flytt från Ryssland. I Uddevalla såg de tysktågen med soldater på permission, en trafik som svenska regeringen tillät ända fram till 1943.
Varken mamma eller pappa hade normala familjeförhållanden. Det var så mycket de saknade. Pappa letade hela sitt liv efter sina föräldrar. De hade förts till Riga, där de sköts. Men hos honom fanns ändå alltid ett hopp om att återfinna dem.
För mig har pappas berättelse varit avgörande.
Under lång tid dominerades judiska församlingen i Stockholm av assimilerade judar, som ingick i stadens överklass, och vars släkter hade varit länge i landet. Du blev den första kvinnliga ordföranden, var från Göteborg och barn till invandrare. Hur är det?
Ursprungligen hade jag tänkt utvandra till Israel. Jag bodde och pluggade där ett tag, Men när jag träffade Andreas, min blivande man, då ville han inte bo där.
När jag till slut blev ordförande brydde jag mig egentligen aldrig om vad folk tänkte om mig. Jag har alltid varit en stridspitt, alltid liten och högljudd. Jag kanske var lite för entusiastisk för att uppfatta alla olika signaler. Det tog ett par år innan jag förstod att folks motstånd mot min person berodde på att jag var kvinna, dessutom en stark kvinna. De blev inte av med mig. Idag kritiserar man mig för att vara maktfullkomlig och odemokratisk. Men jag sover gott om natten, och har inte lurat någon, och har inget att skämmas för.

Välj ut två höjdpunkter under åren som ordförande?

Jag tog initiativ till vitboken ”Flykt och överlevnad, flyktingverksamhet i Mosaiska församlingen i Stockholm 1933-1950”, av den oberoende statsvetaren Svante Hansson. Vi kräver av vår omvärld att man ska göra upp med sitt förflutna. Det var uppenbart att Judiska församlingen i Stockholm borde göra likadant. Vad var det som hände egentligen? Hur hanterade man flyktingarna? Vitboken gav en nyanserad bild av det dåtida judiska ledarskapet.

Tillsammans med Gabriel Urwitz och Barbara Spectre medverkade jag till att förverkliga Paideia. Vi är bokens folk. Men när det gäller judisk kunskap stannar många på en tonårings nivå, efter bat- och bar mitzva. Jag talar alltså om judisk kunskap, inte nödvändigtvis religiös. Jag är inte själv religiös, men den judiska kunskapen tror jag är livsviktig för en församling.
Det var därför Bajit kom till, vårt nya hus för judisk utbildning och kultur, som öppnar nu i januari. Med det visar vi vår närvaro, mitt i centrala Stockholm, med en stor davidsstjärna på fasaden, väl synlig från Nybrogatan – vi visar att vi är här för att stanna.

Vad är ditt recept på hönssoppan vid judiska högtider?
Min kokas på kyckling, lagom fet. Stor kastrull med kallt vatten, och medan värmen stiger lägger jag i morötter, palsternacka, rotselleri, purjolök, grönsaksbuljong – och en delad kyckling. Allt är med, också skrovet. Detta kokas upp och står och kokar ett bra tag. Man måste smaka av soppan då och då, och tillsätta salt och svartpeppar. Det är allt!

Bernt Hermele,
journalist och författare (och utkommer i vår med en skildring av kampen mellan sionister och assimilerade judar i 50-talets Sverige)