När judar slutar att räknas – en årsdagsreflektion över tystnad och antisemitism
Samtidigt som antisemitismen skenar efter 7 oktober, fördjupas en oroväckande tystnad i det offentliga rummet. Hynek Pallas, årets mottagare av Judisk Krönikas pris till Jackie Jakubowskis minne, utforskar den komplexa dynamiken där judar marginaliseras, både i debatten om Israel och i minnet av Förintelsen. När slutade judar räknas, och vad innebär det för framtiden?
Det finns en scen från det gångna året som inte lämnar mig någon ro. Det är Förintelsens minnesdag och Sveriges sista överlevande går till synagogan för kvällens minnesstund medan slagord haglar över dem. ”Mörda inte våra barn!”. ”Krossa Israel!”. ”Sionister!”.
Scenen – filmad och spridd i sociala medier – var upprörande nog i sig. Men det var de kommande dagarnas brist på reaktion i det offentliga Sverige som gjorde att den etsade sig fast. Ingen av Sveriges profilerade antirasister ordnade någon stöddemonstration för judar. Ingen slog någon symbolisk människoring kring synagogan. Ingen gjorde jämförelser med ett mörkt 1930-tal. Ingen av våra stora författare skrev en viral essä om faran med de goda människornas tystnad.
I en kultursfär som länge framställt sig som en bastion av antirasism, som varnat för historiens återkomst och använt överlevande som politisk valuta – som gjort ”aldrig mer!” till slagord – var det som om judar inte räknades.
Om man ska förstå förändringen för judar i Sverige och globalt efter 7 oktober är just detta, att judar inte räknas, själva bottenplattan. Bortom all försäkran om att detta inte stämmer – argument som alltid kommer som reaktion på kritik om tystnad, aldrig av sig själva – är det vad jag om igen hör från många judar.
”Det som provocerar och irriterar mig är hur människor runtomkring inte vänder sig till mig för att fråga om händelser som rör judendomen, Israel, krig i Mellanöstern, där jag har mycket kunskap. Utan i stället vänder sig till sociala medier, och det är väldigt farligt”, som den unge israelisk-svenske dansstudenten Jonathan säger i UR-filmen ”Den judiske dansaren” (2024).
Det här går att uttyda från undersökning efter undersökning. Om de så gäller svenska judar – där rädslan att visa sin identitet öppet ökat markant efter 7 oktober – judar i England och Frankrike – länderna har sett en trefaldig ökning av anmälda antisemitiska incidenter – eller judar på amerikanska universitet. En rapport från läget för norska judar visade att man, liksom i Sverige, funderar över att lämna landet. I den upplevde 92 procent att makthavarna har ”dålig förståelse för antisemitismens karaktär och utbredning” (VG 20/8). Det gäller vänner i Centraleuropa som känner obehag över samhällen som inte gör upp med historisk antisemitism men samtidigt framhåller sitt stöd till Israel – som del av sin islamofoba flyktingretorik. (Judar är både slagträ och boll, som någon tragiskt fyndigt uttryckte saken).
I den norska undersökningen uttrycks också något annat väsentligt – vad som krävs för att räknas, för att ses som en ”god jude”. Norska judar anser sig nämligen ”avkrävas vissa bestämda uppfattningar för att bli accepterade”.
Jag tror den ”bestämda uppfattningen” kan uttryckas som en israelisk väninna en gång sa till mig: ”Det är fint att tala om Förintelsen, fult att tala om Israel”.
Det var dock före 7 oktober. Sedan dess har det även blivit fult att respektera Förintelsen som judisk erfarenhet. Tvärtom: om judar en gång kopplades till svaghet via Förintelsen är de nu synonyma med omänsklig makt. De förtjänar inte längre Förintelsen. Scenen utanför synagogan i Stockholm må vara den råaste intäkten men är långt ifrån unik: Anne Franks staty har vandaliserats upprepade gånger i Amsterdam och under sommaren klottrades Förintelsemuseet i Seattle och ett Förintelsemonument i Berlin ner med fraser om att ”Judar begår folkmord”.
Jag är osäker på om det efter ett år går att ringa in alla processer som pågår och vad som har lett hit. Att vi befinner oss i en antisemitisk storm med flera ingredienser är tydligt. Jag kallar det för en ohelig treenighet: en antisemitism med rötter i Mellanöstern, en folklig sådan som inte är olik hur det såg ut i förra sekelskiftets Centraleuropa. En ”antisionism” där tankefigurerna har rötter i det kommunistiska Östeuropa, där ”sionist” var ett av partiet formulerat ersättningsord för ”jude”. Med samma konspirationer om vilka som styr världen, bankerna och medierna i svang. Och en modern knorr, där judar i enlighet med en enkel dikotomi i diskurser om rasism och kolonialism blir en vit europeisk minoritet som förtrycker bruna kroppar.
I bästsäljaren ”Vit skörhet” (2021) skriver vithetsforskare Robin DiAngelo att ”ashkenaziska judar av europeisk börd” inte är ”immuna mot rasismens krafter” eftersom deras vithet innebär att de inte ”har tvingats reflektera” över rasens betydelse. Förutom att det – vilket borde vara en bekant varningslampa – tillskriver judar ”makt” så suddar det ut många judar som varken kan kallas för vita eller är från Europa. Men detta är nu så självgående sanningar för många att den som påpekar att ” ashkenaziska judar” utgjorde en majoritet av de mördade i Förintelsen – och eventuellt har tvingats reflektera över rasens betydelse – talar för döva öron.
Jag börjar radera, undrar om metaforen ”döva öron” är den rätta. Det jag som debattör under året har upplevt kanske även ska kallas för fartblindhet och polarisering – ordet är överanvänt men passar här – blandad med okunskap och fördomar. När någon säger ”du har skrivit väldigt mycket om Israel det senaste året” (man får avgöra på tonläget om det är beröm eller kritik) svarar jag alltid nej. Påpekar att jag gör samma sak som de senaste 25 åren – skriver om rasism. Om dess strukturer och orsaker, om de som berörs av den och om minne och motstånd.
Men även om jag i artikel efter artikel – redan veckan efter 7 oktober – påpekar att jag har noll till övers för israelisk extremhöger, för bosättare, för ockupation och är lika illa berörd av döda palestinska barn och övervåld så spelar det ingen roll. För jag drar den inte särskilt märkliga slutsatsen att det levande judiska i världen sedan 1948 är knutet till att det finns en judisk stat och att det därför inte går att diskutera judiskhet, antisemitism och hur en historia av fördrivning och Förintelsen innebär ett kollektivt trauma utan att förhålla sig till detta Israel. Att skriva om detta – att ett efter 7 oktober återaktualiserat trauma måste förstås samtidigt som man förhåller sig till ett pågående krig – det stänger ner samtalet. (Ett axplock av de epitet som efter debattartiklar med denna lågt satta ribba stämplas på författaren: sionist, extremist, radikaliserad, folkmordsapologet).
En annan scen från året. Jag intervjuar serietecknaren Joanna Rubin Dranger som arbetar på en bok om dolda judiska liv när hon plötsligt säger: ”Det jag trott på tror jag inte längre på. Det är så existentiellt obehagligt”. Rubin Dranger är en känd antirasistisk och feministisk förkämpe. Men ”nu, när profilerade antirasister inte protesterat mot antisemitismen och många feminister har varit ointresserade av Hamas våldtäkter, har min världsbild rubbats och jag ifrågasätter min tidigare praktik” (Vi läser 1/24).
Jag trodde Rubin Drangers kommentar skulle väcka eftertanke. Det är den hårdaste inifrånkritik jag hört mot progressiva svenska rörelser. Det blev tyst. Ett halvår senare kunde man i stället läsa Karin Brygger i DN under rubriken ”Varför fördömer inte det feministiska systerskapet våldet mot judiska kvinnor?” (30/7). Det var inte bara massövergreppen 7 oktober som fått Brygger att fatta pennan, utan gruppvåldtäkten på en 12-årig judisk flicka i Paris.
Sju år efter Metoo och dess credo om att lyssna på kvinnan är slutsatsen: ”Inte om hon är judinna”. Judinnor – vet vi av hur profilerade feminister antingen glorifierat barbariet 7 oktober som ”motstånd” eller misstänkliggjort att det alls har hänt – räknas inte. Gruppvåldtäkten på ett barn blev ingen väckarklocka och brandfackla den heller. Något som annars – som bilder på en drunknad flyktingpojke eller barn som utsatts för rasism när de sålt majblommor – är som klippt och skuret för medier och aktivister.
Den här gången förblev det tyst.
Om läsaren lämnas under pessimismens moln är det förståeligt. Situationen denna årsdag är ju att inte kunna vända sig om och minnas de döda i frid eller hoppas på en framtid för de levande. Och det är lätt att mot sekler av trauma och ett krig som sår malört för alla inblandade – malört som redan drabbat de många judar som inte har den minsta inblandning i det – missa vad som också föds. Även om det är mörk energi som rör sig, så förändrar energin saker.
Jag förstår att den enskilde – särskilt den som inte har odlat debattörens vana (eller hårda hud) – drar sig inåt. Eller tänker på flytt och flykt. Det gör ont att se de sociala medier som Jonathan talar om i ”Den judiske dansaren”, eftersom hårdheten i antisemitismen och de svartvita tongångarna om ”sionister” där särskilt bidrar till att unga judar i oroväckande utsträckning ser för bäst att dölja sin identitet.
Men det här året har inget facit, det är också början på en förändring. Jag ser hur nya allianser bildas, ser unga judar stolt kliva ut i sociala medier och berätta om sina liv, debattörer som vägrar tystna eller tro att det handlar om att välja sida. I allra bästa fall – för så har det sett ut efter upprivande processer förut – föds nya perspektiv och röster.
De må ha en styv uppgift framför sig – se till att judar räknas, levande som döda, och att den antisemitiska stormen inte blir till en permanent skogsbrand. Men jag misstror inte återväxten för en judisk intelligentia. Det kräver dock något som har blivit betydligt lättare att misstro detta mörka år: Att medierna, politikerna, opinionsbildarna och kulturen tar sitt demokratiska uppdrag på allvar – så att ”aldrig mer!” är ord som även i framtiden innefattar judar.
Hynek Pallas
