Oförnuftets marsch

Det liknade en scen ur en dålig dystopisk film. Sextio tusen människor tågade genom Warszawas centrum under paroller som ”Ett vitt Europa” och ”lovprisa blodets renhet”. De sjöng slagord mot flyktingar: ”Hela Polen sjunger med oss/åt helvete med flyktingarna” och mot den liberala staten: ”varken regnbåge eller sekulär utan ett katolskt stor-Polen”.

WARSZAWA. Den 11 november, på Polens självständighetsdag, arrangerades marschen som sände chockvågor genom Europa. Även om öppen antisemitism inte syntes tydligt bröt ett ”Sieg Heil” igenom då och då och en av deltagarna sa i direktsändning till en tv-reporter att det hela rörde sig om ”få bort judarna från makten”.

Trots att folkmassan till stor del bestod av berusade kortklippta unga män i läderjackor, rörde det sig inte bara om ett skinhead-evenemang. Tillsammans med dem tågade vanliga människor och familjer med småbarn, för att fira Polens 99 år av självständighet efter första världskriget. Till skillnad från tidigare liknande marscher för självständigheten var folkmassan disciplinerad och det förekom knappast något våld.

Det enda undantaget var när en grupp oerhört modiga kvinnor ställde sig i vägen för tåget, för att protestera mot fascismen. Man spottade, slog och sparkade på dem utan att polisen lyfte ett finger. Ytterligare ett undantag inträffade när deltagare i den betydligt mindre antifascistiska demonstrationen vecklade ut en banderoll med två bilder bredvid varandra. Den ena föreställde förra årets självständighetståg, och den andra, nazisternas partidagar i Nürnberg med rubriken ”Warszawas skam”. Eftersom det förekom nazistiska flaggor på bilden från partidagarna anklagades bärarna av banderollen för ”fascistpropaganda”.

”Det var underbart: polackerna firade sitt lands självständighet” tyckte inrikesminister Mariusz Błaszczak och vägrade gräva i de ”associationer” man kan tänkas få av slagorden. Jaroslaw Kaczyński, ledaren för landets styrande parti Lag och Rättvisa (PiS), dristade sig till att säga att banderollen kanske var en ”provokation”. Han antydde med det att de vanligtvis misstänkta, troligen vänsterfolk, liberaler och europaanhängare, hade infiltrerat tåget med rasistiska banderoller och sånger med främmande budskap för att smutskasta polska patrioter.

Om vi bortser från den fascinerande frågan om varför dessa så kallade patrioter inte reagerade på ett upprört sätt om det nu var en provokation, så måste Kaczyńskis ord ha väckt en oerhörd besvikelse hos dem i demonstrationståget som trodde att ”äkta” polacker äntligen kan uttrycka sig fritt med det nya styret, även om budskapet är främlingsfientligt.

President Andrzej Duda, vald som kandidat för PiS, har på senare tid försökt bygga upp en egen maktbas. Han måste ha ökat på besvikelsen när han otvetydigt fördömde ”rasismen, främlingsfientligheten och den sjuka antisemitismen” i tåget. Besvikelsen nådde en kokpunkt när talesmannen för Allpolsk ungdom, som var en av tågets extremhögerorganisatörer, fick avgå för att offentligt ha sagt att ”en mörkhyad person kan inte vara polsk”.

Europaparlamentet la fram en resolution som förutom de vanliga uppmaningarna till Polen att iaktta rättsstatsprincipen, även uppmanade Warszawa att fördöma tåget. Man kunde ha förväntat sig att något slags konsensus äntligen skulle nås mellan Polen resten av Europeiska unionen, när det gäller antifascism, men icke.

”Det är oacceptabelt”, sa den liberale parlamentsledamoten Guy Verhofstadt, ”att tusentals fascister och nynazister tågar 300 kilometer från Auschwitz”. Men Polens nuvarande ledning fördömer inte bara fascismen, utan även antifascism, när den kommer som kritik från utlandet. Duda beskrev Verhofstadts uttalande som ”skamlöst” och premiärminister Beata Szydło ansåg att han hade ”förtalat” den polska nationen genom att ”kalla sextio tusen deltagare i denna underbara marsch för fascister”. Organisatörerna för tåget säger att de kommer stämma den belgiske politikern.

Den polska marschen och de polska politiska reaktionerna på den är alldeles tillräckligt oroväckande och tanken på att något sådant (ännu) inte skulle kunna hända någon annanstans i Europa (förutom Budapest) är till mycket liten tröst.

Organisatörerna har uppenbart europaomfattande ambitioner. Det uttrycktes bland annat genom att de hade bjudit in den italienske fascisten och misstänkte terroristen Roberto Fiore och en företrädare för de slovakiska nynazisterna. Den amerikanske vit-makt-förespråkaren Robert Spencer stoppades i sista stund av utrikesministeriet. Arrangemanget liknar märkbart högersegrar på annat håll i Europa, särskilt i parlamentsvalen i Österrike och Tyskland. Det här inte bara är ett polskt problem.

För 90 år sedan beskrev Jose Ortega y Gasset, i Massornas uppror, den dåvarande politiska situationen. Han skrev att utmärkande för de fascistiska och syndikalistiska anhängarna var att det för första gången dök upp ett slags människa som inte brydde sig om att ange några orsaker eller ens att ha rätt utan som enbart hade bestämt sig för att tvinga på andra sina åsikter. Det var själva nyheten, nämligen rätten att ha rätt, inte att vara förnuftig utan ”oförnuftets förnuft”.

När den traditionella totalitära ordningen bröt samman efter första världskriget och det kommunistiska hotet växte, genererades den fascistiska reaktionen grundad på ”oförnuftets förnuft”. I dag när den liberala ordningen uppenbart inte fungerar och hot om islamisk terrorism uppfattas som föregångare till en påstådd muslimsk invasion, uppstår ett liknande fenomen som förstärks genom sociala medier. Förnuftets röst är numera endast en minoritetsåsikt bland många åsikter. Ortega y Gasset menade att den rollen, under hans tid, spelades av massmedia, dock med ett förödande resultat.

Då som nu är den här galenskapen metodisk. Om det verkligen vore så att spridningen av demokrati till slut skulle leda till kommunismens triumf (och då skulle demokratin störtas) så skulle den förespråkade fascistiska kuren vara värre än sjukdomen. Man behöver inte vara fascist i dag för att tycka att massinvandringen till Europa är besvärlig, men man måste vara fascist för att tycka att fascism är ett lämpligt botemedel. Av de som röstar på Alternativ för Tyskland( AfD) eller deltar i en marsch som den i Warszawa är inte alla fascister. Vi måste ta deras fruktan på allvar och föra samtal med dem. Men en tydlig gräns måste dras vid dem som strävar efter ett ”vitt Europa”.

Skiljelinjen går idag mellan dem som förespråkar mångfald och alla människors lika värde, och deras fiender. Genom motstånd kan samtliga universalistiska världsbilder vara allierade, även den katolska kyrkan kan omfattas. Katolsk betyder ju faktiskt universell.

I Polen fördömde ärkebiskop Stanislaw Gądecki, ordförande för det katolska biskopsämbetet, slagordet ”ett vitt Europa” och sa att det var rasistiskt. Men liksom Kaczyński menade han att slagordet nog var menat som en ”provokation”. Med tanke på kyrkans övergripande tystnad när det gäller marschen, förtjänar ärkebiskopens ord att noteras.

Men handlingar talar högre. Innan marshen hölls en mässa för organisatörerna i en av Warszawas kyrkor. När prästen välsignade dem och deras avsikter, gick en ung kvinna ut i gången med en banderoll med ett citat från påven Johannes Paulus där rasism fördöms som syndigt. Några unga män högg genast tag i henne och slängde ut henne ur kyrkan, utan att prästen så mycket som blinkade och fortsatte sin predikan. Som polska kyrkan har blivit anser man nog att påven Franciskus är en splittrande faktor.

Desto större anledning att leta efter katoliker som tänker som Franciskus eller Johannes Paulus och även efter nationalister som anser att deras patriotism blir befläckad av rasism och inte förstärkt. Idag kan polska demokrater inte längre räkna med sin stat, inte heller lita på den del av det civila samhället som inte tycker det är problematiskt. Då detta inte enbart är ett polskt problem, måste demokrater på annat håll i Europa vara mycket uppmärksamma.

Konstanty Gebert