På hemligt uppdrag i Sovjet del I

I över 20 år demonstrerade de amerikanska judarna för att USA:s regering skulle sätta press på Sovjetunionen. När de sovjetiska judarna till slut fick lämna landet var det mycket tack vare deras kamp. Aldrig förr och aldrig efter har de amerikanska judarna stått så enade i en fråga.
Petra Glimåker Socolovsky träffade Joan Dodek, en av rörelsens ledare.

Joan Dodek väntar på garageuppfarten när jag kommer. Lite böjd, hon är trots allt över åttio år, och med ett strålande leende.

– Jag var rädd att du åkt vilse.

Huset ligger på en slänt i Washington-förorten Bethesda. Vardagsrummets panoramafönster vätter ut mot trädgårdens höga träd, azaleor och rhododendron. På väggen mittemot fönstret hänger ett stort Marimekko-tryck med blommor.

– Vi köpte det i Stockholm 1974. Det var en del av inredningen i butiken och inte till salu, men vi lyckades övertala dem, skrattar Joan. Man säger inte nej till Joan Dodek. Fråga Sovjetunionen.

Under det tidiga 1980-talet grundade Joan Dodek Washington Hebrews Soviet Jewry Committee. Sedan var hon ordförande i Washington Committee for Soviet Jewry 1983-1993 och sekreterare i Union of Councils for Soviet Jewry 1984-1986. Den där resan till Stockholm fortsatte till Leningrad och blev början på Joans och hennes man Oscar Dodeks engagemang för Sovjets judar.

– Fast den gången var jag turist och förstod inte hur svårt de sovjetiska judarna hade det, säger Joan.

Första gången de sovjetiska judarnas desperation tog sig in i de amerikanska TV-rummen var i juni 1970, när en grupp refuseniks som vägrats utresetillstånd försökte kapa ett plan i Leningrad och flyga det till Sverige och Israel. KGB grep dem i sista stund och de två ledarna dömdes till döden. Det dramatiska och romantiskt hjältemodiga kapningsförsöket fick en enorm genomslagskraft.

”Hela världen reagerade på rättegången”, skriver Gal Beckerman i sin bok When They Come For Us We’ll Be Gone från 2010.

”NEVER AGAIN”

Redaktören för veckotidningen The Jewish Press, rabbinen Meir Kahane, var en av de tidiga sympatisörerna för sovjetjudarnas kamp. I slutet av 1960-talet bildade han Jewish Defence League (JDL) som fokuserade på att slå tillbaka mot lokal antisemitism. För att öka engagemanget för de sovjetiska judarna spelade Kahane på de amerikanska judarnas skuldkänslor. Under mottot ”never again” frågade han varför den äldre generationens judar i USA aldrig gjorde något för att rädda Europas judar under Förintelsen. Med Kahane och JDL fick protesterna i New York ett våldsamt inslag. Kahane och hans organisation trakasserade sovjetiska diplomater och utsatte institutioner med sovjetisk anknytning för bombdåd. Kahane var ”narcissistisk, teatralisk och publicitetshungrig”, en arg ung man som var en magnet för andra arga unga män i 1968-vågens kölvatten, skriver Beckerman.

När en ung judisk kvinna, Iris Kones, dog i ett av attentaten fick opinionen nog. The New York Times skrev att dådet var uttryck för ”galet våld” och Kahane marginaliserades.

När jag ringer upp Gal Beckerman som är chef för tidningen The Forwards ledarredaktion, säger han att det är tveksamt om amerikanska judar hade kunnat göra så mycket för att rädda fler judar undan Förintelsen – Men tvivlet fanns där, säger Beckerman. Hade de verkligen försökt göra allt?

Så den här gången organiserade de sig. Gräsrotsaktivisterna hade arbetat småskaligt redan på 1960-talet för de sovjetiska judarna, men efter Leningrad-rättegången engagerade sig också de stora judiska organisationerna och rörelsen fick institutionell kraft.

– Det blev en massrörelse, säger Beckerman. Och aktivismen för Sovjets judar gav amerikanska judar en gemensam röst.

Judarna i USA var framgångsrika och väl integrerade i majoritetssamhället. Samtidigt kände sig många allt mindre ”judiska”. Progressiva judar marscherade för svartas rättigheter i medborgarrättsrörelsen, medan judiska skolor förföll i brist på pengar och intresse.

– Kampen för att hjälpa de sovjetiska judarna blev en bro mellan deras amerikanska och deras judiska identitet, mellan det universella och det partikulära. Det var en kamp för judarna, men även för mänskliga rättigheter och för frihetsideal som uppfattades som väldigt amerikanska, enligt Beckerman.

THE JACKSON-VANIK AMENDMENT

I december 1970 inledde de judiska församlingarna i Washington en vigil, en vaka framför den sovjetiska ambassaden. De turades om att stå där i en kvart varje dag kl. 12.00–12.15, i snöyra, regn och 40 graders värme. På helgdagarna Rosh Hashana och Jom Kippur tog den lutherska kyrkan i kvarteret över vakan så att judarna kunde gå till synagogan. I New York hölls en demonstration varje söndag på Dag Hammarskjolds Plaza nära FN-byggnaden.

Bakom kulisserna fördes samtidig ett intensivt lobbyarbete i kongressen i Washington, som 1974 ledde till The Jackson-Vanik Amendment, ett tillägg i handelsavtalet med Sovjet om att USA bara kan sälja och köpa varor av Sovjet om judarna tillåts lämna landet.

– För första gången sa amerikaner att vi vill att våra handelsrelationer ska styras av respekt för mänskliga rättigheter. Kissinger och Nixon hatade det. De ville inte trappa upp konflikten utan behålla den détente som uppnåtts i relationerna med Sovjet, säger Beckerman.

1978 åkte Joan och Oscar Dodek till Sovjetunionen för andra gången. Den officiella anledningen var att de skulle leta efter sina ryska rötter. Men flera av medresenärerna skulle träffa refuseniks. Joan tar fram ett gruppfoto av dem som var med på resan.

– Kvinnan vi träffade hade aldrig tidigare tagit emot besök från USA. Det första hon gjorde var att dra för gardinerna och sätta på vattenkranen. Det var så alla gjorde. De visste att lägenheten kunde vara avlyssnad och bevakad.

– Jag förstod inte hur illa det var, vilka trakasserier de här människorna utsattes för, förrän vi träffade dem. Att be om ett utresevisum sågs som förräderi mot staten. De som ansökte trakasserades, kunde bli av med sitt jobb och sin lägenhet. Joan tittar på fotografiet igen.

– Vi som var med kände att det var vår plikt att tala om det här för hela världen.

RISKERNA

Ibland fick besökarna från USA själva känna på förtrycket. Som i Ovrazhky. Tre mil utanför Moskva, i en glänta i björkskogen, träffades judarna i området ibland för att diskutera, fira högtider, dansa israeliska danser och öva upp sin

hebreiska. Till sukkot byggde de en lövhydda. På lag b’omer gjorde de upp en brasa. De utsända från KGB stod för

det mesta bara och spejade bland träden. Men den söndagen då Joan och Oscar kom dit greps de och tre utlänningar till av säkerhetstjänsten.

– Då sa en av de sovjetiska judarna på picknicken att de måste ta med henne också, som tolk. Än idag känner jag en enorm beundran och tacksamhet för hennes mod. Elena Dubyenskaya hette hon, säger Joan.

KGB släppte gruppen efter några timmar, men de glömde inte. Nästa gång Joan och Oscar åkte till Moskva, 1984, stoppades de direkt vid passkontrollen. De kroppsvisiterades och fick all packning kontrollerad. Som tur var hade de hunnit ge hjärtklaffen de skulle smuggla in till en av de andra i gruppen. De amerikanska besökarna tog alltid med sig sådant som inte gick att få tag på i Sovjetunionen, som hjärtklaffar, vetenskapliga tidskrifter, mediciner och religiösa judiska saker.

– En g.ng övertalade jag en bekant på det amerikanska utrikesdepartementet att ta med sig siddurim, böneböcker, när han skulle till Sovjet. Så han stoppade i så många han kunde i säcken med diplomatpost, berättar Joan.

WASHINGTONS LÄNGSTA PROTESTAKTION

Efter sitt första mötet med refuseniks i Sovjet, 1974, uppslukades Joan Dodek av kampen för deras frihet.

– Jag bad alla jag kände om hjälp. Det gick så långt att folk gick över gatan när de såg mig. För jag frågade jämt om pengar, tjänster eller kontakter, säger Joan. Det var inte så lätt alltid. Men hon hade sina vänner, de flesta envisa kvinnor precis som Joan. Tillsammans höll de en av

de längsta protestaktionerna i Washingtons historia vid liv: vakan mittemot Sovjetunionens ambassad. Joan bläddrar i sina papper och tar fram ett schema där församlingarna delade upp ansvaret för den dagliga vakan kl. 12.00 -12.15.

– Ibland var vi fem personer, ibland flera hundra. Det berodde på om något hänt. Någon kunde ringa och säga att nu har de gripit Slepak (en ledande refusenik) igen. Åk ner till ambassaden! Alla engagerade sig, säger Joan.

Församlingsmedlemmarna skrev på upprop och skickade brev, böcker och kläder till refusenikarna. Bar/bat mitsva-ungdomar (som författaren Gal Beckerman) fick en ”tvilling” i Sovjet som de brevväxlade med och blev Bar/bat mitsva åt också. De som var unga då minns särskilt armbanden med namn på ”sin” refusenik.

De judiska aktivisterna hade blivit en rejäl pain in the tuches för sovjetmakten. Och ”värre” blev det när Reagan blev president. Fram till dess hade Sovjets judar varit en bytesvara i handelsrelationerna. Reagan gjorde dem till en gisslan, som Gal Beckerman säger:

– Reagan inledde vartenda möte med sovjetiska dignitärer med att ta fram en lista med namn på sovjetiska judar som nekats utresetillstånd. Han sa, att innan vi diskuterar något annat måste vi prata om de här personerna.

När Gorbatjov besökte Washington 1987 demonstrerade 250 000 personer för sovjetjudarnas rättigheter.

Ropen skallade Let my people go och Natan Sharansky, som hade frigetts året innan och flyttat till Israel, var där. Pressen på Sovjetunionen var enorm och mötet blev en brytpunkt. Efter det ändrade Sovjetunionen sina emigrationsregler drastiskt.

– Sovjetunionen föll samman på grund av att deras ekonomiska modell kollapsade. Men landet hade lika gärna kunnat gå samma väg som Kina, som blev öppnare upp sina ekonomiska relationer men inte i sina politiska. Sovjetunionen hade inget annat val än att bli öppnare också rent politiskt, eftersom de amerikanska aktivisterna hade lyft upp de mänskliga rättigheter p. agendan och stöttat dissidenterna.

Rörelsen hade enat och organiserat judarna i USA och för första gången gjort dem till en politisk maktfaktor. Varken förr eller senare har samma grad av samstämmighet uppnåtts.

Enligt Beckerman var det rätt anmärkningsvärt. Neo-konservativa Reagan-anhängare kämpade sida vid sida med vänstern. Det blev förstadiet till bland annat Human Rights Watch.

SPLITTRING OM ISRAEL

Visst fanns det frön till den framtida splittringen kring Israel redan då. I slutet av 1980-talet flyttade merparten av de sovjetiska judarna till USA. Men Israel ville att sovjetjudarna skulle flytta dit istället, de behövde alla nya medborgare de kunde få, vilket många amerikanska judar stöttade. Men inte Joan Dodek:

– Vi tyckte att folk själva skulle få bestämma vart de skulle flytta. Annars skulle vi bara ersätta ett auktoritärt system med ett annat.

Påtryckningarna från Israel ledde ändå till att USA införde en årlig kvot på 40 000 judiska invandrare från Sovjet.

Några år efter Gorbatjovs besök i Washington 1987 träffade Joan chefen för OVIR p. en mottagning

i USA. OVIR var den sovjetiska myndigheten som beviljade eller avslog utresevisumen.

– Jag var bara tvungen att gå fram till honom. ”Jag har skrivit så många brev till er och så många överklaganden”, sa jag. ”Nu får jag äntligen träffa er.” Och inom mig tänkte jag: ”Vi vann!”

Den 27 januari 1991 hölls den sista vakan framför Sovjetunionens ambassad i Washington. Men Joan Dodek hade fått smak för social rättvisa och tikkun olam och tänkte fortsätta att rädda världen. Idag samlar hon in pengar och knyter kontakter till kampen för rätten till abort, kvinnors sjukvård och hemlösa i Amerika. Och i Washington går en del människor fortfarande över gatan när de ser henne.

Petra Glimåker-Socolovski