På hemligt uppdrag i Sovjet del II

I juni 1977 satt journalisten David Grossman och vännen Tommy Ringart i en bil på väg till Arlanda. Målet var Leningrad och Moskva, där de skulle träffa judiska dissidenter, så kallade refuseniks. De var ute på hemligt uppdrag. Det de inte visste var att det gjordes massor med liknande resor av svenskjudiska aktivister under den här tiden.

David Grossman har träffat organisatörerna och några av de svenska judiska ’’turisterna’’.

Den svarta slitna läderrocken var perfekt, stor och vid. Den hade många innerfickor, med plats för några judiska bönböcker, skönlitteratur på hebreiska, davidsstjärnor i nickel och, om jag minns rätt även en liten chanuka-ljusstake. Min mamma Cecilia sydde dessutom på några extra fickor. När allt var klart och instoppat och jag stod framför spegeln kände jag en plötslig tacksamhet för att jag var så smal.

Målet var Leningrad och Moskva. På väg ut till Arlanda pirrade det i magen, men känslan av att vara utvald och att göra en insats för judiska refuseniks tog över. Föga visste jag då att jag och min reskamrat Tommy Ringart inte var så särskilt utvalda och unika. Dessa ”smugglarresor” omgavs av ytterst stor sekretess. Direktivet var att inte nämna dem, helst inte ens för föräldrarna. Men med åren och inte minst efter Sovjetunionens fall insåg man att nästan var och var annan jude som var ung på 1970-talet hade gjort den hemliga resan österut. Eller kanske till och med två eller tre resor. Och inte bara människor i Sverige, utan folk från hela västvärlden.

– Jag skulle tro att det rörde sig om totalt 8 000 resor mellan åren 1967 och 1986. Av dem gjordes uppskattningsvis 3 000 resor från Sverige, säger Seth Jacobson när jag når honom över telefon.    Han bor sedan 1972 i Israel, men han var den som i slutet av 1960-talet och fram till flytten organiserade resorna till Sovjet.

Min och Tommy Ringarts resa var väl tämligen typisk för tiden. Vi åkte under cover, kan man säga, tillsammans med en grupp svenska turister som skulle besöka museer och teatrar, och vi stack onekligen ut – två unga killar tillsammans med medelålders par som ofta påpekade hur bra ordning det var i Sovjet och hur rent det var i tunnelbanan.

Den unga kvinnliga guiden från den statliga turistbyrån talade perfekt svenska, trots att hon aldrig hade varit utanför Sovjets gränser. Hon höll god min när vi avvek från schemat och gruppen för att göra det som vi var utsända för – träffa utsatta refuseniks i deras hem. Antagligen förstod hon vilka vi var, antagligen hade nog även KGB, den ryska säkerhetstjänsten, koll på oss. Hur skulle resten avlöpa, undrade vi?

Vi förflyttar oss tio år bakåt i tiden. I december 1967, är det Seth Jacobson som packar sina väskor för en resa till Sovjet. Det är efter Sexdagarskriget i Israel, som inte bara blev en vändpunkt för utvecklingen i Israel utan även för de sovjetiska judarna. Det var ju judarna som fick bära skulden för att Sovjets allierade, arabstaterna, beväpnade med moderna sovjetiska vapen, lät sig krossas så totalt av den israeliska försvarsmakten. Samtidigt som allt fler judar vill lämna kommuniststaten och utvandra till Israel dras snaran åt allt hårdare om deras liv (se Judisk Krönika, Nr.4 2016).

– De kontakter som de sovjetiska judarna tidigare tilläts ha med släkt och vänner i Israel tog ett abrupt slut, inga fler israeler släpptes in. Det var då vi skandinaver kom in i bilden, säger Seth. Jag, Bernhard Heyman och Cay Bassist från Stockholm och Arno Nachmann från Köpenhamn fick bli de första att testa rutten. Vi köpte en dyr två veckors lång resa till Leningrad, Kiev, Odessa och Moskva och begav oss iväg.

När Seth Jacobson kom hem igen förstod alla inblandade att experimentet skulle fungera i fortsättningen. Det blev starten på den så kallade operativa delen i kampen för att få ut judarna ur Sovjetunionen. Verksamheten styrdes från myndigheten Nativ i Israel, direkt underställd premiärministern. Parallellt pågick även manifestationer, lobbyarbeten, produktion av artiklar, böcker med mera i det som kallades Public Campaign.

– Vår roll var att upprätthålla kontakterna med dem som utsattes för myndighetsförtrycket, att stödja dem moraliskt och ekonomiskt, eftersom de hade blivit av med sina arbeten. Men det uttalade huvudmålet var förstås att få över judarna till Israel, man kan säga att det var en sorts alijah-verksamhet, säger Seth Jacobson.

Seth var då 22 år gammal, aktiv inom den internationella judiska religiösa organisation Bnei Akiva. Han hade mer eller mindre redan bestämt sig för att gå på alijah, att utvandra till Israel. Men det fick vänta några år, andra uppgifter kom emellan.

– De första som jag tillfrågade fanns i nära kretsar, inom Bnei Akiva, Habonim och Studentklubben. På den tiden ville vi ha personer som kunde tala hebreiska eller jiddisch. Eftersom kontakterna med judarna i Sovjet gjordes i synagogorna skulle det vara personer med judiska kunskaper, och de skulle ha en sionistisk inställning, eftersom man i mångt och mycket representerade Israel i detta sammanhang, berättar Seth Jacobson.

Att verksamheten till så stor del utgick från Sverige och övriga Skandinavien var inte, som man kan tro, närheten till Sovjet, för många resor gjordes även från andra länder i Europa och även från USA, fortsätter Seth.

– Men de sovjetiska myndigheterna hade en hårdare attityd mot dem som kom från dessa länder, de blev ofta kroppsvisiterade och en och annan fick sitta i arrest för att sedan skickas hem dagen efter. Med de svenska besökarna var det ytterst sällan några problem, för ryssarna ville inte skapa diplomatisk turbulens och de ville inte göra det svenska folket än mer oroade för hotet från öst. Och detta passade oss förstås utmärkt, säger Seth.

Vi har kommit överens om att träffas i Tommy Babs lägenhet på Södermalm, några av resenärerna från den tiden. Tommy var en av Seth Jacobsons ”värvningar” år 1970. 23 år gammal gjorde Tommy sin första vända till Sovjet. Sex år senare blev det en resa till. Han minns att Seth försåg honom med tydliga instruktioner om hur han skulle agera: noga gömma skrivna lappar med namn och telefonnummer till dem han skulle besöka, inte prata om saken på hotellrummet (som antagligen var avlyssnat), inte ringa till refuseniks från hotellets telefon, i stort hålla en låg profil.

– Det är klart att jag var lite skärrad, vi var ju ändå på andra sidan järnridån i ett totalitärt land. Inte ens min mamma visste att jag åkte. Min dåvarande fru och jag sa att vi skulle till Finland, och därifrån köpte vi flygbiljetter till Moskva.

Väl på plats mötte paret bland andra Vladimir Slepak, en av centralfigurerna i människorättsorganisationen Helsingforsgruppen. Han blev senare förvisad till Sibirien på fem år.

– När vi kom till huset där Slepak bodde satt en gubbe i entrén, en ’’fastighetsskötare’’ som väl hade till uppgift att föra bok över alla som kom och gick till familjen, berättar Tommy Bab.

Peter Rosenberg, som gjorde tre resor, 1976, 1980 och 1986, minns särskilt mötet med Yuli Kosharovsky, en av de mer aktiva refuseniks. Han tog emot många besök av västerlänningar och koordinerade också kontakterna med Nativ i Israel.

– När vi kom till hans adress, ett enormt bostadskomplex i Moskva, blev vi osäkra på hur vi skulle gå. Då öppnades plötsligt ett fönster och en kvinna ropade och dirigerade oss rätt. Hon såg att vi var ännu ett par vilsna västerlänningar och ville väl hjälpa. Så hemligt var det tydligen inte, konstaterar Peter.

Peters fru, Annette Juvall Rosenberg, berättar om en mindre trevlig upplevelse när hon 1984 på en resa med sin syster blev fast i tullen på Moskvas flygplats.

– De gick igenom våra väskor och tog våra gåvor, det var mest olika tekniska tidskrifter. Därefter blev vi kroppsvisiterade in på bara kroppen. Sedan stod vi där helt rådvilla och visste inte vad vi skulle ta oss till. Vår grupp hade redan lämnat flygplatsen. När vi frågade sa de ryska tullarna helt lugnt ”att det väntar en bil på er utanför för att ta er till hotellet”. Då kändes det lite lugnare, berättar Anette.

Hur bedömde då de ansvariga riskerna man utsatte såväl resenärerna som refuseniks för? Seth Jacobson säger att verksamheten inte på något sätt var olaglig enligt sovjetisk lag.

– Vi var noga med att KGB inte skulle hitta något att anklaga oss för, som spioneri eller valutasmuggling. Det var därför som vi inte skulle skänka kontanter. I stället hade vi med oss gåvor som kunde säljas. Eller så köpte vi varor i de särskilda turistbutikerna, till exempel jeans, kassettband och elektronikprodukter som hade bra värde på andrahandsmarknaden.

Den1 april 1983var det nog en och annan tjänsteman på Sovjetunionens ambassad som undrade varför man byggt sitt diplomatkvarter i Marieberg, mitt emot Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Här fick ju de stora tidningarna den allra som bästa utkiksplatsen för att iaktta allt som hände utanför ambassadens grindar.

När aktivisterna från Judiska studentföreningen gjorde om tio ”folkabussar” till fångvagnar och fyllde dem med folk i randiga fångdräkter och utrustade med banderoller med texten Let my people go, då stod förstås alla journalisterna och fotograferna redo. Roland Loefler, då 22 år gammal, var en av arrangörerna.

– Våra aktioner gick ut på att genera den sovjetiska regimen inför väst, ryssarna var känsliga för dålig PR och de var påverkbara. Det är inte alls som idag, konstaterar Roland.

Taktiken var att fokusera på enskilda personer, att visa hur judar som Vladimir Slepak, Sonja Nudel och Anatolij (Natan) Sharansky behandlades. Myndigheterna i Kreml ogillade dålig publicitet, och med världens ögon riktade mot sig vågade man inte utsätta sina judiska fångar för den vidriga behandling som man antagligen skulle ha gjort om alla tittat bort.

– Det här var innan Amnesty och andra människorättsorganisationer var så aktiva. Vi var nog lite av pionjärer med att få publicitet av den här typen av aktioner, säger Roland Loefler.

Den mest lyckade aktionen, säger Roland, var när den sovjetiske regeringschefen Alexsej Kosygin kom på statsbesök till Stockholm 1973.

– Vi ville förstås synas i tv. Vi visste att Kosygin skulle färdas i kortege genom Stockholm, men det var högt säkerhetspådrag, så bara ryssarna, polisen och televisionen kände till resvägarna. Genom kontakter lyckades vi få reda på Kosygins program. Vi tänkte att det var bäst att berätta för polisen om våra planer. En högre polischef kallades in och jag var jättenervös för vad som skulle hända. Men till min förvåning sa han: ”Vad bra att ni berättar om detta. Så på vilket sätt vill ni ha vår hjälp?”

De judiska manifestationerna med banderoller fick bästa platsen mitt emot pressuppbåden, bilder hamnade på de stora tidningarnas löpsedlar och nyheten spreds över hela världen.

– På en presskonferens före hemfärden till Moskva fick Kosygin frågan om vad han tyckte om de judiska demonstrationerna. Han svarade inte, men man såg att han var ilsken som ett bi. Det var precis det vi behövde: att genera ledningen och få den att förstå att ”problemet” inte skulle försvinna förrän man lät sina refuseniks lämna landet.

Roland Loeflers engagemang för de sovjetiska judarna fortsatte i många år till. Bland annat reste han till Moskva med svenska riksdagsledamöter. Det var den dåvarande ordföranden i Judiska församlingen som organiserade dessa resor. Torsten Press hette han, en kreativ kraft inom näringslivet och lika påhittig i lobbyarbetet för församlingen, påpekar Roland Loefler.

Det har gått många år sedan dessa händelser. Frågan man ställer sig är vilka spår de lämnade hos oss som var med, förutom minnen av episoder och möten med utsatta judar.

– Vi såg oss lite som de goda som skänkte till de svaga, men vi fattade inte att vi fick mer än vi gav, säger Roland Loefler. Jag fick själv en annan judisk identitet när jag insåg hur svårt det var att leva som jude på många platser. De kunde låta bli att vara judar men fortsatte ändå. Det gav mig en starkare medvetenhet om hur jag ville vara.

Tommy Bab fortsatte sitt engagemang som aktiv i organisationen ’’Aktionskommittén för Sovjets judar’’. Idag är han dess ordförande och nu, efter Sovjetunionens fall, heter den ’’Östersjöjudiskt forum’’.

Seth Jacobson säger att åren som han verkade för Sovjets judar till stor del format hans liv och livsåskådning. När han bodde i London 1981–84 organiserade han många resor till Sovjetunionen från ett antal europeiska länder.

– Under de 20 år jag verkade på Israels high tech-marknad träffade jag mängder av duktiga ingenjörer från Sovjet eller som hade föräldrar från Sovjet. Det har haft en oerhörd betydelse för Israels framgångsrika utveckling på det området.

Hur gick det då med min och Tommy Ringarts resa? Allt avlöpte som det skulle. Vi hittade vår kontakt i Moskva, vi och två amerikaner som av en händelse också dök upp i den trånga lägenheten. Vi lyssnade på familjens berättelse och gav dem alla saker vi hade med oss.

Det enda missödet under hela resan var en bok i Tommys väska, som tullpersonalen synade med stor misstänksamhet. Det var Sven Delblancs Primavera med Manets målning Frukost i det gröna som omslag. En avmålad, naken kvinna var bevisligen mer suspekt än rockar fulla med judisk litteratur.