Parallellomani – när tiden rimmar illa

Det sägs att historien inte upprepar sig, men att den rimmar. Just nu sitter många historiker böjda över statistiska tabeller och försöker få 2017 att rimma på 1930. Nationalräkenskaper, stöveltramp och retorik – allt vägs in när paralleller ska dras mellan 30-talets Europa och dagens politiska klimat. Uppretade folkmassor, flyktingströmmar och framryckande pansartrupper tycks vara pådrivna av samma krafter oavsett om de når oss via journalfilmernas sepiatoner eller skakiga youtube-klipp. Historien upplevs som ett vidunder vars krigsstympade svans växer ut på nytt vid varje epok. Och molnen hopar sig över britternas brexit som förnekade tyranner från forna civilisationer. Nationalism är nationalism är nationalism. Liknande tongångar måste innebära samma odjur, inte sant? Men är det verkligen så att 1930-talets blytunga pendel molar mot samtiden? Eller har vi drabbats av parallellomani?

I historikern Timothy Snyders stridsskrift Om tyranniet presenteras tjugo lärdomar som samtiden kan dra av 1900-talet. Snyder menar att historien kan skapa förtrogenhet och varna. Bestört över att Hillary Clinton förlorade valet mot Donald Trump skriver Snyder att fascismens, nazismens och kommunismens trauman inte längre är oss avlägsna, utan liknar de hot som skapas av dagens politik.

Visst är det viktigt att granska historien för att förstå och påverka vår egen samtid, men rent metodologiskt bör man reda ut relationen mellan den förgångna tiden och historien.

Den förgångna tiden ses ofta som en statisk kuliss till historien som är fältet där allt utspelar sig. Historien är själva människoverket. Men vad är väl tid annat än mänskligt varande? Tiden är livsupplevelserna som genomströmmar människosläktena. Varje generation på en given plats är ensam med sin tids erfarenheter. En historiker får nöja sig med att skriva historien på tidens yta. Walter Benjamin menade att en historisk artikulering av någonting förgånget inte är detsamma som att inse ”hur det egentligen var”.

Det är rimligt att Snyder varnar, för visst hörs stöveltramp och propagandistiska tongångar på olika håll i världen. Men en historiker måste nysta i det förflutnas väv med en smula distans, annars riskerar händelseförlopp, avgränsade i tid och rum, att förvandlas till transhistoriska projiceringar. Att skriva evighetens berättelse är inte historikerns jobb, utan författarens. Många dikter skrivna av överlevare kännetecknas av en sorts poetisk och psykologisk nutid, där Shoah inte behandlas som en avslutad händelse utan som närvarande i nuet. Litteraturvetaren Amir Eshel kallar detta för ett ”evigt nuvarande”: det förgångna, nutiden och framtiden sammanlänkade av poesin. Varje tid har sin egen särart, men litteraturen visar att människans vanmakt, segerrus och lidande är eviga.

Det evigt nuvarande minskar glappet mellan mänskliga erfarenheter och bryter igenom tidens ensamhet. Historieskrivningen saknar litteraturens möjlighet att upplösa tiden, därför låter ett historiskt likställande av 2017 och 1930 som ett nödrim i mina öron.

Natalie Lantz