Peter Beinart: ”Ockupation är inte min judendom”

Sionismen som förespråkas av den israeliska regeringen står i strid med liberala idéer, säger journalisten och författaren Peter Beinart. Det gör att många unga amerikanska judar vill klippa banden med Israel.
Anneli Rådestad träffade honom i New York

Peter Beinart är en av de mest tongivande judiska rösterna i kritiken mot Israels ockupation och bosättarrörelsen. Han skriver i flera tidningar både i Israel och USA och är ofta inbjuden att ”ta debatten” i synagogor och på universitetscampus. När vi möts visar han sig vara minst lika engagerad och snabbtänkt som han verkar i sina spalter. Under den korta promenaden från lobbyn till hans kontor på City University of New Yorks journalistskola, hinner han ställa en uppsjö av frågor om antisemitismen i Malmö, det första många amerikanska judar associerar med Sverige.

– Har du drabbats? Vilka drabbas? Hur är situationen i resten av landet?

Beinarts bok The Crises of Zionism är en lika modig bok som den är kontroversiell. I den beskriver Peter Beinart sina åsikter om den israelisk-palestinska konflikten och den ökande fientligheten mot Israels politik bland unga amerikanska judar.

Du anklagar Benjamin Netanyahus sionism för att stå i strid med liberala värderingar. Vad är du själv för slags sionist?

Sionismen är idén om att judiskt liv stärks genom att ha en judisk närvaro i Staten Israel men det finns flera olika sorters sionism. Enligt kultursionisten Ahad Haam kunde den judiska staten lika gärna ha etablerats i det osmanska riket eller den kunde ha inneburit en konfederation i det brittiska Palestina. Liksom Ahad Haam definierar jag mig som kulturell sionist. Jag tror att skapandet av ett hebreisktalande judiskt samhälle i Israel påverkar judendomen i diasporan på ett positivt sätt. Jag definierar mig också som en politisk sionist med övertygelsen ​​att det behövs en stat vars uppgift är att skydda den judiska befolkningen.

Är det viktigt att majoriteten i Israel är judisk?

Jag skulle föredra att majoriteten i Israel är judisk men jag skulle aldrig stödja lagar eller policys som kränker icke-judars rättigheter, för att garantera en fortsatt judisk majoritet. Att främja judisk invandring till Israel ser jag som ett icke påtvingat sätt att främja en judisk majoritet i landet men som liberal är min övertygelse att demografi inte är något man kan kontrollera.

Upplever du att det ju­disk-amerikanska samhället har blivit mer polariserat i förhållandet till Israel? 

Så är det absolut. I den amerikansk-judiska communityn växer gruppen unga assimilerade och progressiva med universella värden och de ortodoxa som tenderar att vara mer tribalistiska medan mitten, den konservativa masorti-rörelsen, har kollapsat. De politiska skillnaderna i synen på Israel är på sätt och vis en konsekvens av det här nya judiska landskapet

I den äldre generationen är det annorlunda. De har ofta upplevt en rädsla för assimilering och antisemitism och även om de inte har fått en judisk utbildning är de så kallade sekulära tribalister.Deras barn däremot, har aldrig upplevt antisemitism. De ser sig själva som en självklar del av det amerikanska samhället.

Samtidigt har den ortodoxa gruppen blivit mer isolerad och högerorienterad. När före detta senatorn Joe Lieberman var barn gick han i en kommunal skola. Nästan alla ortodoxa barn gjorde det på den tiden. Idag går de i egna skolor och efter det tillbringar de ett eller ett par år i Israel, vilket också påverkar samtalet om Israel.

Egentligen kan man inte längre tala om en amerikansk-judisk community då det inte längre finns någon gemensam värdegrund.

Det finns en klyfta mellan en äldre generation amerikanska judar som upplever världen som ett ”vi mot dem” och upprörs när man kritiserar Israel eller judendomen öppet inför icke-judar och en yngre generation progressiva judar som i övervägande majoritet lever i blandäktenskap, och som undrar vad de menar med att man inte kan kritisera inför icke-judar, de är ju familj – äkta makar, svärföräldrar och svägerskor.

Samtidigt är det fortfarande svårt att vara öppet kritiskt till Israel inom flera större judiska institutioner och församlingar i USA.

De stora judiska institutionerna är ofta beroende av en liten grupp äldre och mer konservativa givare som har en ”vi mot dem”-syn på världen. De upplever att judar ständigt är under attack och vill bevara institutioner som till exempel studentorganisationen Hillel som en slags fästning. Och när folk är beroende av en lön håller de tyst.

Du har fått kritik för din bok The Crisis of Zionism som vissa anser ifrågasätter och skadar unga judars relation till Israel. Känner du dig rädd eller hotad?

Jag är så van vid att vara en offentlig person att jag inte bryr mig om vad folk tycker. Jag är journalist och undervisar vid CUNY och är inte utsatt på samma sätt som en rabbin med en församling. Jag känner mig lyckligt lottad över att få skriva om ämnen som jag bryr mig om och som uttrycker vem jag är och vad jag står för.

Bryr du dig inte om kritiken att boken bidrar till polariseringen i den judiska världen i förhållande till Israel? 

Visst bryr jag mig om det. Jag tycker att det är värdefullt att föra samman människor men inte om du tvingas ljuga eller överge din moral och rättvisepatos. Polariseringen i frågan om Israel kommer att fortsätta öka då det är resultatet av olika världsåskådningar och livserfarenheter. Den yngre generationen judar har vuxit upp med Israel efter sexdagarskriget 1967 – ett land som militärt är väldigt starkt.

Jag önskar att det skapades möjligheter att studera tillsammans, progressiva och ortodoxa. Jag tror att vi skulle kunna skapa en ny gemensam grund tillsammans genom studier. Ju starkare relation du har till judendomen desto starkare relation får du till Israel. Jag tror att bristen på kunskap om judendomen är en orsak till att progressiva judar inte känner att de kan relatera till Israel. Om du kan din bibel känner du förmodligen annorlunda.

När min son och jag besökte Jaffa för första gången påpekade han att det var staden som Jona avseglade ifrån. För honom var det relevant och spännande. Man bryr sig om en plats som man kan relatera till.

Hur blev du en engagerad röst mot ockupationen?  Var det en särskild upplevelse som fick dig att vakna? 

Första gången jag tillbringade tid på Västbanken var för 15 år sedan då jag besökte Qalqilya, Tulkarm och Ramalla. Det var en mäktig upplevelse. Många judar till höger och i mitten på den politiska skalan säger: visst är det problematiskt med ockupationen men det är palestiniernas eget fel. De har röstat fram ett odugligt ledarskap. På marken ser det annorlunda ut. Att förstå hur livet är när det genomsyras av restriktioner som reseförbud och vägspärrar och hur det är inte har några rättigheter i den stat man lever i är ett brutalt uppvaknande. Om de tio dagar långa Birthright-resorna skulle ägna en eftermiddag till besök på Västbanken tror jag att deras statistik över unga diasporajudars relation till Israel skulle se väldigt annorlunda ut.

Ett annat uppvaknande skedde när Avigdor Lieberman utnämndes till utrikesminister i Israel 2009. Attityden från det judiska ledarskapet i USA var att Lieberman är okej, inte någon att bekymra sig över. Men om man försvarar Lieberman, var drar man sedan gränsen? Många amerikansk-judiska ledares position är att försvara Israel oavsett vilken linje regeringen förespråkar. Det är oerhört skrämmande att man inte har en oberoende moralisk hållning – hur kan man då avgöra när det har gått för långt?

Hur representativt är ledarskapets förhållningssätt till Israel för amerikanska judar i stort?

Jag tror att de flesta amerikanska judar är öppna för kritik mot Israel men de tillhör inte de judar som räknas. Progressiva judar tenderar att vara mindre involverade och fattigare och därför också ha mindre makt. De som räknas är de som kan mobilisera massorna, som AIPAC. Bland AIPAC:s medlemmar hittar du många äldre, engagerade och välbärgade. Privat kanske de tycker att bosättningarna är onödiga och Benjamin Netanyahu frustrerande men deras förhållningssätt är ofta: ”vi bor inte där och det måste finnas en bra anledning till att israelerna röstade fram Netanyahu”. Den generationen har också dåligt samvete över att de inte mobiliserade till de europeiska judarnas försvar under Förintelsen. Nu ger de sig sjutton på att alltid ställa upp för Israel.

I slutet av förra året uppmanade du offentligt, tillsammans med bland andra Michael Walzer och Peter Brooks, till ekonomisk bojkott av varor från bosättningarna på Västbanken. Vad tror du att er röst spelar för roll?

Tyvärr tror jag inte att vi har någon större inverkan. Förre presidenten Barack Obama var vårt bästa kort. Han är genuint progressiv när det kommer till Israel men J Street, som stöttade honom, kunde inte försvara honom. Till slut gav han upp.

Ockupationen är inne på sitt 50:e år – hur ser framtiden ut?

I slutändan kommer situationen på marken diktera vad som händer näst. Jag känner mig kluven inför det. Å ena sidan vill jag verkligen inte att israeliska judar ska fara illa. Jag vill att de ska ha ett bra liv och njuta av det fantastiska judiska samhälle de har byggt upp. Det är på många sätt storartat och jag älskar att vara där.

Den amerikanske aktivisten och statsmannen Frederick Douglass sa att makten aldrig ger upp självmant. För att ockupationen ska upphöra måste något hända som gör att priset för att behålla Västbanken blir allt för högt.  Jag hoppas att det inte kommer innebära att människor dör.

Har tvåstatslösningen fortfarande en chans?

I USA tror de flesta judar på en tvåstatslösning. För mig är skiljelinjen inte mellan dem som är redo att ta sig an en tvåstatslösning och dem som inte är det. Vattendelaren går mellan dem som tycker att den moraliska orättvisan är så stor och farorna för Israel så överhängande att de är beredda att sätta press på den israeliska regeringen, och dem som inte är det. Om man säger att man är för en tvåstatslösning men inte reagerar när israels regering antar lagar som försvårar tvåstatslösningen, som AIPAC till exempel, då spelar det ingen roll vad man säger. Det som är fascinerande med Israel är att det är ett experiment med judisk makt. Vi har inte haft den här typen av makt på över 2000 år. Vi kan lära oss mycket om oss själva som folk, och om vår tradition genom hur vi svarar på makt. Vår tradition säger att vi ska utmana makten, också judisk makt, för en bättre moralisk vision. Det ser vi bland annat genom profeten Natan som utmanar kung David när han inleder ett utomäktenskapligt förhållande med Batsheva. Om det visar sig att vår tradition inte kan inspirera folk att göra just det, då kommer judendomen att förändras, för min del på ett väldigt tråkigt och skrämmande sätt. Judendomen utvecklades till stor del när judar var statslösa och maktlösa och den innehåller väldigt fina idéer och flera viktiga texter om rättvisa och hur vi ska förhålla oss till främlingen. Nu när vi har makt testas vår tradition. Om judiska israeler och judar i diasporan inte fixar den moraliska prövning som en ockupation innebär, om vi inte lever upp till det vår tradition förespråkar, kommer vi inte kunna förhålla oss till den på samma sätt i framtiden.

OM PETER BEINART

Peter Beinart, 46, är född i en konservativ familj men blev ortodox i 20-årsåldern. Han stödjer aktivt en liberal typ av sionism och är starkt kritisk till den israeliska bosättarrörelsen.Han har tidigare varit redaktör för The New Republic och skriver för tidningar som Time, The New York Times, The New York Review of Books, The Atlantic och Haaretz. Beinart undervisar i journalistik och statsvetenskap vid City University of New York. Han har gett ut tre böcker, senast: The Crises of Zionism (2012) om den ameriansk-judiska relationen till Israel.