KULTURKRÖNIKAN

Problemet med Elie Wiesel

“Jag blir förvånad när jag läser dödsrunorna över Elie Wiesel.
Nästan alla saknar något.
Denna förebild, denna människorättskämpe och Nobelpristagare, hade en blind fläck när det gäller palestinierna. Han såg dem inte, eller brydde sig inte om vad han såg.”

Kulturkrönikan av Ricki Neuman:

By Jewish Chronicle oktober, 27th 2016 AT 09:16 f m

Wiesel var övertygad om att Israels armé aldrig begick några övergrepp, och skrev så sent som år 2010 att han inte kunde tro ”att israeliska soldater mördar människor eller skjuter på barn. Det kan bara inte vara sant!”.

Han var ordförande för organisationen Elad, vars arbete går ut på att tvinga bort de palestinska invånarna i Silwan i östra Jerusalem, så att judiska israeler kan ta över. Och när så senast skedde skrev Wiesel och gratulerade de familjer som hade flyttat in. Han var engagerad i kampen för folken i Kambodja, Bosnien och Rwanda – men kunde aldrig förmå sig att höja rösten för palestinierna.

Nej, skriv inte om det, manar en judisk bekant, det är onödigt och kan skada oss. Och varför ska vi hjälpa till att förminska vår Eli Wiesel? Varför ska vi alltid hänga upp vår smutsiga byk?Skriv om det, svarar en annan judisk bekant, alla helgon mår bra av att smutsas ner lite, även våra. Skriv inte om det, det är oviktigt, säger en tredje, det viktiga är ju allt gott som han uträttade. Och allvarligt talat, varför vill du ta upp detta? Du borde granska dina drivkrafter.

Rabbin Arthur Hertzberg skrev om Wiesels moraliska problem redan 1988, i en essä i The New York Review of Books, trots att de två var mycket nära vänner: ”Elie, du har gång på gång påmint oss om att när det gäller Förintelsen är tystnad en synd. Du har stått upp emot likgiltighet och orättvisa. Varför gör du då ett undantag ifråga om Israel? Tror du verkligen att din tystnad på något sätt hjälper den judiska staten?”

Andra har försvarat Wiesel, nu senast Anshel Pfeffer i Ha’aretz. Han menar att Nobelpristagaren befinner sig i gott sällskap: Mahatma Gandhi skrev ett insmickrande brev till Adolf Hitler, som började ”Käre vän”, och Nelson Mandela gav fina utmärkelser till tyranner som Khaddafis. Castro, Martin Luther King och för den delen Moder Teresa var heller inte Guds bästa barn.

Pfeffer anser att vi ställer för höga krav på våra helgon och hjältar. De är ju människor som vi alla. Det går till och med att uppfatta Wiesels tillkortakommanden som något positivt.

En god vän, som arbetar för att vi ska minnas Raoul Wallenberg, tycker att vi judar ska vara tacksamma för eventuella brister hos Wiesel. Det gör honom mer användbar. Wallenberg å andra sidan framstår som ofelbar, ouppnåelig och nästan omänsklig och utgör därmed ett besvärligt föredöme. Ingen kan komma i närheten.

Fast Hertzberg skulle inte hålla med. Tvärtom. Han såg sin väns hållning som något skadligt, och försökte på olika sätt få Wiesel att ”upphöra vara förblindad av sin djupa kärlek till det judiska folket och Israel” – och till slut säga något om palestinierna. Men utan framgång.

Ricki Neuman