Sa jag integrerad?!

Egentligen var det meningen att jag skulle bli diplomat. Eller docent i judaistik. Eller åtminstone lärare i hebreiska på någon obskyr folkhögskola. Men efter ett års studier vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, i början av 90-talet, hoppade jag av mina judaistikstudier i Berlin för en lovande karriär som ”vanlig israel” på en religiös kibbutz i centrala Galileen.

Integrationsprocessen förlöpte förvånansvärt smidigt. Tack vare universitetsstudierna var min hebreiska mer än hjälplig. Mina erfarenheter från universitetet hade också gett mig ingående kunskaper om det israeliska samhället: som hur man undviker att låta sig knuffas ut ur en busskö, varför det är olämpligt att bära en
Meretztröja i Talpiots slummigare kvarter, och att den röda såsen vid falafelställen inte är tonfiskröra utan brännhet jemenitisk skhug. Sa jag integrerad?

Problemet var att hitta ett drägligt arbete. I två år hade jag diskat, tagit hand om barn, mjölkat kor, städat upp efter besökande ungdomsgrupper och skurat kilovis med duvskit från golvet i sporthallen på kibbutzen. Att be myndigheterna om hjälp tycktes fruktlöst: de hundratusentals ryska judar som kom till Israel i början av
90-talet ansträngde landets resurser till bristningsgränsen. En svensk frivilliginvandrare med goda hebreisk- kunskaper stod inte högt på integrationsministeriets
prioritetslista. När jag knackade på hos utbildningsministeriet för att be om ett utlåtande angående min halvfärdiga examen skakade den ansvariga kvinnan bara bistert på huvudet. ”Det här kan vi inte erkänna”, meddelade hon. ”Eventuellt kan du få dispens från förberedelsekursen, om du vill bli lärare. Utbildningen är fyra år.” Att tvingas börja om från början kändes hopplöst, helt bortsett från det faktum att universitetsstudier kostar pengar i Israel och kibbutzen inte hade för avsikt att ge mig gratis uppehälle under
studietiden.

Nedslagen återvände jag till kibbutzen, lagom till kvällsmaten i den gemensamma matsalen. På anslagstavlan satt en liten lapp: ”Sökes: deltagare till kurs i bokföring, nivå 1 och 2, måndag och torsdag 14-18.” Att gå en kurs är roligare än att jobba, resonerade jag. Bokföring kan väl inte vara så krångligt?
Bokföringskursen visade sig vara ett trumfkort för integration på den lokala arbetsmarknaden. Rik blev man inte, men det fanns alltid jobb. Genom bokföringsjobbet lärde jag mig hur banker, försäkringskassa, skattesystem och löntagande fungerar i Israel. Att ringa och bråka med skatteverket eller fylla i bidragsblanketter på byråkrat-hebreiska blev en sport. När min man och jag, båda invandrade israeler, beslöt oss för att lämna kibbutzlivet och klara oss på egen hand, var den kunskapen ovärderlig. Känslan av utanförskap, att vara en så kallad ”freier” som dragits vid näsan av systemet, infann sig aldrig. Några år senare erbjöds jag ett jobb som redovisningsansvarig i en israelisk hitechfirma och fick så småningom, mirakulöst nog, lite pengar över. Så mycket att jag faktiskt hade råd att gå kurser i judisk historia på Israels öppna universitet för att kunna avsluta min efterlängtade universitetsexamen.
Vem vet, kanske det ändå blir en folkhögskolelärare i hebreiska av mig till slut?

Anna Veeder är journalist och guide bosatt i Haifa.