Sanningssägarens farväl
REBECKA TARSCHYS recenserar nobelpristagaren Imre Kertész senaste bok Den sista tillflykten.
Mannen med pondus som med årens framgångar och motgångar samlat sin oavvisliga fond av sanningar, känner ni honom? Hans beroende av omgivningen ökar med kroppens nedsatta färdighet:
”Ålderdomen – det skulle jag aldrig ha trott – kommer i ett slag. Från den ena dagen till den andra, nästan från ena minuten till den andra. Plötsligt är din kroppshållning en annan, och det är det inget du kan göra något åt. Tvånget att urinera kommer över dig som en storm, och du måste omgående ge efter för det, annars smutsar du ner kalsongerna, vilken förödmjukelse. Det hårdare slaget impotensen, samtidigt som du fortfarande dras till kvinnor. Det andra slaget är sömnlöshet”.
Imre Kertész fick Nobelpriset 2002 och är mest känd för Mannen utan öde om en 14-årings sakliga registrering av villkoren under koncentrationslägrens sista år.
I Den sista tillflykten rapporterar han sin författarkamp i form av en dagboksroman som domineras av åldrandet med Parkisons sjukdom och allt det som måste hinnas med innan det är för sent: författandet, kollegors verk och utbyte med vänner som försvinner in i skuggorna. Arbetet med romanen påbörjas före 75-årsdagen 2004 och pågår fram till publiceringen 2014.
Kertész många aforismer varvas med citat från viktiga författarkollegor som Thomas Mann och Paul Celan. Från ett Stendahlskt förord lånas meningen:
”Farväl käre läsare och vän, se till att Ni inte ägnar Ert liv åt att hata och vara rädd”.
Uppmaningen skulle, inom parantes påpekat, kunna tjäna som motto för författarens liv. Olika stadslandskap tecknas, Stockholmsbilden hämtas från utsikten från Grand Hotel. Nobelpriset hotar absolut det fortsatta skapandet men pengarna underlättar. Kertész bildning och hänvisningar till Bibeln utmanar läsaren. Men det judiska arvet är något annat:
”Om jag säger att jag är en judisk författare då säger jag inte att jag själv är jude – ty med tanke på min kultur och min övertygelse kan jag tyvärr inte säga det”.
Däremot en anakronistisk judisk livsforms, förskingringens, assimilerade judiska författare. Sammanfattningsvis: Jude är inte en entydig kategori för andra än antisemiterna. En inbjudan till en panel om Israel och Palestina avböjs. Han som erfarit Auschwitz har inte tillräcklig kunskap i ämnet, och därmed inga åsikter.
Magdis – hans sena kärlek och ömma morgnars glädje – är en samtalspartner vars stora förståelse, ständiga uppmuntran och kritiska förmåga administrerar vardagslivet. När hon drabbas av cancer finns plötsligt hotet att båda kan dö för tidigt. I början ser han hennes sjukdom som ett skäl för honom att finnas kvar. Han får inte ge upp, för hennes skull. Men med ökande depression och behov att ge sitt eget arbete all tid, infinner sig tvivlet på samlevnadens fördelar.
Paul Celan citeras om att mannens öde här på jorden är att förstöra all ömhet, all skönhet, allt som är svagare eller bräckligare än han. Författarjaget känner ingen man som kunnat motstå detta öde. Att läsa sanningssägarens tuffa livsuppgörelser rekommenderas varmt.
Den 11 oktober hyllas Imre Kertész på Dramaten. Hör bland andra Hédi Fried, Horace Engdahl, Peter Wolodarski och Pooneh Rohi läsa stycken ur Den sista tillflykten.