Martin Heidiger

Solkad storhet

Martin Heidegger föddes 1889 i en sydtysk katolsk bondemiljö. Familjen hade inte råd att bekosta hans studier men fick hjälp av kyrkan. Tanken var att han skulle bli präst, men hans egna intressen ledde honom mot naturvetenskapen och filosofin.

Mötet med Edmund Husserls fenomenologiska filosofi påverkade Heidegger djupt och hans tänkande fick en ny riktning. Det märks tydligt efter Första världskriget då han, från 1919 och framåt, träder fram med en egen radikalare röst i föreläsningar, först i Freiburg som Huseras assistent och senare som hans efterträdare. I centrum av hans tänkande stod frågor om liv, ursprung, erfarenhet och det historiska.

DET ÄR UNDER denna tid som ryktet om hans lärargärning börjar sprida sig, det som Hannah Arendt långt senare skulle beskriva som a rumour of a hidden king, ”ryktet om en dold kung”. I det ”hav av tristess” som den akademiska filosofin utgjorde fanns nu någon som verkligen tänkte nytt. Heidegger samlar omkring sig flera av de mest begåvade studenterna i en ny generation. Påfallande många hade judisk bakgrund, förutom Arendt även Hans Jonas, Herbert Marcuse och Karl Löwith.

Om man vill förstå fenomenet Heidegger måste man se vad han åstadkommer under detta decennium, från 1919 fram till publiceringen av Vara och tid 1927 och den stora boken om Kant och metafysiken från 1929. Han arbetar sig igenom den filosofiska traditionen, med en grundlighet och radikalitet som överträffar det mesta av det som görs idag. Han gör helt nya tolkningar av Aristoteles och Platon, den tyska idealismen och av tidens, historiens och meningsbildningens fenomen.

Det är först i början av 1930-talet, efter den ekonomiska kollapsen, som Heidegger börjar omstöpa sitt tänkande i termer av det nationella som en specifik tysk väg bortom angloamerikansk liberal kapitalism och rysk kommunism.

Strax efter Adolf Hitlers maktövertagande, våren1933, skriver han till sin judiska väninna Elisabeth Blochmann att han känner sig ”fylld av en samlande kraft” och att han i samhället ser en ”vilja till besinning” trots att ”missgrepp sker”, med vilket man får anta att han försöker släta över väninnans befogade oro. Några veckor senare låter han sig väljas till ny rektor för Freiburgs universitet. I sitt omsorgsfullt komponerade tal om ”Det tyska universitetets självhävdande” framhäver han den tyska vetenskapliga kulturens uppgift. Talet vittnar om att han hoppades kunna spela en roll som intellektuell i Hitlers nya Tyskland.

REKTORATET KOM DOCK att kantas av konflikter med myndigheter och kolleger, och han avgick efter mindre än ett år. När han inför reningskommissionen efter kriget försvarade ämbetet framhöll han att han försökt avvärja trakasserierna mot judiska kolleger, vilket i vissa fall har kunnat beläggas. Och i sin sista intervju, publicerad efter hans död, tog han uttryckligen avstånd från nazisternas antisemitism.

Samtidigt finns det bevarade brev från denna tid som vittnar om antisemitiska tankefigurer. Ochflera närstående personer, däribland Husserl, menade att Heidegger rörde sig i en sådan riktning. Det är mot denna bakgrund man måste förstå de starka reaktionerna på publiceringen av de så kallade Svarta häftena, Heideggers tankedagböcker från 1931-69.

Det rör sig om ett omfattande material som blandar samtidskommentarer med abstrakta filosofiska reflektioner. Många inlägg är kritiska mot den rådande ordningen. Men det är också här som han för första gången uttalar sig om det judiska och även kommenterar Förintelsen. Hans anmärkningar om detta upptar en bråkdel av materialet. Men eftersom frågan är så laddad och det lilla han säger är så grovt, för att inte säga vulgärt, har det i ett slag ändrat premisserna för diskussionen om Heidegger och antisemitismen.

Inte ens hans mest hårdnackade försvarare kan längre förneka att han åtminstone under denna tid tänkte i rasmässiga kategorier, där ”det judiska” knyts till en ”schackrande”, ”kalkylerande” och ”beräknande” mentalitet. Genom att knyta ”det judiska” till de negativa aspekterna av en teknisk vetenskaplig modernitet: kontroll, rationalisering, förfrämligande, lyckas han också, i en anteckning, med konststycket att få den nazistiska folkmordspolitiken att bli till en ”judarnas självförintelse”.

NÄR VIDDEN AV dödslägren uppenbaras efter krigsslutet relativiserar han det i förhållande till den tyska civilbefolkningens lidande. Inte vid någon punkt tycks han ha varit förmögen att ta in och på allvar fullt ut besinna den mänskliga och filosofiska innebörden av detta historiska brott, trots upprepade försök från judiska vänner och elever efter kriget att få honom att träda fram i frågan.

Man kan fråga sig varför han sparade och lät publicera detta material? En möjlighet är att han faktiskt inte förstod dess sprängkraft, utan föreställde sig att det i övrigt skulle visa att han varit oppositionell. I vilket fall har det försatt tolkningen av hans verk i en ny situation. Hans kritik mot begränsningen hos den moderna teknovetenskapliga kulturen och dess makt- och kontrollbehov, och hans förordande av ett mer kontemplativt post-metafysiskt tänkande, har av vissa kritiker rentav pekats ut som en utväxt av en antisemitisk tankefigur. I ljuset av det stora inflytande som Heideggers tänkande haft och ännu har, kommer debatten om hans antisemitiska förvillelse att fortsätta.


Judisk Kultur i Sverige i samarbete med Judisk Krönika och Konstakademien presenterar Tainted Greatness – en serie symposier. Första symposiet Heidegger & The Jews äger rum den 18 oktober på Konstakademien.