Starkare än någonsin, men segern känns som nederlag

Arne Lapidus tecknar en bild av året som gått i Israel

TEL AVIV. En efter en försvann Israels fiender som militära hot. Israels strategiska läge i Mellanöstern är därmed kanske bättre än någonsin – men paradoxalt nog känner israelerna större osäkerhet inför framtiden än på mycket länge.

Det var ett år när den israeliska militären och landets säkerhetstjänster praktiskt taget slog ut Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon samt tills vidare oskadliggjorde Iran, som är de båda terrorgruppernas allierade och uppdragsgivare. De israeliska framgångarna ledde också indirekt till att familjen Assads halvsekellånga terrorregim i Syrien snabbt föll när islamistiska rebeller tågade mot Damaskus.
Plötsligt var därmed de flesta fienderna utraderade i det krig ”på sju fronter” premiärminister Benjamin Netanyahu brukade tala om: Iran, Hamas, Hizbollah samt militanta grupper i Irak, Syrien och på Västbanken. Bara huthierna i Jemen envisades med att då och då avlossa robotar och drönare vilka utlöste larm över stora delar av Israel.
Normalt borde en sådan utveckling leda till eufori i Israel och till strålande opinionssiffror för Netanyahu. Men det är precis tvärtom. Det råder missmod, pessimism och djup politisk kris. Inte ens det lyckosamma tolvdagarskriget mot Iran i juni förbättrade hans siffror markant.
Som så ofta tidigare i Israel ställs därför den klassiska frågan: Om allting är så bra, varför är allt så dåligt?
Svaret är naturligtvis kriget i Gaza som när detta skrivs i september strax före utgången av det judiska året 5785 ser ut att gå in på sitt tredje år. Ett krig som utlöstes av Hamas massakrer och tagande av gisslan i israeliska gränssamhällen den 7 oktober 2023.
Kriget har sedan dess resulterat i flera tiotusental palestinska dödsoffer och stor humanitär kris i Gaza samt i kraftiga internationella fördömanden av Israel utan motstycke för ett land som förvisso mött kritik från omvärlden under sin historia. Det ledde också till allmän utmattning i Israel där soldater i reserven kallas in gång efter annan till långa perioder av militärtjänst med stora påfrestningar på jobb och studier.
En bred opinion saknar förtroende för Netanyahu och anklagar honom för att förlänga kriget av privata och politiska skäl. En doktrin om evigt krig för att avvända uppmärksamheten från sin egen korruptionsrättegång och för att rädda sin koalition genom att gå de högerextrema regeringspartierna till mötes.
”Jag minns inget tidigare israeliskt krig vars mål var att fortsätta kriget. Vi ville ha säkerhet, avskräckning, avgörande, seger, vi ville ha fred. Det har aldrig funnits en premiärminister som i smyg verkade för evigt krig”, skriver Nahum Barnea, nestorn bland politiska kommentatorer i Israel.
Han är kolumnist på den stora tidningen Yediot Ahronot och dess sajt Ynet – och sedan många år landets ledande politiske bedömare. Och har därmed många läsare till skillnad från exempelvis en rad skribenter i liberala, regeringskritiska Haaretz som ofta citeras internationellt, men mest skriver för en ekokammare av likasinnade.
Samtidigt växer gradvis en antikrigsopinion fram. Stora demonstrationer mot kriget hålls nästan dagligen, men de fokuserar på den israeliska gisslans situation.
Människor protesterar mot upptrappning och nya offensiver för att de sätter de ännu levande israelerna i Hamas gisslan i fara. Ännu inga jätteprotester men större än i början av kriget då nationen var traumatiserad av Hamas terrorattack.
Det är inte empati med lidande palestinier i Gaza som driver protesterna utan just omsorg om de kidnappade. Ett 50-tal israeler, levande och döda, hålls ännu i september som gisslan, av dem uppskattades ett 20-tal vara i livet.
Enstaka röster tar upp läget i Gaza. I ett drastiskt uttalande sade Yair Golan, tidigare vice ÖB och nu ledare för Demokraterna, alltså det gamla Arbetarpartiet, som är på uppgång i mätningarna:
– Israel är på väg att bli en pariastat bland världens länder, som det gamla Sydafrika, om det inte återgår till att agera som ett friskt land. Ett friskt land krigar inte mot civila, dödar inte spädbarn som hobby och sätter inte upp fördrivning av befolkningar som mål.
Men israeler i allmänhet är mindre medvetna om lidandet i Gaza än människor runt om i världen. De israeliska tv-kanalerna och tidningarna visar nästan ingenting om palestinska offer. Detta främst av kommersiella skäl. De vet att deras tittare och läsare inte är intresserade av lidandet på den andra sidan utan är upptagna av sitt eget trauma efter Hamas terrorattacker i oktober 2023.
Netanyahu säger att han trappar upp kriget för att besegra Hamas och sätta tryck på terroristgruppen att släppa gisslan. Men de flesta israeler anser dels att en offensiv sätter gisslans liv i fara, dels att Netanyahu fortsätter kriget för att gå de högerextrema i koalitionen till mötes – för att de inte ska hoppa av och framtvinga nyval. Ett val som Netanyahu enligt mätningarna skulle förlora.
Men än så länge är det långt till nästa ordinarie val hösten 2026 och ingen vet hur väljaropinionen kommer att se ut då.
Mitt under kriget pågår en korruptionsrättegång mot Netanyahu. Processen inleddes för fem år sedan.
Det är viktigt för honom att i positionen som premiärminister kunna fördröja processen på alla tänkbara sätt. Därför vill han till varje pris sitta kvar vid makten så länge som möjligt – med extremisternas stöd.
Finansminister Bezalel Smotrich, ledare för partiet Religiös sionism, och säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir, ledare för Judisk styrka, drivs av religiös fundamentalism och vill att Israel ska bygga bosättningar i Gaza. De ser Gaza och Västbanken som delar av det bibliska Israel.
De lägger in sitt veto mot eldupphör. De gör drastiska uttalanden om att stoppa leveranser av förnödenheter, om att förstöra hela Gaza och om att befolkningen där ska flytta ”frivilligt”.
– Netanyahu valde att bilda regering med extremisterna i stället för med mittenpartier efter förra valet. Nu är han beroende av dem och för en krigspolitik mot folkets vilja, säger Gayil Talshir, statsvetare vid Hebreiska universitetet i Jerusalem.
– Högerextremister utgör också en stor del av Netanyahus eget parti, både bland politiker och väljare. Så det är inte bara beroendet av småpartierna som styr hans agerande, säger hon.
Större delen av det militära etablissemanget motsätter sig Netanyahus strategi och vill försöka nå ett avtal om eldupphör och släppande av gisslan. Arméledningen uttalar ingen öppen kritik. Det gör däremot ett stort antal exgeneraler och tidigare chefer för underrättelsetjänsten Mossad och säkerhetstjänsten Shabak (Shin Bet). Bland dem de experter som arbetar på det ansedda Institutet för nationella säkerhetsstudier (INSS).
Enligt INSS kräver varje lösning att den palestinska myndigheten, alltså Mahmoud Abbas regim på Västbanken, ska spela en central roll i det framtida styret av Gaza i samarbete med arabstater medan Israel ska dra sig tillbaka till säkerhetszoner. Dessa idéer förkastas av Netanyahu som i många år stöttade Hamasstyret i Gaza på Abbas bekostnad för att förhindra tillkomsten av en palestinsk stat.
De gamla generalerna liksom stora delar av den allmänna opinionen, inte minst gisslans anhöriga, anser att man i första hand ska få loss de kidnappade, också till priset av stora eftergifter. Sedan kommer det alltid att finnas tillfälle att slå till mot Hamas på nytt utan att riskera gisslans liv, anser de.
Under tolv dagar i juni upplevde Israel en numera sällsynt period av enighet. Detta under kriget mot Iran då Israel först i en överraskningsattack slog ut hela ledningen i det iranska revolutionsgardet samt de flesta av Irans kärnvapenexperter. Israel attackerade också iranska kärnanläggningar och fick krigets sista dag hjälp av USA:s superbomber som nådde mål långt under jord.
Iran svarade med massiva ballistiska robotar som dödade ett 30-tal människor och vars stora sprängkraft vållade stor materiell skada – och tvingade ned israelerna i skyddsrum. Det var ett krig mot Irans kärnvapenkapacitet som hade starkt stöd av folket.
Larmet gick flera gånger om dagen, främst på kvällar och nätter. Under Irankriget lärde jag känna hunden Jane som en granne tog med till skyddsrummet varje gång. Det var en aggressiv, bombrädd, vilt skällande hund som attackerade andra hundar. Skällandet överröstade till och med smällarna från inkommande iranska robotar och från det israeliska robotförsvarets projektiler.
Hunden väckte först stor irritation bland grannarna, men när vi fick veta den dramatiska bakgrunden blev vi fästa vid den. Det visade sig vara en hund som hittats av en israelisk soldat i de rykande ruinerna i Gaza. Han tog med den hem och gav den namnet Jane.
Nu var han inkallad igen, så en kvinna i vårt hus tog hand om Jane. Det var oklart vad Jane gått igenom i sitt liv, men nu satt hon i alla fall i ett israeliskt skyddsrum medan Irans bomber föll runt omkring. Så paradoxalt nog hade hon kanske just då varit tryggare i Gaza än i Tel Aviv, en av många paradoxer i konfliktens långa historia.

Arne Lapidus

Bilden ovan: Under Iran-Israelkriget i juni tog Arne Lapidus granne alltid med hunden Jane till skyddsrummet – en skällande, skräckslagen hund som överröstade bomberna. Hon hade räddats ur Gazas ruiner av en israelisk soldat och hamnat nu, ironiskt nog, i Tel Aviv medan Irans raketer föll.