Göran Rosenberg. Foto: Cato Lein.

Sverige och Förintelsen

Göran Rosenbergs tal vid invigningen av Sveriges museum om Förintelsen, 16 juni 2022.

När Sverige idag inviger ett museum om Förintelsen, så är det också ett museum över en del av Sveriges historia. Frågan är bara, på vilket sätt är Förintelsen en del av Sveriges historia?

Först det uppenbara naturligtvis, det vi kallar Förintelsen är en historisk händelse av  djupaste allmänmänskliga betydelse som också ett land som Sverige gör klokt i att försöka hålla i levande minne eftersom det är en händelse som påminner oss om vad människor ungefär som vi, till synes moderna och civiliserade, i till synes moderna samhällen ungefär som vårt, i en tid inte så olik vår egen, är kapabla att göra mot andra människor.

Som påminner oss om vad vi själva under vissa omständigheter skulle kunna förmås att tänka och göra – och om inte annat vänja oss vid och blunda för.

Som påminner oss om att det vi kallar människovärdet inte är mer värt än vår vilja och förmåga att respektera och försvara det.

Ett museum som om och om igen förmår påminna oss om den saken – den allmänmänskliga betydelsen av Förintelsen om man så vill – har en viktig roll att spela också i Sverige.

Men det finns också en specifikt svensk historia om Förintelsen. En historia som ett svenskt museum om Förintelsen också bör ha till uppgift att dokumentera och gestalta.

Så vad är det för historia?

Mest uppenbart kanske, historien om ett land som inte deltog i kriget, som inte ockuperades av Hitler, som inte deporterade sin judiska befolkning, och som därmed inte aktivt bidrog till Förintelsens genomförande. Men också ett land som inte heller aktivt bidrog till att bekämpa och besegra Förintelsens förövare.

Raul Hilbergs klassiska studie om ”den judiska katastrofen 1933–1945”, har titeln Perpetrators, Victims, Bystanders. Förövare, offer, åskådare.

Om det går att tala i termer av nationer, så skulle Sverige kanske kunna betecknas som en åskådarnation. Få nationer i Europa hade i alla händelser förmånen eller turen att kunna stå vid sidan av kriget – och om inte bara titta på så i varje fall inte ta aktiv ställning i det.

Så vilken är då den specifikt svenska historien om Förintelsen?

Till att börja med, historien om hur den process av tillvänjning och anpassning till avförmänskligandet av Tysklands judar som ytterst banade vägen för Förintelsen, också ägde rum i en åskådarnation som Sverige. Hur den första tidens fasa och bestörtning över judeförföljelserna i Tyskland övergick i tystnad. Hur en de facto antijudisk flykting- och främlingspolitik upprätthölls också sedan kriget hade börjat och deporteringarna österut hade inletts och det måste ha stått klart för alla att något fruktansvärt väntade de judar som in i det sista vägrades uppehåll i Sverige.

Det är också historien om hur Sverige efter införandet av de tyska raslagarna 1935 gick med på det tyska kravet att tyska medborgare som ville viga sig i den svenska statskyrkan måste intyga att de var arier. ”Härmed försäkrar jag på heder och samvete att, såvitt mig bekant, ingen av mina far- eller morföräldrar tillhört den judiska rasen eller religionen”, stod det i den ”arierförsäkran” som minst 430 par tvingades att underteckna för att få vigas i en svensk kyrka.

Avtrubbningens och tillvänjningens, och i värsta fall medlöperiets historia, är inte bara en svensk historia, men eftersom det är en historia som det är frestande att i efterhand glömma eller förtränga, är det desto viktigare att i ett museum som det här bli påmind om den.

I synnerhet som det finns en betydligt ljusare historia om Sverige och Förintelsen att minnas och lyfta fram, historien om hur Sverige efter deporteringen av de norska judarna i november 1942 blev ett land som började ta emot judar istället för att avvisa dem. Som i oktober 1943 förklarade sig villigt att ta emot Danmarks alla judar. Som sommaren 1944 skickade en emissarie vid namn Raoul Wallenberg till Budapest för att försöka rädda Ungerns judar. Som på våren 1945, mitt under brinnande krig, lyckades rädda judar direkt från de tyska koncentrationslägren. Det är historien om de vita bussarna och de vita båtarna och det svenska mottagandet av sammanlagt trettiotusen överlevande från nazismens koncentrationsläger, däribland cirka tiotusen judar, av vilka några tusen skulle bli kvar i Sverige, och göra Förintelsen till en högst konkret och levande erfarenhet i det svenska samhället. Från en generation till en annan.

Det är naturligtvis fullt förståeligt att det var den ljusa historien som Sverige efter kriget ville lyfta fram inför världen. Och inför de tusentals människor som mirakulöst hade överlevt helvetet och för ett ögonblick trodde sig vara i paradiset.

Under några korta sommarmånader 1945 publicerade Mosaiska församlingen i Stockholm fyra nummer av Exodus, en tidning som på Förintelsens alla språk ville få de överlevande i Sverige att känna sig trygga och välkomna. I det sista numret som är daterat den 7 september berättades utförligt om den stora svenska räddningsinsatsen för judarna. Exodus efterföljdes av Via Suecia, som gavs ut av något som kallades Samarbetskommittén för demokratiskt uppbyggnadsarbete, och som i sitt första nummer, också i september 1945, lät statsminister Per Albin Hansson på mottagningslägrens alla språk förklara för de nyanlända att de i det demokratiska Sverige hade funnit en vän. 

I båda lägertidningarna fanns en mer eller mindre öppet uttalad maning till de överlevande att försöka glömma vad de varit med om och blicka framåt. Och kanske var det vad deras tillstånd och situation just då krävde. Men att glömma och gå vidare var inte vad historieskrivningen om Sverige och Förintelsen krävde.

Maningen att glömma och gå vidare passade dock också väl in i en svensk ambition att inför eftervärlden låta den ljusa berättelsen om Sverige och Förintelsen tränga undan den mörkare. Och där så krävdes ursäkta den mörka berättelsen med tidsandan och omständigheterna. Och vid åtminstone ett tillfälle lägga en del av ansvaret för den mörka berättelsen på de svenska judarna.

Som när socialminister Gustav Möller den 18 januari 1945 i riksdagens första kammare medgav att Sverige hade varit obenäget (mycket obenäget till och med) att ta emot förföljda judar. Men, fortsatte Möller, ”jag vågar försäkra kammarens ledamöter, att den svenska regeringen, då det gällde att släppa in judar i landet, var åtminstone lika generös som den mosaiska församlingen i Stockholm. Jag vill bara att detta också ska antecknas till protokollet.”

Möllers uttalande var i grunden missvisande, vilket jag har visat i ett annat sammanhang (min bok Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek), men det tjänade sitt syfte, att tränga undan just den del av berättelsen om Sverige och Förintelsen som jag tror har särskilt mycket att säga oss idag.

En berättelse om chock, tillvänjning, anpassning och acceptans ­– och så småningom, när det i historiens ljus stod klart vad det var man hade anpassat sig till – skam och undanflykt.

Jag skulle för min del vilja ha antecknat till protokollet att också den berättelsen bör ha sin plats i ett svenskt museum om Förintelsen. Inte för att moralisera över vad människor gjorde eller inte gjorde förr – utan för att göra oss uppmärksamma på de yttersta konsekvenserna av vilka människor också vi skulle kunna bli.

Göran Rosenberg