Tala om antisemitism
Av Karin Brygger
– Mamma, om någon frågar mig om jag är judisk, måste jag berätta det för dem?
Det var en sjuårig flicka i Kalifornien som förra året kom hem från sin lågstadieskola och ställde frågan och en blåsig novembermorgon läser jag en artikel om henne, om judiska grundskolebarn- och ungdomars situation i USA efter 7 oktober. Efter den läser jag en rapport. Och så en artikel till: om en judisk lärare. Sedan en till om barnen och så vidare och så vidare. Paradoxalt nog är det de minst våldsamma berättelserna, de som flest känner igen och som vid första ögonkastet verkar ja, lindriga – som drabbar mig mest. Kanske för att berättelserna om barn som blev jagade runt på skolgårdar, utsattes för våldsamma hot (som: ”vi vill att du ska dö!”) och glåpord, fick hatiska meddelanden från sina före detta bästa vänner, blev ifrågasatta och dragna åt sidan av skolpersonal när de till exempel dedikerade en sång till sin familj i Israel, kallades mördare – ja, i dessa berättelser var allt så tydligt. Antisemitismen synlig. Därmed möjligt att adressera (oavsett om det senare skedde eller inte och det tycks vara fler inte på den listan). Men det är det subtila våldet – det som är utan vapen, och i syfte att skydda det egna jaget måste riktas mot detta jag som går rakt in i mig. Den metaforiska självstympning som ger sig till känna i en fråga som ”Mamma, om någon frågar mig om jag är judisk, måste jag berätta det för dem?” är barnets enkla spegel av hennes kontext. Vårt samhälle 2024.
Berättelserna om hur det varit på amerikanska universitet sedan 7 oktober känner de flesta av oss till. Men hur står det till med yngre barnens villkor där på andra sidan Atlanten? Här i Sverige känner jag judiska barn som måste vandra genom uttalanden som ”Jag vill att alla judar ska dö”, Judar är smutsiga, jag vill att de ska utrotas från vår planet. ”, Jag önskar att Hitler fortfarande fanns och gjorde klart jobbet”.
Men USA – the land of dreams. Där den judiska sagan handlat om framgång, även om Förintelsens skugga och förra århundradets pogromer spökat också där – hur ser det ut just nu för barnen?
Det mest effektiva för att förmedla en lägesbild hade kanske varit att rada upp de incidenter som rapporterats och beskriva vad varje enskilt barn utsatts för. Men det skulle kräva mer än en bok. Så kortfattat: Ökningen av antisemitiska incidenter i amerikanska skolor har sedan 7 oktober enligt en studie ökat med 135 %. Inte så förvånande med tanke på att Anti-Defamation Leauges (6 oktober 2024) publicerade en rapport som visade att ökningen av antisemitiska incidenter i USA beräknas till 200 %.[1] Önskan om att förflytta sitt barn från det som i USA kallas ”public schools” till judiska skolor har i samma kölvatten ökat markant sedan pogromen. Föräldrar som söker plats till sina barn på judiska skolor anger just antisemitism och otrygghet som två markanta anledningar.
Jag funderar på hur det är att vara barn. Och behöva vandra in i skolbyggnader som är uppenbart otrygga. Bara för ett par dagar sedan har jag talat om minoritetsstress med en vän. Som påpekat att när det var ett populärt ord för ett par år sedan var det ingen som ifrågasatte huruvida detta begrepp existerade. Och nu? Och för judar? Han hade just själv upplevt en situation där judisk historia både berättades och förvanskades. ”Förnekades”, rättade han sig. Samtidigt. ”Det var ju… antisemitism”, sa han. Och lade till: ”Men det kunde jag ju inte säga där”.
Nej –
Minoritetsstress in action.
Tillbaka till USA. I Berkley skoldistrikt (Kalifornien och New York tillhör de områden där ökningen av antisemitism generellt varit mest påtaglig) kan exemplen på antisemitiska incidenter låta så här: judiska elever har tillfrågats om vilket ”nummer” de har (med hänvisning till koncentrationslägrens tatueringar). Deras utseende har hånats, och de har behövt röra sig i rum där uppmaningar om att ”döda judarna”, ”avskaffa Israel”, ”självklart var det judarna” och ”jag gillar inte ditt folk” florerat. Andra exempel handlar om flathet från lärarkåren: under en lärarledd ”walkout” för Palestina på en skola ingrep inga vuxna när elever skrek saker som ”Döda judarna”, ”Döda Israel” och ”KKK”.
I fallet med skoldistrikten i Berkley har en samlad rapport om den ökande antisemitismen lett till att Louis D. Brandeis Center for Civil Rights och ADL anmält distriktet (Berkeley Unified School District) först en gång, sedan en gång till.
Medan vissa lärare anstränger sig för att manipulera undervisningen blir andra utsatta. Karen Marder från Queens, lärare på en high school, är en av dem. I smärtchocken efter 7 oktober postade hon ett par dagar senare en bild på sig själv på sociala medier med texten ”I stand with Israel”, i syfte att visa sitt medlidande med alla offer, deras närstående och det judiska folket. Detta föranledde att flera av hennes elever tog screenshots på bilden. Och organiserade en attack: Den 20 november 2023 samlades hundratals studenter i skolbyggnaden (Marder var själv på en annan plats men bevittnade upploppet via videomonitor) med sikte på hennes klassrum. Medan eleverna stormade fram ropade de svärord, hot och krävde hennes avgång. Trots det och trots det som hände är hon kvar. Marder stannade för att använda det som hänt för att, bland annat tillsammans med en palestinsk lärare, försöka utbilda eleverna, förhindra och neutralisera fördomar. Skapa dialog. Hon stannade också för att visa att hon inte lät sig skrämmas bort. Fallet är omskrivet.
Också i Europa är judiska lärare och ledare måltavlor, även om barnen är de mest utsatta. Efter 7 oktober har de antisemitiska incidenterna i engelska skolor ökat med 232 %. En lärare på en skola i Herfordshire fick ett anonymt brev på sitt skrivbord. I brevet deklarerades bland annat att lärarens hals skulle skäras av.
I Frankrike konstateras att varenda elev i grundskolan utsatts för antisemitism. På en mellanstadieskola i Paris byter en 11-årig pojke, Adam, om efter gymnastiken. Hans klasskamrater pekar mot duscharna och säger: ”Adam, du ska dö därinne som det brukade vara 1939-1945.”
Trots att inget jag läser är nyheter för mig framstår det nu på nytt, på något underligt sätt EN GÅNG TILL. Ännu en gång ska jag alltså behöva ta till mig att detta som sker judiska barn inte tycks vara så angeläget för andra än deras föräldrar och judiska organisationer. När det i själva verket är enorma samhälleliga misslyckanden.
Kvällen innan jag började läsa om skolbarnen lyssnade jag på en podcast där den amerikanska rabbinen Diano Fersko underströk behovet av att judar idag (vågar! orkar!) tala om antisemitism. Hennes bok We need to talk about antisemitism kom ut precis innan 7 oktober. Hon påpekar att under arbetet med den sa människor till henne att det var väl ett dumt projekt, en sådan bok? Med andemeningen att antisemitism inte är ett problem. Längre. Men som Fersko nu påpekar; allt fanns egentligen redan innan 7 oktober. Det finns i boken. Det är bara värre nu. Inte minst för barnen. Hon lägger till att idag är det förstås också så att hur mycket vi än läser om samtiden och vad denna läsning gör med oss så kan den ännu inte ge oss ett svar på huruvida vi befinner oss i början av en judehatets våg, på toppen av den, eller någonstans strax efter vändpunkten. Hon noterar också det vi alla vet: att inget av det vi ser flimra förbi oss, inget av det som händer, egentligen är nytt i relation till vårt folks historia. Det är bara ny-tappningar och sociala medier ska inte underskattas som digitalt offentligt rum med konsekvenser också ”på gatan”. Således om vi nu inte kan få svar på frågan var vi är i den framstörtande vågen är kanske svaret att vi måste ställa nya frågor. Som: vad ska vi göra?
Jag tror att Fersko är något på spåren när hon uppmanar oss att möta hatet med att bli mer judiska. Och när hon uppmanar oss att tala. Om antisemitism.
Karin Brygger
Foto: Karin Brygger
Källor:
Amy Adler, Odelia Epstein, Beth Rivkind: “ENROLLMENT TREND REPORT: FAMILIES TURN TO JEWISH DAY SCHOOL POST 10/7”. Prizmha, 11/6, 2024. Hämtad 1/11, 2024: https://prizmah.org/knowledge/resource/enrollment-trend-report-families-turn-jewish-day-school-post-107
Fersko, Diana. We need to talk about antisemitism. New York: Seal Press, 2023
Harriet Sherwood and Morgan Ofori: “Antisemitic incidents in UK schools soared in 2023, charity reports”, 15/2 2024. Guardian. Hämtad 2/11 2024: https://www.theguardian.com/news/2024/feb/15/antisemitic-incidents-in-uk-schools-soared-in-2023-charity-reports
Heller, Matilda. “We will f*** you like Hitler did,’ French highschoolers reveal experiences of antisemitism”, Jerusalem Post, 9/10 2024. Hämtad 1/11, 2024: https://www.jpost.com/diaspora/article-823919
Honderick, Holly: ”Antisemitic incidents in US surge to record high – report”, BBC, 7/10, 2024. Hämtad 1/10 2024: https://www.bbc.com/news/articles/c9wkxv9d99vo
Shrier, Abigail: “The Kindergarten Intifada,” The Free Press, 31/20 2024. Hämtad 1/11, 2024: https://www.thefp.com/p/abigail-shrier-the-kinderfada-revolution
“Snowballing Antisemitism Prompts Brandeis Center and ADL to Expand Civil Rights Complaint Against Berkeley K-12 Schools” 5/6, 2024. Hämtad 1/10, 2024 från Anti-Defamation Leauges hemsida: https://www.adl.org/resources/press-release/snowballing-antisemitism-prompts-brandeis-center-and-adl-expand-civil.
Podcast: “Here I am with Shaidavidai” (publicerad på Spotify 17 oktober 2024)
[1] “The more than 10,000 episodes of antisemitism reported by the ADL included roughly 8,015 incidents of verbal or written harassment, 1,840 incidents of vandalism and 150 incidents of physical assault. […] The ADL said that it expected its preliminary numbers to increase as it receives more data. The final report for 2024 will be published in the spring of 2025”. Honderick, Holly:” Antisemitic incidents in US surge to record high – report”, BBC, 7/10, 2024. https://www.bbc.com/news/articles/c9wkxv9d99vo
