Tills den sista rösten tystnar
I Europa och USA blir det fler utställningar och fler nya museer med Förintelsen i fokus, snart kanske även ett i Stockholm.
Ett växande intresse som många ser som en reaktion på att de överlevande snart inte finns mer – och på att antisemitismen i väst ökar.
I Europa och USA blir det fler utställningar och fler nya museer med Förintelsen i fokus, snart kanske även ett i Stockholm.
Ett växande intresse som många ser som en reaktion på att de överlevande snart inte finns mer – och på att antisemitismen i väst ökar.
På entréplanet i det stora Förintelsemuseet i Washington sitter för det mesta två överlevande, bakom ett bord, redo att svara på frågor, från den som sätter sig på stolen mittemot.
Det är en mycket uppskattad och väl fungerande del av museet.
– Många besökare säger att det var där de lärde sig det andra, det som har med känslor att göra, förklarar mannen vid informationsdisken.
Men det är en tidsbegränsad station; just nu diskuterar museiledningen hur man bäst ska ersätta den, den dag inga överlevande längre är i livet.
Kanske kommer man då att engagera sönerna och döttrarna, den andra generationen, som får i uppgift att berätta vad deras föräldrar har varit med om.
Eller tredje generationen, som föreningen Zikaron i Sverige.
Eller så installerar man en högteknologisk ”intervju”, som bygger på att man har spelat in en överlevande som har svarat på över tusen möjliga frågor.
Besökaren ser den överlevande i helfigur på en storskärm, får en mikrofon i handen, ställer sin fråga, som sedan ”läses av” med hjälp av en dator som väljer rätt svar från alla inspelningar – eller åtminstone ett svar som innehåller flera av nyckelorden i frågan.
Och så ser och hör besökaren den överlevande svara, gestikulera, hosta, nicka, dricka vatten, skaka på huvudet och t ex berätta var hen föddes och växte upp eller när hen deporterades.
Meningen är att det hela ska kännas levande, som om man samtalar med en överlevande.
En sådan ”intervju” finns just nu på Historiska museet i Stockholm, som en del av den pågående utställningen Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen, och det är första gången som denna typ av installation prövas i Europa.
Apparaten är utlånad från Shoa Foundation i USA, finns på plats på flera ställen i Amerika, och ingår i ett utvecklingsprojekt kallat New Dimensions in Testimony.
Förutom ”intervjun” visar museet föremål från Auschwitz-Birkenau, också det för första gången i Sverige, samt 29 nya färgfotografier på svensk-judiska överlevare, tagna av Judisk Krönikas fotograf Karl Gabor.
Vidare finns ett 20-tal inspelade svenska vittnesmål.
Dessutom har besökaren tillgång till Shoa Foundations databas med över 55 000 inspelade vittnesmål (vilket skulle ta över 15 år att lyssna på).
Slutligen ställer man ut ett tiotal föremål från ett flyktingläger på Lovö utanför Stockholm, där överlevande från Baltikum och Rumänien vistades 1944-46.
Speaking Memories kan sägas ingå i en stor och expanderande rörelse, ett sorts informellt globalt projekt, där man tillsammans försöker svara på frågan hur vi ska minnas Förintelsen, vad är det mer exakt som vi ska minnas, och vad kan vi de facto göra när inga vittnen längre finns kvar.
The Museum of Jewish Heritage i New York har nyligen byggts om, för att framöver främst fokusera på Förintelsen, och den första utställningen heter ”Auschwitz. Not Long Ago. Not Far Away”.
I början av året invigdes en ny stor utställning i Förintelsemuseet i Dallas, under det att The Houston Holocaust Museum är stängt för tillbyggnad, men öppnar senare i vår, vid samma tid som Cincinnati Museum Center inviger en ny flygel, en byggnad som ska heta ”Holocaust and Humanity”.
New York-museets utställning kommer att visas från maj, och går för närvarande att se i Madrid, där den på kort tid har lockat över 600 000 besökare.
Det våras för Förintelsen, skrev en krönikör i New York Post, och menade att det aldrig tidigare varit lika stor uppmärksamhet.
Det går att se det som att denna sjudande intensitet har att göra med ett skifte som redan har skett, dvs en tydlig och växande antisemitism, både i USA och Europa – och med ett kommande skifte, en framtid utan levande vittnen (och därmed avsevärt mer utrymme för förnekare och revisionister).
För även om Shoa är världens mest dokumenterade händelse, vilket en del bedömare hävdar, avsaknaden av överlevande kan inte underskattas, den kommande förlusten av människor som var där och såg det äga rum gör att vi går in i en ny era – med ett nytt uppdrag.
Med andra ord, hur ersätter man Ruth Weiner och Mirjam Kraitsky som en gång i veckan sitter bakom ett bord i Washington och svarar på frågor om det fasansfulla som de har varit med om?
Ricki Neuman