Tre svar på två judar kan vara i underkant

Fråga två judar och du får tre svar heter det, vilket de flesta nog tycker är ganska träffsäkert och dessutom roligt. Träffsäkerheten köper jag. Det vi kallar judendom är till stora delar resultatet av en aldrig avslutad diskussion om aldrig slutgiltiga tolkningar av det ena eller andra påbudet och textavsnittet i Toran.

I den talmudiska labyrinten finner vi ständigt flera svar på varje fråga och flera frågor på

varje svar, med frågorna lika nogsamt bevarade som svaren, och de förlorande tolkningarna lika respektfullt återgivna som de segrande, eftersom ”båda är den levande Gudens ord”(Talmud, traktat Eruvin 13b).

Ur detta förhållningssätt till texter, tolkningar och åsiktsskillnader har skapats en tradition av läsande och lärande och en kultur av debatt och ifrågasättande, som satt djupa spår i judars umgänge med sig själva och världen. Detta också långt sedan de talmudiska diskussionerna förlorat sin betydelse och de flesta judar i världen inte längre har en aning om vad de gäller, än mindre vad de har med deras liv att göra.

Tre svar på två judar kan vara i underkant, vågar jag påstå. Fast särskilt roligt tycker jag inte alltid att det är. Att diskutera är en konst som kräver övning och färdighet och en viss respekt för andras svar. Åtminstone tillräckligt med respekt för att diskutera det som sägs istället för att smutskasta den som säger det. Den senare metoden kallas på fint språk ad hominem, att gå på person istället för sak, att förtala istället för att bemöta, och det är en metod som kommit att prägla alltför mycket av vår tids diskussioner judar emellan för att jag ska tycka att det gamla talesättet längre är värt att hänga upp på väggen.

I alla händelser har vi sett debattoskicket tränga in i den ena efter det andra diskussionen om judiskt liv och judisk existens. Inte minst i den helt centrala diskussionen om judars förhållande till staten Israel. Här finns snart inte mycket kvar av respekten för ”den  levande Gudens ord”. I varje fall krävs inte mycket för att vissa åsikter ska stämplas som ojudiska och i värsta fall antijudiska och därmed definieras ut ur den judiska gemenskapen. Förra året förvägrades den modest israelkritiska påtryckarorganisationen J Street medlemskap i den amerikanska judenhetens viktigaste paraplyorganisation med det outtalade motivet att dess åsikter inte hörde hemma där.

På samma sätt har stiftelsen New Israel Fund, vars mål är att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Israel, av den israeliska regeringen anklagats för att undergräva Israels legitimitet genom att stödja organisationer som kritiskt granskar ockupationen och bosättningspolitiken (som människorättorgsanisationen B’Tzelem). Dessa organisationer hotas nu i sin tur med en lag som ska förbjuda stiftelser som New Israel Fund att stödja dem.

Sällan har världens judar stått inför så livsavgörande diskussioner, inte bara om förhållandet till Israel och världen, utan lika mycket om förhållandet till och mellan sig själva. Sällan har vi därmed varit mera betjänta av den övning och den färdighet och den respekt för ”den levande Gudens ord”, som en gång byggde den judiska debattkulturen.