”Personligen bryr jag mig inte om hur många raketer som exploderar över huvudet på mig”, skrev en väninna från Tel Aviv på Facebook. ”Den verkliga tragedin är våldet mellan arabiska och judiska ungdomar i några av de blandade städerna. Det krossar mitt hjärta.” Jag kände likadant. Tills TV direktsände hur en grupp judiska ungdomar från den Jerusalembaserade extremnationalistiska grupperingen La Familia attackerade och misshandlade en arabisk taxichaufför i Bat Yam under vad som kändes som en evighet utan att någon polis syntes till. En pogrom. Känslan av bedrövelse gav vika för blankt ursinne. Är det detta vi har blivit? Hur ska staten kunna fungera om detta kan drabba oskyldiga medborgare enbart för att de råkade vara på fel plats vid fel tid? Och parallellt med detta, en tilltagande rädsla: arabiska gäng beväpnade med påkar, stenar och Molotovcocktails attackerade förbipasserande judar och vandaliserade judisk egendom i Lod och Akko med en frenesi som bara kunde tolkas som resultatet av ett fullständigt oresonligt, avgrundsdjupt hat. En pogrom.

Intensiteten i våldsyttringarna fick stor uppmärksamhet både i Israel och i internationella media, där många uttryckte förvåning och bestörtning. Händelserna beskrevs som en ny företeelse, ett tecken på att den israeliska samexistens-bubblan mellan judar och araber är på väg att spricka. I stundens hetta fruktade jag detsamma. Nu tror jag att det är mer komplext än så – och att det finns mer utrymme för optimism.

Det är inte första gången som vi ser demonstrationer, upplopp och våldsdåd i den arabiska sektorn. Liknande händelser skedde i oktober 2000, i början av den så kallade Al-Aqsaintifadan, huvudsakligen i arabiska samhällen i norra Israel men också i de blandande städerna. Precis som denna gång började det med demonstrationer i solidaritet med palestinierna i Jerusalem som protesterade mot dåvarande oppositionsledaren Ariel Sharons besök på Tempelberget, platsen för Al Aqsamosken. Spänningarna mellan Israels judiska och arabiska medborgare ökar alltid markant i samband med krig, till exempel under det andra Libanonkriget 2006 då de arabiska medborgarna anklagades för att vara femtekolonnare eftersom de vägrade ta ställning mot Hizbollah och för Israel. Samexistensen har aldrig varit vare sig perfekt eller statisk, utan är en mycket mer dynamisk process som påverkas av den politiska situationen och religiösa och nationella känslor.

Det är viktigt att komma ihåg att Israels arabiska befolkning visserligen delar språk och kultur men inte är en homogen grupp, varken religiöst eller socioekonomiskt. Olika samhällstrender utvecklas parallellt: vissa hittar tillbaka till rötterna och betonar religionen som sin främsta identitetsmarkör, andra sekulariseras och lever bohemliv i Haifa eller Tel Aviv. Idag är araber inte bara läkare och apotekare utan även reportrar i israelisk TV, medan kaptenen för det israeliska fotbollslandslaget är tjerkessisk muslim. Närmandena mellan Likud och ledaren för det islamiska partiet som blev vågmästare i det senaste valet är ytterligare ett tecken på de arabiska medborgarnas något skakiga men idoga integration i det israeliska samhället.

Våldet då? Utan tvivel är det ett kardinalproblem som behöver åtgärdas. Välvilliga förklaringar om diskriminering och utsatthet kommer inte att hjälpa, inte heller nationalistiska Facebookkampanjer i syfte att stämpla araberna som blodtörstiga monster som bör utvisas. Fokus måste vara att skapa en känsla av trygghet och likhet inför lagen i alla befolkningsgrupper, oavsett om det handlar om judar i Arad, armenier i Jerusalem eller araber i Jaffa. Gängvåldet i den arabiska sektorn har ökat dramatiskt på senare år, och representanter för arabiska partier och civilsamhället har upprepade gånger krävt krafttag från israelisk polis för att samla in illegala vapen och arrestera kriminella. Med politiskt stöd och adekvata resurser är det ingen omöjlighet: på 90-talet lyckades polisen få bukt med både judiska kriminella nätverk som härjade i Tel Aviv-området och med trafficking av kvinnor från f d. Sovjet. Men för att klara detta behövs specialutbildade enheter med kulturell kompetens, likt den som är ansvarig för Gravkyrkan i Jerusalems gamla stad. Naturligtvis behöver insatsen också utföras i samarbete med civilsamhället för att undvika ytterligare upptrappning av våldsspiralen. Parallellt med detta behöver polisen och den interna säkerhetstjänsten sätta in speciella resurser för att få bättre kontroll på judiska extremnationalistgrupper och deras aktiviteter, vilket nu också har skett.

Den andra viktiga faktorn är utbildning. Utbildningsministeriets kampanjer för tolerans i samhället är bra, men så länge politikerna inte tar sitt ansvar utan hetsar och uppviglar mot Israels arabiska befolkning är det en droppe i havet. Ämnet medborgarskap behöver få en mer central plats i skolan, likaså temat demokrati och civila rättigheter – inklusive i ultraortodoxa skolor. Fenomenet med så kallade ex-territorier, där staten avstår från att utöva sin makt, måste upphöra – oavsett om det gäller beduiner i Negev, slumkvarter i Lod, utposter på Västbanken eller heliga gravar på Meron-berget.

Så här tio dagar efter våldsutbrotten har det värsta känslosvallet lagt sig, och det mesta har återgått till det normala. Men mycket finns kvar under ytan. Enligt den israeliske psykologen Eran Halperin, som specialiserat sig på socialpsykologi i konflikt är rädsla och hat känslor som försvårar konfliktlösning. Ilska, däremot, kan vara en positiv kraft om den kan kanaliseras i syfte att åstadkomma en förändring. Min förhoppning är att det judiska och arabiska civilsamhället gemensamt klarar av att motarbeta rädslan och hatet, och kanalisera ilskan i konstruktiv riktning, trots de uppenbara påfrestningarna – helt enkelt för att det ligger i allas intresse. Tiden kommer att visa om den senaste våldsvågen var en väckarklocka som fick politiker och civilsamhälle att agera, eller ett omen inför en kommande katastrof.

Anna Veeder, frilansjournalist och guide bosatt utanför Haifa