Varför hjälpa dem som hatar oss?

När jag frågar församlingens förra ordförande om hur vi som judar bör agera under den pågående flyktingkrisen, då svarar Lena Posner-Körösi att församlingen har skänkt 10.000 kr till en svensk hjälporganisation samt har uppmanat sina medlemmar att vända sig till Röda Korset, Rädda Barnen eller liknande.
När jag sedan ställer samma fråga till en svenskjudisk kollega, då svarar hon att detta är något som individen ska ta ställning till, inte församlingen. Det är inget som egentligen rör kollektivet.

I Amerika är det annorlunda. Där har en mängd tunga judiska organisationer uttalat sitt stöd för fortsatt invandring från Mellanöstern, och i vissa fall erbjudit praktisk hjälp till de nyanlända, samt hänvisat till att många av landets judar själva har flytt till USA, eller har föräldrar som har gjort det.

Förintelsemuseet i Washington har satt ihop ett uppmärksammat pressmeddelande där man oroar sig för det växande amerikanska motståndet mot att ta emot syriska flyktingar – och påminner om ”konsekvenserna för de judar som inte lyckades fly från nazisterna”. Med andra ord, vi har själva varit där, vi om några förstår, och känner empati.

Borde vi följa efter, tänker jag när jag läser, borde vår församling i Stockholm uttala sig, eller är det kanske Centralrådets uppgift som företrädare för landets organiserade judenhet?

Å andra sidan, den amerikanska kulturen skiljer sig från den svenska. Där förväntar man sig att civilsamhället ska hjälpa till, att frivilliga och volontärer ska göra merparten av jobbet. I Sverige däremot är det staten som står för omhändertagandet – av medborgare och av flyktingar, och det går att se det som att Lena Posner-Körösi uttrycker en djup tillit till den svenska modellen, till vårt välfärdssamhälle, som fortfarande fungerar, om än sämre än tidigare. Med andra ord, låt staten sköta det där.

Det ingår i den judiska traditionen att försöka vara ett föredöme, en ledfyr för de andra folken, och en gång i tiden gick judarna i bräschen, för det utopiska och universella, för det liberala och demokratiska, och i Sydafrika var det oproportionerligt många judar som deltog i kampen mot apartheid, och I USA var det oproportionerligt många judar som var aktiva i Medborgarrättsrörelsen.

Det var då det. Idag rör sig merparten av judarna i USA, Europa och Israel åt höger i det politiska landskapet. De har över lag blivit mer nationella och mindre universella. Nu är det den egna gruppen som gäller.

Ett tydligt exempel handlar om Frankrike där den senaste opinionsmätningen visade att hela 18 procent av landets judar funderar på att rösta för Le Pen och Nationella fronten.

När jag frågar Lena Posner-Körösi om hon kan tänka sig att låna ut Glämsta till ett antal asylsökande flyktingar, under en eller två månader före sommarlägret, då blir svaret nej. Det går inte, meddelar hon, för församlingen måste kunna garantera dessa människors säkerhet.

En god vän förklarar att om dessa flyktingar inte hade varit muslimer, då hade det kanske gått bra med Glämsta. Med andra ord, varför ska vi hjälpa en grupp människor där de flesta antagligen hatar både Israel och judarna?

Om det ändå och trots allt gick att ordna något på Glämsta då skulle det inte enbart ge drabbade människor en tillfällig fristad, det skulle även visa majoritetssamhället att också vi judar är på banan, och vill hjälpa till. Och om det nu inte fungerar med Glämsta, kan vi inte åtminstone ordna med ett soppkök för flyktingar, varje söndag, till exempel på den stora gården utanför synagogan?

Vad säger församlingens nye ordförande?