Malmö synagoga
Malmö synagoga

Vi bevittnar en sorts reträtt – både från Surinam och Malmö.

Jag fattade tre beslut, när det hade blivit klart att jag skulle ersätta Anneli Rådestad under hennes mammaledighet. Det första var att försöka göra ett nummer av Krönikan utan att ta upp Israel eller Förintelsen, trotsigt, lite grand som att säga: vi klarar oss utan er två, vi har faktiskt ett eget liv, en egen kärna, och en egen historia, som är större och äldre än Israel och Förintelsen.
Men. Det klarade jag inte, strategin kändes för onaturlig.

Min andra ambition var att göra något stort om Malmö, och det gick bra, och längre in i tidningen finns Andreas Lovéns initierade rapport, om läget och framtiden för Sveriges tredje största församling. Man kan fundera över den ökande utflyttningen av judar från Malmö, och fråga sig hur mycket den muslimska invandringen egentligen betyder, och Ilmar Reepalus 20-åriga styre.

Mycket talar för att muslimerna och Reepalu endast har påskyndat en pågående process, en utveckling som äger rum både i Europa och på andra kontinenter.

Vårt stora bildreportage handlar om judarna i landet Surinam.De har en historia som rymmer öppenhet och tolerans, mellan judar och andra, som innehåller kreolskt inkluderande, korsbefruktning, mångkultur – och i den berättelsen ingår den rike sefardiske juden Isaac Daniel Fernandes. Han gifter sig med en svart kvinna vars far en gång hade varit slav, och i deras gemensamma hemstad, Paramaribo, är detta varken ovanligt eller problematiskt. Men där finns även mörkare sidor.

En handlar om att tiden snart rinner ut för denna församling, snart finns där inte tillräckligt med judar kvar, trots att man till och med har slagit ihop den sefardiska synagogan med den aschkenasiska. Därmed kan denna karibiska församling ses som förbunden med den i Malmö; bägge ingår i en större rörelse: De små och medelstora församlingarnas uppgång och fall.

Vi är med och bevittnar det sista kapitlet, verkar det som, en sort reträtt, och till slut har Norden endast två levande judiska församlingar, i Köpenhamn och Stockholm, och till slut finns bara judiska församlingar i två länder i hela Mellanöstern, i Israel och Turkiet, och till slut finns dör inga alls kvar i Nordafrika, där det judiska folket har en mycket gammal historia.

Så sent som 1948 bodde det 250 000 judar i Marocko, idag är siffran 2 500. Samma år bodde det 80 000 judar i Kairo. Idag är det endast åtta kvar, varav en intervjuades i förra numret av Krönikan. År 1979 bodde det 110 000 judar i Iran. Idag lever där knappt 10 000, varav en intervjuas längre fram i detta nummer. Sätter punkt där.

Det tredje beslutet var att inte skriva långa ledare.

Välkommen in!