Vi kommer aldrig bli av med antisemitismen

Det var på SKMA:s konferens i november som poletten trillade ner.

Medeltidshistorikern Cordelia Hess föreläste om de medeltida rötterna till dagens antisemitism och jämförde yttringar i Sverige och Tyskland.

Det låter kanske naivt men en del av mig har trott, i alla fall hoppats, att antisemitismen kan bekämpas och utrotas, med utbildning och kunskap, på samma sätt som att vetenskapen har lärt sig fördriva en cancer ur en sjuk människas kropp.

Cordelia Hess redovisning om antisemitiska toppar och dalar sedan Medeltiden fram till idag fick luften att gå ur mig för en stund. Antisemitismen verkar vara så djupt rotad i människans kulturella medvetande och sociala beteenden att två tusen år av utveckling inte har kunnat råda bot.

Insikten satte sig som en klump i magen. Förstås. För hur förbereder man sina barn för den här verkligheten? Hur fortsätter man leva utan att bli cynisk och bitter? Hur gör vi som judisk gemenskap?

Vi klarar inte det själva.

Rabbin Angela Buchdal i New York uttryckte något liknande i sin predikan här om veckan. Hon blev kontaktad av gisslantagaren i Texas, som efter att ha blivit välkomnad i synagogan, erbjuden en kopp te, tog fram ett vapen och krävde att få kontakt med Buchdal. Hon har synts i nationell amerikansk TV och i gisslantagarens förvirrade antisemitiska världsbild trodde han att rabbinen, med sitt judiska inflytande, skulle kunna få en dömd och fängslad terrorist frigiven.

Buchdal medlade. Gisslan lyckades tillslut rymma, och i sin predikan uttrycker Buchdal sin oro över den antisemitiska utvecklingen i USA men också tacksamhet över det enorma stöd hon kände från sin community och det omgivande samhället:

“I could not do this without all of you. You’ve shown up for courage in the face of fear. I saw every faith community show up for us last weekend. We need to partner with people of every faith, and good faith, in the fight against antisemitism, racism, extremism, and hatred of every kind.”

Nej, vi klarar inte det själva.

Faktum är att antisemitismen inte heller är enbart en judisk angelägenhet. I en panel mot slutet av den där antisemitismkonferensen påminde historikern David Nirenburg om att varje större våg av antisemitism har medfört katastrofala konsekvenser även för ickejudar, och att oförmågan att se sambanden mellan antijudaism och andra former av rasism, och tendensen att ibland behandla antijudaism som mindre viktigt, har enormt negativa följdverkningar för stora grupper.”

 Förintelsens minnesdag den 27 januari är samhällets, vår gemensamma, dag för hågkomsten av Förintelsen. Men att minnas Förintelsen utan att se den samtida antisemitismen vore att missa själva poängen. Att inte verka för ett tryggt och öppet judiskt liv, med judiska ritualer, traditioner, symboler och kulturyttringar, vore att missa själva poängen. Och den poängen missas förvånansvärt ofta.

I sin sylvassa essäsamling People Love Dead Jews beskriver Dara Horn en incident från Anne Frank-huset I Amsterdam:

”People love dead Jews. Living not so much. This disturbing idea was suggested by an incident this past spring at the Anne Frank House, the blockbuster Amsterdam museum built out of Frank’s “Secret Annex,” a series of tiny hidden rooms where the teenage Jewish diarist lived with her family and four other persecuted Jews for over two years, before being captured by Nazis and deported to Auschwitz in 1944. Here’s how much people love dead Jews: Anne Frank’s diary, first published in Dutch in 1947 via her surviving father, Otto Frank, has been translated into 70 languages and has sold over 30 million copies worldwide, and the Anne Frank House now hosts well over a million visitors each year, with reserved tickets selling out months in advance. But when a young employee at the Anne Frank House in 2017 tried to wear his yarmulke to work, his employers told him to hide it under a baseball cap. The museum’s managing director told newspapers that a live Jew in a yarmulke might “interfere” with the museum’s “independent position.” The museum finally relented after deliberating for six months, which seems like a rather long time for the Anne Frank House to ponder whether it was a good idea to force a Jew into hiding.”

På judiskkronika.se publicerar vi idag Hannah Stutnitzkys text Hopp och förtroende byggs inte på en enskild minnesdag. Liksom Dara Horn undrar hon vem som är intresserad, vem som ens vågar stå sida vid sida med den judiska minoriteten (där många har en viktig relation till Israel och håller på ”konstiga” ritualer) när det är levande judiskt liv som ska värnas, bortom Förintelsens minnesdag.

Många hoppas jag!

Antisemitismen kommer aldrig att försvinna.

Vi klarar inte själva att mota bort den. Men tillsammans som samhälle är vi starka. Starka nog att stå upp mot och stävja antisemitism, rasism, extremism och allt annat ursinnigt hat som begränsar människors rätt att vara sig själva.  

Anneli Rådestad