REPORTAGE

Delade meningar om behovet av ”trygga rum”

Kraven på så kallade ”trygga rum”, eller safe spaces, förekom först på amerikanska universitet. Till en början användes begreppet för att signalera att HBTQ-studenter kunde känna sig trygga på lärosätena, att hat och hot mot HBTQ-personer inte tolererades där.
Begreppet har sedan spridit sig både utanför akademin och utvidgats. Numera kräver alla möjliga individer och grupper tillgång till trygga rum eller separatistiska fora där tanken är att man ska kunna förvänta sig att inte behöva exponeras för vare sig kränkande handlingar eller ord.
Nathalie Rothschild analyserar begreppet ”trygga rum”.

By Jewish Chronicle mars, 19th 2018 AT 01:57 e m

Kritiker menar att ju mer etablerat begreppet trygga rum blir, desto gravare blir också inskränkningarna på det fria ordet. Detta eftersom kraven på tillgång till trygga rum sällan begränsas till enskilda fysiska utrymmen utan har kommit att genomsyra hela institutioner och det offentliga rummet i allmänhet. Idealet om fria, utforskande samtal ersätts av idealet att undvika sårade känslor.

Utvecklingen i Storbritannien utgör ett tydligt exempel. När Labour-partiets ungdomsförbund höll sin årliga konferens på ett universitet i London i början av februari i år, satte arrangörerna upp en lapp på dörren till ett av rummen där.

På lappen stod det ”Safe Space”. Hit kunde deltagare alltså söka sig om de av någon orsak kände sig otrygga på konferensen eller om de ville ta en timeout. Det handlade alltså om ett fysiskt, avskilt område som det var frivilligt att söka sig till.

Samtidigt har många studentkårer nu infört ”safe-space policies”, tryggetsregler som gäller på hela universitetsområden och som är ämnade att skydda studenter från både handlingar och uttalanden som kan upplevas som diskriminerande eller kränkande.

Vissa studentkårer anställer till och med ”safe space policy officers” som har rätt att beordra studenter och andra som inte följer reglerna att lämna campus.

Ett flertal profilerade personer har också uppmanats att hålla sig borta för att man ansett att deras åsikter kan uppröra studenter.

Feministen Germaine Greer och människorättsaktivisterna Peter Tatchell och Maryam Namazie återfinns bland dem vars inbokade framträdanden mötts av protester, där man menat att deras blotta närvaro kan ”trigga” studenter och få de att känna sig otrygga.

Kritiker menar dock att särskilt universitet bör vara en ”yttrandefrihetszon”, en plats där alla idéer och åsikter ska kunna uttryckas och utmanas, och att föreställningen om att vissa människor behöver beskydd från ord och idéer är förminskande.

Debatten om separatism och trygga rum har även nått Sverige, om än i något annorlunda former. Även här menar förespråkare att det behövs skyddade rum där människor kan få mötas med likasinnade och slippa förklara för andra vem man är, eftersom de som släpps in i rummet delar identitet eller upplevelser.

För den judiska minoriteten är just den aspekten av fenomenet bekant. Att vara en del av en minoritet innebär ju att man är annorlunda. För många finns ett behov att kunna ta en timeout från majoritetssamhället och ha tillgång till en form av umgänge, där en viss igenkännlighet mellan en själv och resten av gruppen kan tas för givet.

I den andan grundades också för två år sedan Jewess, en feministisk filmklubb för tjejer och transpersoner med judisk koppling.

De träffas regelbundet för att titta på film tillsammans och diskuterar sedan feminism och identitetsfrågor utifrån filmens tema och handling.

Alla filmer som visas har judiska inslag, berättar Sarah Beg som leder Jewess.

– Det handlar om att få kombinera två olika intressen, att få prata om feministiska frågor och samtidigt applicera det på det judiska, säger Sarah Beg.

Hon menar att för många har Jewess blivit en ”inkörsport” till ett judiskt engagemang eftersom filmklubben lockat många personer som inte tidigare varit engagerade i det judiska.

– Vi valde att lägga fokus på folk som kanske inte är så aktiva inom Judiska församlingen av olika orsaker, som på något sätt känner sig utanför. Vi vill kunna välkomna de personerna till en plats där de inte ifrågasätts, säger Sarah Beg.

Hon påpekar också att Jewess inte är ”kvinnoseparatistiskt” eftersom filmklubben inte endast är till för tjejer och kvinnor utan även för de som identifierar sig som transpersoner. Det är ett paraplybegrepp där väldigt många olika kategorier ingår, säger Sarah Beg. Däremot är män inte en del av Jewess målgrupp.

Vad gäller begreppet separatism tycker Sarah Beg att man egentligen ska vara försiktig med att dra gränser mellan människor, men att det i Jewess fall handlar om att skapa ett rum där folk ”får ta plats och där de kan känna sig trygga och bekväma”.

– Jag tror att det handlar väldigt mycket om att om man känner sig som en minoritet vad gäller ens etnicitet eller vad det nu kan vara, så kan det också vara skönt att ibland få känna sig som en majoritet. Det blir som att få ett andrum, att kunna dela erfarenheter och känna igen sig i saker och ting. Även om målet är att separatism och trygga rum inte ska behövas i längden, så tror jag att så länge samhället bemöter folk på olika sätt kan det vara ganska skönt att hitta människor som man kan prata med och känna sig trygg med.

Men varifrån kommer den växande upplevelsen av otrygghet bland framförallt unga människor i länder som Sverige, Storbritannien och USA där kraven på trygga rum breder ut sig? Har dessa samhällen verkligen blivit farligare, mer hotfulla och intoleranta?

Tom Slater, redaktör till boken Unsafe Space: The Crisis of Free Speech on Campus, menar att många av de grupper som kräver tillgång till trygga rum idag faktiskt inte står inför reella hot eller förtryck. I stället är det så att alltfler omfamnat det Tom Slater kallar ”offerskapskulturen”. Ursprungligen var trygga rum en politisk taktik, förklarar han, men nu har det utvecklats till något annat.

– Förr handlade det om att skapa fysiska tillhåll där man kunde söka skydd. Det handlade om att personer som kämpade för frigörelse – kvinnorättskämpar eller HBTQ-personer till exempel – och som riskerade fysiska påhopp kunde ta sig till dessa platser för att få en respit från en fientlig värld. Där kunde man tillsammans med andra som tillhörde ens grupp förstärka sig och söka stöd för att sedan kunna gå tillbaka ut i världen och fortsätta ta fajten för ens rättigheter.

– Jag kan känna sympati för det behovet, men idag har många av dem som kräver trygga rum egentligen ingen riktig anledning att vara rädda för sin omgivning eller att betrakta sig själva som förtryckta, fortsätter Tom Slater.

– Dessutom har synen på vad som utgör hot utvidgats. Nu beskrivs till och med vissa ord eller åsikter som direkta hot och man kräver tillgång till trygga rum för att slippa höra sådant, för att slippa ta debatten med folk som tycker annorlunda än en själv.

Tom Slater är också redaktör för The Free Speech University Rankings, en årlig ranking av yttrandefrihet på brittiska universitet.

Just ”safe space policies” är ett fenomen som brukar dra ner lärosätenas poäng, eftersom mycket av det handlar om att reglera yttranden.

I en sådan policy, på King’s College London (KCL), står det att studenter ska ”undslippa hot eller trakasserier som härrör från fördomar eller diskriminering på grund av ålder, funktionshinder, civilstånd, moder/faderskapsstatus, ras, religiös övertygelse, sexuell läggning, genusidentitet, transstatus, socioekonomisk status, ideologi eller kultur, eller någon annan form av utmärkelse.”

Tom Slater menar att sådana formuleringar är så pass breda att nästan vad som helst kan tolkas som en potentiell kränkning av enskilda studenter. Han påpekar även att reglerna inte appliceras lika på alla. Ett återkommande tema i undersökningarna han utfört under de senaste fyra åren är att judiska och pro-israeliska studenter upplever allt större otrygghet och utanförskap på universiteten, även där studentkåren infört trygghetsregler.

– Det sägs att de här regelverken är till för att skydda studenter både fysiskt, känslomässigt och intellektuellt men under de senaste åren har det skett flera incidenter där pro-israeliska studentföreningars evenemang har fått avbrytas på grund av våldsamma protester som ofta också tagit antisemitiska uttryck, säger Tom Slater.

Ett exempel är när KCL:s Israelförening bjöd in Ami Ayalon, före detta chef för israeliska säkerhetspolisen Shin Bet, att tala. Då fick mötet avbrytas eftersom en pro-palestinsk studentgrupp – KCL Action Palestine – dök upp och protesterade genom att kasta stolar, slå sönder fönster och sätta igång brandlarmet.

– Jag tycker att regler om trygga rum är en dålig idé, säger Tamara Berens som är nuvarande ordförande för KCL:s Israelförening. Reglerna är tandlösa, de erbjuder inget riktigt skydd för judiska studenter, menar hon.

– Vad vi behöver är fysiskt skydd, säkerhetsvakter som kan stoppa våldsamma upplopp och se till att protester inte urartar. Idag måste vi ordna vår egen säkerhet på våra event. För universitetens säkerhetsvakter kan uppenbarligen inte hantera situationer som den som uppstod på KCL eller den på University College London (UCL).

Berens hänvisar till en incident i oktober 2016 där runt 100 pro-palestinska demonstranter med våld avbröt en föreläsning med den israeliske HBTQ-aktivisten Hen Mazzig. Han och de judiska studenterna som kommit för att lyssna på honom fick barrikadera sig i en föreläsningssal efter att de fått veta att säkerhetsvakterna på plats inte kunde garantera deras säkerhet. Polisen tillkallades och eskorterade ut eleverna och Hen Mazzig ur byggnaden.

– Universitetets ”safe space policy” ger judiska och pro-israeliska studenter endast en falsk känsla av trygghet, säger Tamara Berens.

– Det handlar ju inte om att erbjuda fysisk säkerhet, utan det handlar om att förbjuda vissa ord och uttryck, om att skydda folks känslor, och inte ens på det planet funkar det i praktiken, menar hon.

– Jag och en vän gick på ett event under Israel Apartheid Week som hålls i februari varje år. Vi ansåg att några av talarna uttalade sig på ett sätt om innebar hets mot folkgrupp och att de legitimerade våld mot oskyldiga israeler. Vi gick fram till universitetets ”safe space officers” som var på plats i rummet, men de sa att de inte kunde göra något, berättar Tamara Berens.

– Det finns till och med ett telefonnummer man kan ringa om man känner sig otrygg på campus. Jag ringde dit och numret funkade inte ens. De här personerna får alltså betalt 12 pund i timmen, vilket är högre än minimilönen i det här landet, påpekar Tamara Berens. De pengarna dras från våra terminsavgifter. Det är slöseri. Pengarna kunde i stället användas för säkerhet som dessutom inte begränsar yttrandefriheten utan tvärtom är till för att alla ska kunna hålla möten och diskutera saker och ting utan att utsättas för hot och trakasserier.

Debatten om trygga rum har inte tagit fullt så dramatiska uttryck på svenska universitet även om många även här vittnar om ett samtalsklimat präglat av rädsla att trampa folk på tårna.

Sarah Beg, som driver den feministiska filmklubben Jewess, säger att hon inte är insatt i det som sker på de brittiska universiteten men att det hon och hennes vänner vill åstadkomma helt enkelt är att skapa ett forum där likasinnade möts för att de delar ett specifikt intresse. Hon tycker inte man kan förvänta sig att samhället i stort alltid ska utgöra en trygg plats för alla.

– Det är inte rimligt och det är väl därför de här mindre separatistiska forumen är positiva för där kan man ju ta en paus från allt det andra. Men jag tror inte att det är möjligt att alla alltid ska kunna slippa förklara vem man är och vad man står för eftersom vi är så himla olika.

Nathalie Rothschild

NYHETSBREV KONTO