.

.

KULTUR

Religionen på frammarsch

TOMER PERSICO skriver om Michael Walzers högaktuella bok om sekulär nationalism och religionens framfart i Israel, Indien och Algeriet.

By Jewish Chronicle september, 24th 2015 AT 05:49 e m

Indien, Israel och Algeriet blev alla självständiga stater efter att en kolonialmakt till slut dragit sig tillbaka från sina erövrade områden. Alla tre försökte införa demokrati, med växlande framgång. Och alla tre har på senare år upplevt en märkbar religiös frammarsch.

I sin nya bok The Paradox of Liberation: Secular Revolutions and Religious Counterrevolutions (Frihetens paradox: sekulära revolutioner och religiösa motrevolutioner), försöker en av vår tids mest intressanta politiska filosofer, Michael Walzer, förstå varför.

”De såg hur själva symbolerna för deras folk: stoderna, familjerna och gudarna som de hade tillbett, trampades på. Det heliga land som var deras och som de älskade, plundrades och ödelades av barbariska horder som var dem underlägsna till språk, religion och filosofi…”

Så skrev den indiske nationalisten och frihetskämpen V.D. Savarkar 1923. Hade han skrivit ”Gud” istället för ”gudar” skulle hans antikoloniala idéer likväl kunnat tillskrivas den sionistiske revisionisten Zeev Jabotinsky eller hans ideolog Israel Eldad. Liksom Jabotinsky och Eldad var Savarkarsekulär, men tog hjälp av religiösa symboler i sin kamp mot kolonialmakten som styrde hans land. Och trots att de alla tre var del av en politisk minoritet i sina länders frihetskamp, levde deras idéer vidare för att en dag plockas upp av nya ledare, som var lika mycket religiöst som nationalistiskt förankrade.

Det är den här processen, det alltmer tilltagande sorlet från tidigare undanskuffade och tystade religiösa röster, i länder som skapades som sekulära samhällen, som Michael Walzer vill förstå.Han konstaterar att även om alla tre frihetsrörelserna kämpade mot europeiska kolonialmakter, så var de europeiskt skolade (även om deras ursprung var ett annat). De var sekulära nationalister som ville skapa demokratiska styrelseskick.

Liksom Moses i Faraos hus, hade ledarna för frihetsrörelserna en annorlunda uppväxt än de människor de kämpade för.

Alla fick de sin utbildning inom den härskande kolonialkulturen. De skilde sig från stora delar av det förtryckta folk de ville befria. Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister studerade i åtta år vid västerländska skolor och universitet. Theodor Herzl och Chaim Weizmann var européer både till ursprung och utbildning.

Frantz Fanon studerade psykologi i Frankrike och Ahmed Ben Bella, Algeriets första president, tjänade i Frankrikes armé och tilldelades dess främsta hedersbetygelse. I kontrast till detta var samhällena som skulle befrias ickeeuropeiska och traditionella. Många år senare röstar samma befolkningar, nu som medborgare i demokratier, fram religiösa och traditionalistiska krafter som undergräver de politiker som tagit över efter nationsgrundarna.

Sambandet mellan befriarna och de befriade kännetecknades dock inte bara av stora socioekonomiska klyftor, utan även av dryghet och arrogans. Befriarna krävde att folket skulle ge upp sina traditionella sedvänjor. Bara genom en fullständig omdaning av personligheten hos de som varit förtryckta skulle de kunna fly sitt kuvade tillstånd.

David Ben-Gurion talade om sabran (israelen) som en ny jude, helt olik den gamla diasporajuden. Fanon skrev om en ”ny muterad algerier” som skulle göra den nationella frihetskampen möjlig. I Indien var klagomålen mot de kuvade och knäböjande massorna en återkommande refräng i de olika aspiranternas kamp för att leda landet mot självständighet.

Ledarna för de nationella befrielserörelserna var inte bara ett annorlunda släkte, de krävde också att massorna som skulle befrias måste omvandla sig. De såg dem som mindervärdiga och betedde sig som en styrande, överlägsen elit.

Sionismens ”förnekande av exilen”, skriver Walzer, innehöll inte bara förmaningen att lägga diasporan bakom sig: den var också ett aggressivt förnekande av allt det som diasporan stod för. Formandet av den nya juden (och den nya indiern och den nya algeriern) krävde att den gamlas existens måste upphöra.

Den gamla juden, precis som hans indiska eller algeriska motpart, låg dock befolkningen varmt om hjärtat. De gladdes förstås åt den nyvunna friheten, men de var inte lika motiverade att skiljas från sin kultur och sitt sätt att leva. Frihetshjältarnas förnedrande krav på just detta och sättet de tystade ner folkets röst, skapade spänningar och antagonism. Detta, skriver Walzer, är ”befrielsens paradox” (därav bokens titel).

Det finns en paradox till, en historiens ironi om man så vill: när traditionen och religionen kommer tillbaka klär den sig i en nationalistisk, religiös och fundamentalistisk skepnad, som kastar sin skugga över hela nationen. I Israel växte bosättarrörelsen fram och nu finns deras avkomma, det nationalreligiösa partiet Det judiska hemmet. I Indien har vi RSS, en hindunationalistisk rörelse som vill återskapa Ramas kungarike, en mytologisk plats där guden Rama regerar över jorden under en hinduistisk glansperiod. Liknande var den nationalistiska islam som FIS, den Islamiska räddningsfronten,förde fram i Algeriet.

De senaste årtiondena har religionen återinträtt i våra liv, genom det demokratiska politiska systemet, och utan något större motstånd. Med sig har den lockat ett stort antal anhängare och den har bjudit in lika mycket i nationalismens namn som i religionens.

I nästa steg angriper den andra religioner, och de gamla eliterna: ”västtillvända vänstermänniskor, sekulära, avfällingar, otrogna och förrädarna mitt ibland oss”, skriver Walzer och sammanfattar en välbekant process.

En del av sin bok ägnar Walzer till att avfärda dem som hävdar att det inte finns någon paradox i ett religiöst uppvaknande med ett ursprung i sekulär nationalism. Enligt marxistisk eller postkolonial teori finns det nämligen inte någon riktig motsägelse där. Istället ses religion och nationalism som två krafter som i grund och botten hämtar näring från varandra.

Marxister skulle hävda att religiös tro och identitet har skapats av en falsk medvetenhet, som används av storkapitalets hegemoni för att kontrollera befolkningen. Postkolonialisterna längtar till ett förkolonialt förflutet, där religiös tradition förmodas ha varit moderat och närande, icke dogmatisk och samtalande. Enligt dem är de samtida religiösa uttrycken en frånstötande biprodukt till kolonialismen.

Walzer påminner marxisterna om att ingenstans i världen har pluralistisk universalism lyckats ersätta nationell identitet och att utländskt styre alltid har uppfattats som nationellt förtryck ochinte klassförtryck. Dessutom, tillägger han, strävade befrielsekämparna efter att skapa demokratier. Ambitionen var att bli accepterade som legitima medlemmar i nationernas gemenskap.

Ledarna för de national-religiösa väckelserörelserna utmanar istället demokratin. De är inte intresserade av allmänmänskliga värden och rättigheter utan av specifika religiösa lagar, om det nu är sharia (islamisk lag), halacha (judisk lag) eller dharma (hinduisk lag), och de förlitar sig på fundamentalistiska tolkningar av de lagarna. De har ingen önskan att ingå i nationernas gemenskap utan motsätter sig den.

Walzer påminner postkolonialisterna om att religionen innan moderniteten inte heller var särskilt accepterande, utan ganska förtryckande, till exempel mot anhängare av andra religioner och mot kvinnor.

Den religiösa fundamentalismens utbredning är en reaktion mot liberaliseringen och kvinnors frigörelse. Det som har skapat fundamentalismen är inte ett förtryck av nationen, utan friheten som demokratin förde med sig.

I slutändan är liberala sekulära ramverk för svaga, skriver Walter. De är oförmögna att skapa en stabil identitet och kontinuitet. De kapitulerar inför det religiösa uppvaknandet. Han skyller på befriarna eftersom de aldrig knöt några band med de religiösa grupperna. Om religionen från början hade fått ta större plats hade man undvikit framväxten av en religiös motståndsposition.

”Traditionalistiska världsåskådningar kan inte upphävas, avskaffas eller förbjudas. De måste engageras”, skriver Walzer. Det är omöjligt att fly från det förflutna och ett träd kan inte växa utan rötter. Att inleda en meningsfull dialog med traditionen, skriver Walzer med ett visst mått av hopp för Israel, ”kan fortfarande förbättra oddsen för att den nationella judiska frigörelsen ska bli framgångsrik”.


Tomer Persico är professor i religion och undervisar på Tel Aviv-universitetet. Artikeln är kortad och bearbetad och har tidigare publicerats i den israeliska dagstidningen Haaretz. Översättning från engelska: Erik Gribbe.

NYHETSBREV KONTO