Slutet på historien

På sitt kontor i centrala Kairo kämpar Magda Haroun mot tiden.
Hon är den sista av Egyptens judar som arbetar för att bevara landets mångtusenåriga judiska kulturarv. På spel står femton synagogor, fyra bibliotek och en tusen år gammal begravningsplats.
I den en gång blomstrande judiska församlingen är Magda Haroun snart ensam kvar.
ANNELI RÅDESTAD intervjuar henne:



Det är bara några timmar kvar till shabbat när jag får tag på Magda Haroun, president i Kairos judiska församling.
– Är det shabbatgudstjänst i Shaar Hashamayim-synagogan på Adlygatan ikväll ropar jag över den rassliga telefonlinjen. På andra sidan hör jag hur Magda Haroun kväver ett skratt.
– Nej. Synagogan är stängd. Allt som finns kvar av vår församling är åtta gamla kvinnor.

Efter shabbat ses vi på hennes kontor högst upp i en gammal byggnad mitt i centrala Kairo. Haroun&Haroun står det på dörrposten. Det var härifrån som Magdas pappa Shehata Haroun, en av grundarna av Egyptens kommunistparti, arbetade som advokat under sin livstid. Faderns humanism och rättvisepatos och hans självklara judiskhet återkommer flera gånger under vårt samtal och verkar vägleda Magda Haroun i hennes arbete för det som återstår av Kairos judiska församling.

Magda Haroun har två huvuduppgifter, säger hon: att sörja för församlingens kvarvarande åtta medlemmar och att förbereda Egypten för en tid då inga egyptiska judar längre finns kvar.

Varför är det viktigt att ett Egypten utan judar minns sitt judiska arv?

– Det är viktigt för att den egyptiska historien är sammanflätad med den judiska. Vi har funnits här sedan Moses tid. Den judiska filosofen Maimonides var läkare i sultan Saladins hov och judarna tillförde väldigt mycket till det moderna Egyptens utveckling.

1900-talets första decennier var en slags guldålder för egyptisk-judiska relationer. Egyptens nationalbank Bank Mist grundades enligt en sefardisk bankmodell. Den judiske regissören och skådespelaren Togo Mizrahi var en av dem som introducerade den Egyptiska filmindustrin och den judiska sångerskan Laila Morad och hennes familj blev en slags aristokrati i den egyptiska underhållningsbranschen.

I det politiska Egypten rörde sig judiska nationalister, socialister och kommunister. Nationalisten René Qattawi, ledaren för Egyptens sefardiska församling, var antisionist och arbetade enligt devisen ”Egypten är vårt hemland, arabiskan vårt språk” medan akademikern Murad Beh Farag kombinerade en stark egyptisk nationalism med en passionerad sionism.

I dikten ”Mitt hemland Egypten, min födelseplats” uttryckte Farag sin djupa lojalitet med Egypten medan han i boken Jerusalemica från 1923 försvarade judarnas rätt till ett eget land. Det fanns ingen motsättning i detta. Det var inte heller ett hinder för att Farag samma år skulle vara en av medförfattarna till Egyptens första konstitution.

1930-talet slog an en annan ton. Medan nazismen bredde ut sig i Europa tilltog ilskan mot den brittiska kolonialherren i Mellanöstern. I Palestina stred judar och araber på var sitt håll för sin självständighet från britterna, men också mot varandra i slaget om vem som skulle få vilken del av det Heliga Landet. Och med spänningarna mellan judar och araber i Palestina ökade antisemitismen bland regionens militanta nationalister.

STORMUFTIN AV JERUSALEM, Haj Amin al-Husseini, antiimperialist och allierad med Adolf Hitlers nya regim i Tyskland, finansierade Muslimska brödraskapets översättning av Mein Kampf och ”Sions vises protokoll” till arabiska. Muslimska brödraskapet, som bildades i Egypten 1928, delade ut antijudiska pamfletter bland de allra fattigaste, i fabrikslokaler och moskéer. De anklagade judarna och britterna för att attackera muslimer i Palestina och för att förstöra islams heliga platser i Jerusalem.

Med Israels grundande 1948, och krigen som följde, blev diskriminering och fängslandet av judar allt vanligare i Egypten. 1950 hade fyrtio procent av den judiska befolkningen lämnat landet. 1956, när Storbritannien, Frankrike och Israel anföll Egypten i kampen om makten över Suezkanalen, deklarerade Egyptens president Gamal Abdel Nasser att Egyptens judar skulle ses som statsfiender, vilket ledde till ytterligare en våg av massutvandring. De judar som stannade kvar gjorde det till ett väldigt högt pris.

Den judiska befolkningen gradvisa försvinnande är ett av Magda Harouns starkaste barndomsminnen. Hon berättar om somrarna vid Medelhavet i kuststaden Alexandria där släkten brukade hyra två stora hus bredvid varandra för att alla skulle få plats. Gemensamma middagar, långa politiska samtal, lek och skratt präglade de varma sommarkvällarna. Tills folk började ge sig av.

– En faster försvann. Sedan en faster till. Och kusinerna och klasskamraterna. Ingen talade om det. Det var som en tyst överenskommelse. Tillslut var det bara jag och min syster Nadja kvar.

MAGDA HAROUNS EGEN upplevelse av antisemitism är begränsad, säger hon, men ett specifikt tillfälle har etsat sig fast. Hon var fjorton år och satt som vanligt längst bak i klassrummet. Läraren berättade om krigen mellan Egypten och Israel. ”Judarna, sa läraren, är ena skabbiga hundar”. Alla i klassen vände sig om och tittade på Magda, som var den enda judiska eleven i klassen.

– Jag reste mig upp och gick hem. Jag vill aldrig tillbaka till skolan, informerade jag min pappa. Han lyssnade noga på mig och sa: ”Vet du, de palestinska barnen i Israel, som är i samma ålder som du, de går igenom precis samma sak men de slutar inte gå till skolan för det.” Efter en stunds diskuterande gick jag med på att fortsätta skolan om läraren gick ut med en offentlig ursäkt för att ha blandat ihop judar och israeler. Vilket hon gjorde.

Varför har egyptier ha svårt att skilja på judar och israeler?

– I skolan lärde vi oss att det var samma sak. Lärarna förklarade inte att sionism är en ideologi med olika strömningar och att judendom är en religion.

Vad betyder ordet sionist i Egypten?

– Det betyder israeler, judar, fiender, ockupanter. Jag har också problem med sionismen. Idén om en judisk stat och att Israel är judarnas hemland berövar judar i resten av världen deras integritet. När Benjamin Netanyahu kommer till Paris och uppmanar dess judiska invånare att flytta till Israel och begraver de fransk-judiska offren i gisslandramat i koscherbutiken i Israel, är det ett tydligt meddelande till de franska judarna att de inte är hundra procent fransmän. Att en del av dem tillhör Israel. Att skapa ett land för enbart en religion eller kultur är galenskap, oavsett om landet är judiskt, muslimskt eller hinduiskt.

Magdas politiska hållning är djupt influerad av hennes far, Shehata Haroun, grundaren av Egyptens kommunistparti och en känd judisk personlighet i Egypten. Trots att nästan hela hans familj lämnade Egypten och han själv fängslades i tre år på grund av sin judiskhet, hade han inte en tanke på att själv lämna landet, säger Magda Haroun.

Varför var det så viktigt för din familj att stanna kvar i Egypten?

– ”Den som en gång druckit av Nilens vatten kommer alltid återvända till Egypten”, brukar man säga. Egypten har en väldigt stark dragningskraft och jag älskar varje del av det här motsägelsefulla landet. Det var likadant för min far. Han kom klädd i slips och kavaj till kontoret varje morgon, men så fort han kom hem bytte han om till den traditionella egyptiska jellabiyen. Jag, liksom han, är egyptier i själ och hjärta. Egyptier och judar. Båda.

ETT AV MAGDA Harouns mål som president för Kairos judiska församling är att informera om de judiska invånarnas bidrag till den egyptiska historien. Det är många som är intresserade nu, vilket bland annat märks genom de TV-serier och dokumentärfilmer som har producerats i Egypten de senaste åren. Dokumentären ”Jews of Cairo” av Amir Ramses från 2013 beskriver livet för Egyptens judiska befolkning under första delen av 1900-talet. Regissören frågar sig hur Egyptens judar gick från att ha varit grannar och samarbetspartners till fiender i så många egyptiers ögon. Filmen förbjöds till en början i Egypten men har visats både lokalt och internationellt sedan dess.

I somras, under fastemånaden Ramadan, bänkade sig den arabiska världen framför TVserien ”De judiska kvarteren”. Serien följer en judisk överklassfamilj i Kairo åren före Israels utropande och kriget 1948. Det som väckte internationell medias uppmärksamhet kring serien var att arabisk TV för första gången på decennier beskrev de judiska karaktärerna som vanliga människor, utan en antisemitisk tvist.

Jag frågar Magda Haroun om man kan dra några slutsatser av den här utvecklingen?

– Jag hoppas att det får folk att tänka annorlunda om judar, även om TV-serien har flera historiska felaktigheter. Egypten har ingen läskultur. De flesta är analfabeter och böcker är dyra. TV:n är jätte viktig och det är många som får hela sin utbildning från den. Men jag önskar att regissören hade spenderat mindre pengar på att dekorera synagogan och i stället hade anställt en historiker när han skrev dramat.

EN GÅNG I TIDEN fanns det synagogor i varje protektorat i hela Egypten, från söder till norr, säger Magda Haroun med märkbar stolthet i rösten. Hon berättar om de fyra bibliotek, fyllda av dokument, som ännu inte kartlagts av forskare. Och om Maimonides-synagogan som fått sitt namn efter den stora judiska filosofen som bad och undervisade där på 1100-talet, och om den tusen år gamla judiska begravningsplatsen, som ligger mitt i ett av Kairos slumområden.

– Judar över hela världen har släktingar begravda här. Men begravningsplatsen är i ett fruktansvärt skick. Gravstenar har välts och på dem kör åsnevagnar och bilar. Ädelstenarna som en gång prydde gravarna har stulits. Men det går inte att restaurera begravningsplatsen utan att hjälpa de många fattiga som lever i slummen bredvid. Och det är ett ännu större projekt.

Finns det något som judiska församlingar i andra delar av världen kan hjälpa till med?

– Först vill jag säga att den judiska historien i Egypten tillhör Egypten, inte judarna i världen. Det är jätteviktigt. Med det sagt vill jag berätta att jag försöker ändra stadgarna i en stiftelse som har verkat för fattiga judiska barn i Egypten. Nu när det inte längre finns några judiska barn försöker jag göra om stiftelsen till stöd för det judiska arvet i Egypten. Om regeringen godtar de nya stadgarna kommer jag att tillsätta en styrelse där jag hoppas att både lokala och internationella medlemmar kan ingå.

Vad kan vi lära oss av storheten och tragedin i den egyptisk-judiska historien?

– Alla minoriteter borde lära sig att stå upp för sina rättigheter i det land de bor i. Ingen har rätt att säga att du inte hör hemma där du föddes. Ingen har rätt att driva dig hemifrån. Jag föredrar att dö för mina rättigheter i mitt hemland, framför att leva i exil i ett land som inte är mitt.

Kan historien en dag återskapa den blomstrande judiska församling som levde och verkade här till 1950?

– Jag ser inte hur det skulle gå till. Allt har sitt slut. Romarriket hade sitt slut. Faraonerna hade sitt. Den judiska civilisationen överlevde både faraoner och romare. Visst känns det tråkigt att vi inte överlevde Gamal Abdel Nasser. Det känns konstigt, måste jag säga, att nästan vara utdöd. Ibland vaknar jag mitt i natten och oroar mig för vem som ska begrava mig. För vem som ska ta hand om synagogorna. Och för vem som kommer att tala om oss. Vi levde ju här.


Filmtips: Dokumentären ”Jews of Egypt” av Amir Ramses. jewsofegypt.com

Boktips: “Alexandrian Summer”av Yitzhak Gormezano Goren.