Svenska kyrkans apartheid-gate

Jesper Svartvik, präst i Svenska kyrkan och vice ordförande i Kyrkomötets läronämnd ger bakgrunden till kyrkomötets kontroversiella omröstning.

När ledamöterna av Svenska kyrkans högsta beslutande organ – kyrkomötet – samlades i slutet av november var motion 2021:27 ett av ärendena som skulle behandlas.

Motionärerna ville att kyrkomötet skulle ge kyrkostyrelsen – vilket är Svenska kyrkans ”regering” – i uppdrag att med hjälp av begreppet apartheid granska den folkrättsliga situationen i Israel och Palestina.

Motionen var skriven av Anna Karin Hammar och Roberth Krantz (båda från Socialdemokraterna), Lisa Tegby (Partipolitiskt oberoende i Svenska kyrkan) samt Daniel Tisell (Centerpartiet). Inför omröstning behandlas kyrkomötesmotioner först av läronämnden (i vilken de fjorton biskoparna ingår och dessutom några valda ledamöter; jag är en av dem) och därefter av ett utskott. Ekumenikutskottet hade föreslagit avslag eftersom förslaget, enligt utskottets ordförande Katarina Glans, ansågs vara ”svårt, resurskrävande och olämpligt”. Hon säger att ”det finns flera andra länder som man skulle kunna utreda på liknande sätt, men att kyrkomötet inte väljer att uppmärksamma dem.”

När motionärerna insåg att det fanns en risk att kyrkomötet skulle följa utskottets förslag och avslå motionen framförde Tisell ett tilläggsyttrande (som alltså inte hade behandlats av kyrkomötets läronämnd eller dess utskott). I stället för att utreda huruvida parterna gör sig skyldiga till apartheid föreslog Tisell att kyrkomötet skulle fatta ett beslut om att Svenska kyrkan ska lyfta frågan. (Vad denna anglicism exakt betyder på svenska vet inte jag, men den ger förvisso ett maximalt handlingsutrymme åt dem som ska tolka beslutet.) I voteringen fick Tisells tilläggsyrkande stöd av 127 ledamöter, 103 röstade nej, 6 ledamöter avstod från att rösta, och 13 ledamöter röstade ej (med andra ord: de var ej närvarande).

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig beskriver beslutet som ”en historielös fixering vid Israel och ett försök att frånta den judiska staten dess legitimitet”, vilket inte bidrar till en lösning av den pågående politiska israelisk-palestinska konflikten, Israels ambassadör Ziv Nevo Kulman har kallat beslutet antisemitiskt, och flera ledarskribenter har kritiskt kommenterat beslutet. Inget av detta är förvånande; det gick att förutse att allt detta skulle hända. Mer anmärkningsvärt är att Svenska kyrkans biskopar har känt sig tvingade att reagera. En efter en har de tagit avstånd från beslutet. Biskop Sören Dalevi (Karlstad) argumenterade mot motionen redan inför omröstningen, och tämligen snart efter beslutet skrev han tillsammans med Åke Bonnier (Skara) en debattartikel, i vilken de menade att beslutet kraftigt försämrar judisk-kristna relationer i Sverige: ”För det är kallt nu. Djupfryst.” Andreas Holmberg (Stockholm) skrev ett brev till Judiska församlingen i Stockholm, och därefter har Susanne Rappmann (Göteborg) och Johan Tyrberg (Lund) gjort samma sak i sina stift. Mikael Mogren (Västerås), som på grund av en förkylning inte deltog i kyrkomötesdiskussionen, har kontaktat ordföranden i Judiska föreningen i Västerås. Det troligen mest lågmälda brevet är skrivet av ärkebiskop Antje Jackelén som kallar formuleringen i beslutet ”olycklig”. Aron Verständig säger att han är tacksam över att ärkebiskopen har tagit sig tid att skriva till honom, men tillägger att ”om Svenska kyrkan fortsätter att driva den här frågan blir det svårt med ett nära samarbete.” På olika sätt har alltså Svenska kyrkans biskopar tagit avstånd från det beslut som har fattats av kyrkomötet. Under mina två decennier i läronämnden har något liknande aldrig skett. (Min mening har hela tiden varit att läronämnden borde ha yttrat sig över denna motion.)

Ännu en gång ser vi de långtgående konsekvenserna av de politiska partiernas omfattande inflytande i Svenska kyrkan. Beslutet kan bara tolkas på ett av två sätt: det ena alternativet är att det inte var förankrat i moderorganisationerna (S) och (C) – och då har jag svårt att förstå varför dessa politiska partier ska engagera sig i Svenska kyrkan. Anser alltså de politiska partierna en sak i kyrkomötet och en helt annan i Sveriges riksdag?

Det andra alternativet är att motionen faktiskt var förankrad. Kan det verkligen vara så? Det är av vikt och värde för oss alla att få svar på den frågan inför valet den 11 september 2022. Är en röst i höst på (S) och (C) en röst för förslaget att frågan om apartheid ska ”lyftas” även av Sveriges riksdag, regering och diplomater? Båda alternativen väcker sålunda en lång rad följdfrågor.

Tankarna går avslutningsvis till omröstningen i FN den 10 november 1975 då en majoritet i generalförsamlingen röstade för förslaget att sionism per definition är rasism. Detta beslut upphävdes inte förrän den 16 december 1991 – efter sexton år. Kommer det att dröja lika länge innan Svenska kyrkans kyrkomöte upphäver sitt nyligen fattade beslut?

Jesper Svartvik

Gästprofessor vid Boston College

Präst i Svenska kyrkan och vice ordförande i Kyrkomötets läronämnd

Brödtext