Ihågkom oss till liv

Vad hände egentligen med de släktingar som ”försvann” under andra världskriget? I sin första dokumentära bildberättelse Ihågkom oss till liv gräver Joanna Rubin Dranger i den egna familjehistorien. Men medan de mördade träder fram i ljuset, hotar mörkret att sluka den som kliver in i det.

Michaela Lundell möter Joanna Rubin Dranger i ett samtal om ljus och mörker.

Joanna Rubin Drangers bildberättande tog fart i lågstadiet på Gärdesskolan på Östermalm i Stockholm, där fröken regelbundet läste ur Bibeln, och Joanna ritade till.

– Jag älskade de stunderna. Allra bäst var det när det närmade sig jul och vi fick varsin mandarin och ett levande ljus på bänken.

En av hennes första egna böcker hette ”Berättelser ur Bibeln. Författare: Joanna”.

Joanna skrattar vid minnet.

Den berättelse hon nu har gjort i ord och bild, som kommer ut på Bonniers förlag i mars och där en del ställs ut på Forum för levande historia fram till slutet av augusti 2022, hade hon egentligen inga planer på att göra.

– När jag slutade som professor i illustration på Konstfack hösten 2017 ville jag inte göra någonting. Det hade varit tio otroligt stressiga år. Jag ville bara mata duvorna, jag hade inget intresse av att skapa något över huvud taget.

– Efter ett halvår var det min man Oivvio som föreslog: ska du inte göra en bok om din judiska släkt? Jag har alltid varit intresserad av min släkt bakåt, särskilt den judiska delen, som är på min mammas sida, säger Joanna.

Det fanns en del material att utgå ifrån: en bok om hennes mormors föräldrar Aron och Rebecka Katz, som släkten uppdragit åt en folklivsforskare att skriva. Aron och Rebecka flydde pogromerna i Bialystok i dåvarande Ryska kejsardömet med sitt första barn, som då bara var ett spädbarn, och kom till Göteborg 1906. Och så fanns en intervju inspelad på kassettband 1980 med alla barnen Katz, gjord av Joannas mamma och hennes syskon. Själv hade Joanna intervjuat sin mamma och sin bonusmorfar, där de fick berätta allt de visste om vad som hänt släkten.

– När Oivvio gav mig idén tänkte jag att jag skulle göra en bok utifrån allt detta. Jag anade inte då att det fanns så mycket vi inte visste.

– Det är fantastiskt att lyssna på intervjun med mormor och hennes syskon – Aron och Rebecka Katz barn, som växte upp i Hindås utanför Göteborg. Inte bara för vad de berättar, utan också för rösterna. Att få höra min mormors tonläge, dialekt och skratt, många många år efter att hon dog, säger Joanna.

Men när hon började gå igenom materialet mer noggrant, märkte hon att det var saker som inte gick ihop. Det saknades pusselbitar. Det saknades människor.

Tre år och många intervjuer och korrespondenser senare, och efter mödosamt grävande i olika arkiv, bland annat på Yad Vashem i Jerusalem, har Joanna hittat både levande och döda släktingar som varken hon eller den närmaste släkten känt till. I boken beskriver hon glädjen när hon i Tel Aviv får träffa 69-årige Chaim, son till en av hennes mormors kusiner, som släkten inte visste hade överlevt Förintelsen eftersom hon tagit sig till dåvarande Palestina redan 1938. Och förtvivlan i sökandet efter namnet på sin bortglömde lille släkting, som mördades i Förintelsen bara 6 år gammal. ”Jag måste hitta barnets namn! Barnet får inte lämnas onämnd, som att han inte funnits.”

I boken citerar hon Förintelseöverlevaren Elie Wiesel: ”Att glömma de döda skulle vara att döda dem en andra gång.” Så, vad är det då att också glömma de som överlevde? frågar sig Joanna i boken, som hon tillägnar ”dem som mördades, och dem som levde”.

Ihågkom oss till liv, heter boken, som lånat sin titel från några ord (zochrenu lechaim) ur bönen som läses varje dag från Nyår till Försoningsdagen.

– Jag kände att det är precis det jag gör i boken: ihågkommer dem till liv. Det lilla liv jag kan bidra till att ge dem, särskilt dem som glömdes bort, säger Joanna.

Innan hon gjorde sina efterforskningar hade hon aldrig hört dödslägren nämnas i samband med sin familj. Hennes morfars familj, som kom från Grodno i ”Jiddischland” nära den dåvarande polsk-sovjetiska gränsen, brukade bara omnämnas som ”försvunna”. Nu vet hon att flera av familjemedlemmarna med största sannolikhet mördades i Auschwitz eller Treblinka, liksom de flesta andra judar i Grodno, som inte hann fly innan nazisterna kom.

I boken finns en bild där Joannas mamma med obekymrad uppsyn säger till en ung Joanna och hennes bror: ”Ni frågade vad Förintelsen var, det var ett folkmord under andra världskriget. Efter lunch åker vi och plockar svamp i Riala allihop, eller hur?” Och bredvid står mormor och frågar lika glatt: ”Vem vill ha rivna äpplen till efterrätt?”

– Jag förstår precis varför man väljer att inte berätta, säger Joanna. Jag vill inte heller utsätta mina barn för vetskapen att folk velat mörda dem och deras släktingar för bara två generationer sedan. Av det skälet är det dumt att jag har hållit på med den här boken, eftersom barnen kanske sett en del av det jag ritat och hört oss vuxna prata. Men jag har inte låtit mina yngre barn läsa den, säger hon.

Samtidigt som hon känt ett stort ansvar att lyfta fram de bortglömda och berätta vad som hänt, med målet att väcka medvetenhet och empati, ”för att skydda sig själv, sina barn och alla judar” mot antisemitism, bär hon också en stark känsla av skuld för att hon alls ägnat sig så mycket åt detta ”stora mörker”.

– Jag har lärt mig att det här mörkret är farligt och förbjudet och något man måste hålla sig borta ifrån, för det kan ta över och förstöra allt. Varför är jag inte bara som en lycklig fjäril som flyger omkring i ljuset? Jag känner skuldkänslor för att jag inte går lätt och ledig genom livet.

Det låter som en omöjlig sits, att både känna ansvar att ta reda på och berätta, och skuld för att man gör det. Hur tar man sig ur den?

– Det går inte, säger Joanna och skrattar gott med den galghumor hon gjort sig känd för i sina tidigare verk. Att gestalta känslorna är väl det enda sättet jag har, säger hon.

Hon har skapat flera böcker som formligen sprutar av färg, glädje och livslust. Samtidigt finns mörker, rädsla och självförakt som en röd tråd i mycket av det Joanna Rubin Dranger skrivit, tecknat och sagt genom åren. Till exempel i Fröken Märkvärdig och karriären, där huvudpersonen kämpar med grav prestationsångest och kraven att vara ”normalspeciell”.

I sitt sommarprat i Sveriges Radios P1 2002 berättar hon att hon under en snorkeltur bland färggranna fiskar och koraller identifierar sig med en grå, muslik och skygg blåsfisk. ”Av alla fiskar har jag fastnat för den räddaste i Indiska oceanen. För det vet man ju hur det är, att vara livrädd, muslik och mörkluddig.”

Ofta lyckas hon vara rolig samtidigt som hon berör det svåra. I Ihågkom oss till liv är mörkret mer kompakt.

Hon berättar om sin älskade moster, som tog sitt liv under en djup depression vid 48 års ålder. Susanne, som varit hennes vuxenvän och beskyddare och den som tröstade henne när hon var ledsen. ”Susannes empati med lilla mig då, gör att jag ibland kan känna empati med den sårbara i mig nu, och inte alltid överge henne där i mörkret”, skriver Joanna, och beskriver att hon sedan tonåren brottats med ett mörker som hon varken förstått eller kunnat styra över. I en av bokens mest obehagliga bilder, har Joanna avbildat sig själv hopkrupen mitt i ett stort hakkors. ”I mitt djupaste mörker, upplevde jag ett så starkt förakt för mig själv och min egen svaghet att det kändes som att jag bar nazismens förakt och hat inom mig”, skriver hon.

– Det var läskigt att dela med mig av den bilden, bekräftar hon. Jag har haft den i mig sedan jag var 26-27 år.

– När något blir för svårt, när jag inte klarar av kravet att vara glad och lättsam, då vänder jag anklagelsen mot mig själv. Det hänger ihop med det farliga mörkret, med traumat, som man inte får kännas vid.

– Ibland medan jag arbetade med boken har jag tänkt: vill jag verkligen veta allt det här? Det var ju en gåva att inte behöva veta, att inte behöva leva sig in i hur det är när det är omöjligt att rädda sig och man inte kan skydda sina barn.

Ihågkom oss till liv är Joanna Rubin Drangers första dokumentära bildberättelse. Förutom den egna familjehistorien beskriver den historiska skeenden i Sverige, Norge och övriga Europa före och under andra världskriget. Den berättar om de många som teg om vad som pågick, och om de få som vågade protestera. De senare, som till exempel Torgny Segerstedt som var huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, som tidigt tog ställning mot nazismen, demoniserades och pekades ut som landsförrädare och hot mot landets säkerhet.

– I efterhand är det lätt att sortera vem som gjorde rätt och gott, men medan det pågick var det inte så lätt för människor att veta, säger Joanna Rubin Dranger.

I hennes ena örsnibb hänger ett chai, i den andra en davidsstjärna. Men den judiska identiteten har inte alltid varit tydlig.

Under uppväxten firade familjen jul, aldrig några judiska högtider. Hon visste att hon var judinna, det var ingen hemlighet, men det betydde just ingenting. När hon var 15 ville hon konfirmationsläsa, som sina kompisar, och hon började gå i en konfirmationskurs i svenska kyrkans regi. Hon tyckte om att diskutera existentiella frågor och bibliska texter.

Men en dag, efter att hon talat med sin bonusmorfar Pive, gick hon till prästen och sa: ”Vi är judiska, så min morfar vill inte att jag ska konfirmeras. Men jag vill gärna fortsätta läsa.”

För Joanna var det okomplicerat. Men prästen reagerade inte alls som hon förväntat sig, han blev arg och sa konstiga saker om ”ni judar …”. Joanna gick aldrig mer tillbaka. Istället började hon utforska sin judiska identitet. Hon började gå i synagogan med morfar Pive, gick på ”Rellen” med rabbin Morton Narrowe, jobbade i säkerhetsspärren på Judiska Centret och var flera somrar ledare på sommarkollot Glämsta.

– Min judiska identitet blev stark efter det. Jag började hålla koscher också. Till slut sa mormor och morfar: ”bara inte för mycket nu.”

– Jag tror att många judar i Sverige har liknande erfarenheter som jag, säger Joanna. Man har vetat att man är jude, men inte vad det betyder.

Hennes egna barn har fått gå på Hillelskolan, och för dem är det bar och bat mitsva som gäller.

– Först hade jag en bestämd uppfattning om att mina barn inte skulle gå där. Jag tänkte att det är för litet. Men vi har haft en väldigt positiv upplevelse. Det finns en stor mångfald, med barn från alla världsdelar. Man sticker inte ut bara för att man har mörkt hår.

Det hon beskriver i boken, hur människors empati inte räcker till och hur de främmandegör olika grupper, ser hon mycket av även i vår tid, inte minst när det gäller flyktingar.

– De flesta av oss är upptagna av våra egna liv, och vi väljer att inte se.

I boken berättar en släkting om en flykting, herr Taubman, som var anställd i familjens firma under kriget. Flyktingen berättar om livet han haft före flykten, att de haft ett piano och en fin villa. Som att han ville säga: jag är inte bara en flykting utan bakgrund. Jag är en människa precis som ni.

Joanna Rubin Dranger

Född: 1970

Yrke: Bildberättare och illustratör, affilierad professor på Konstfack

Bor: i Stockholm med maken Oivvio Polite och tre barn

Urval av böcker:

ARG! Nittiotalets argaste bok (1989)

Fröken Livrädd och kärleken (1999)

Fröken Märkvärdig och karriären (2001)

Askungens syster och andra sedelärande berättelser (2005)

Alltid redo att dö för mitt barn (2008)

Räkna med Nell (2009)

Föreläser om: rasistiska och antisemitiska stereotyper och har tillsammans med bla Moa Matthis byggt upp kunskapsbanken Bilders makt. Syftet är att folkbilda om antisemitiska och rasistiska bilder. Se Bildersmakt.se

Aktuell: med boken Ihågkom oss till liv, som kommer ut på Albert Bonniers förlag den 4 mars och utställningen ”Familjen som försvann” på Forum för levande historia

Joannas 4 serieboksfavoriter:

Maus av Art Spiegelman

Fun Home av Alison Bechdel

Persepolis av Marjane Satrapi

Palimpsest av Lisa Wool-Rim Sjöblom