En första shabbat på flykt
Det har gått femton dagar sedan invasionen av Ukraina. Ryska armén håller på att omringa Kyiv, hem till den judiska aktivisten Victoria, som jag håller kontakt med. Det går rykten om att staden snart kommer bombas. Jag ringer Victoria igen.
Av Anneli Rådestad
Sedan ett par dagar befinner sig Victoria och hennes föräldrar på ett hotell i utkanten av Budapest.
– Det var rätt beslut att lämna Kyiv. Det är första gången på två veckor som vi kan sova om natten.
När vi hördes på videolänk för en vecka sedan tänkte hon packa en väska med det mest nödvändiga.
– Det går ju inte att packa ner hela sitt liv i en flyktväska. Samtidigt vet vi inte vad vi kommer tillbaka till? Det jag känner mest sorg över är alla gamla fotoalbum vi tvingades lämna kvar. Bilder på mina far- och morföräldrar. Jag är irriterad över att jag inte digitaliserade allt, utan ständigt sköt upp det.
Vi bestämmer oss för att inte prata om själva flykten i detalj, av säkerhetsskäl. Men Victoria delar med sig av sina upplevelser vid gränsen.
– Vi valde att resa till Ungern för att det är något mindre tryck på de gränsstationerna än så länge. Ändå tog det lång tid att korsa gränsen. Vi fick gå till fots med våra väskor. Det var tufft för mina föräldrar. Många människor saknar biometriska pass och andra viktiga dokument. Det är därför det tar så lång tid. Många på flykt sitter nu fast i transitländer i väntan på giltiga dokument.
Du fortsätter att hjälpa till att organisera nödhjälp inne I Ukraina. Hur ser läget ut just nu?
-Kyiv är fortfarande okej, där är affärerna fortfarande öppna. Men en del områden har drabbats något fruktansvärt. Det har blivit för svårt och farligt att evakuera människor från de städerna. Det är också svårt att hjälpa på plats. Människor lider något enormt där det inte längre finns mat, el och vatten. Det är de äldre och sjuka som drabbas värst, de som inte kan röra på sig och inte får tillgång till mediciner.
Borde president Zelensky ge vika för Putins krav för att skona människoliv?
-Människor har såklart olika åsikter men även om vår regering skulle ge vika för kraven och de skulle komma överens om att återgå till de gränser som gällde för två veckor sedan finns det inga som helst garantier för att Putin inte invaderar oss igen. Situation är extremt svår. Vi vill alla skona människoliv men jag tror att människor fortfarande stöttar striden. Hur skulle livet under rysk ockupation se ut med ockupanter som skjuter mot skolor, förlossningskliniker och civila som flyr för sina liv?
Vad behövs göras just nu?
-Oj, det är så mycket! Den internationella gemenskapen måste trycka på – FN, UNICEF och andra – för att skapa så kallade mänskliga korridorer för att undsätta civila i de mest drabbade områdena. Det är också viktigt att mottagarländerna nu hjälper till med asyl och giltiga dokument för vidare färd så fort det bara går.
Vad kan den judiska gemenskapen göra?
-Varenda judisk församling i hela världen visar oss sitt stöd just nu. Från Argentina och Sydafrika till Jerusalem, Warszawa, Berlin och Budapest. De betalar för våra hotell, vår mat och de förnödenheter som behövs vid gränserna.
Vad oroar dig?
Osäkerheten. Vad händer nu? Vi kan inte bo på det här hotellet för evigt. Vad händer om det tar flera månader, flera år innan vi kan återvända? Och vad kommer vi då tillbaka till? Frågan är också hur vi kan göra våra liv meningsfulla undertiden. Jag skulle kunna leva nästan var som helst. Det är mycket svårare för mina föräldrar. De är beroende av sina mediciner. Just nu försöker jag komma på en plats där de kan få den hjälp de behöver, där de känner sig trygga och förhoppningsvis också kan finna mening i vardagen. Det är flera parametrar att ta hänsyn till.
Vad inger hopp?
-Jag känner tacksamhet för den judiska gemenskapen. Den ger mig hopp och försäkrar mig om att allt kommer bli okej. Det är enormt emotionellt kapital. Jag känner mig trygg i att jag i alla fall har människor att be om ett jobb av var vi än hamnar. Att ikväll fira vår första shabbat här i Budapest inger också hopp, en mycket stark känsla av samvaro.
Anneli Rådestad
