Alisa Poplavskaya välkomnar flyktingarna till hotellets stora festsal där 150 bäddplatser har gjort i ordning. Foto: Privat

”En del är förtvivlade, andra är krävande, vissa visar en enorm tacksamhet.”

Alisa Poplavskaya är en av 50 ukrainska elever som har läst judiska studier på Paideia i Stockholm. Under sitt år på institutet träffade hon sin man och fram till 24 februari levde de ett lugnt liv tillsammans i en liten by utanför Berlin. Alisa ledde kurser i bildterapi och undervisade yoga på ryska och engelska. Idag går all tid åt till att hjälpa de flyktingar som korsar gränsen mellan Ukraina och Rumänien. Hon är en del av IsraAID Germanys team för psykologiskt stöd.

– Min roll är att välkomna flyktingarna hit. Lägret har 150 sovplatser, inrättade i den stora festsalen, på ett av hotellen i närheten av gränsen. Sovsalen är det första som möter människor efter att de korsat gränsen. Många kommer från ordnade liv och blir chockade när de ser alla madrasser. Jag berättar att det är en temporär lösning, att det är tryggt och varmt, att lakanen är rena, och att det finns mat och leksaker till barnen, det brukar lugna.

Här stannar människor 1-3 dagar. Under den här tiden måste de välja vilket land de ska resa vidare till. Rumänien är ett av Europas fattigaste länder, och IsraAID Germany brukar rekommendera att man reser vidare till Tyskland om man inte redan har ett specifikt mål.

– Många som kommer är rätt illa däran emotionellt. Vissa har aldrig tidigare varit utanför Ukraina.

Alisa berättar om ett möte med en kvinna i sin egen ålder som kom till lägret med en flicka och en liten bebis.

– Hon visste inte var hon skulle ta vägen. Hon hade inte en enda människa att ringa. Jag kände ett enormt ansvar för den här kvinnan och hennes barn, då vi vet att det förekommer trafficking. Vi bytte kontaktuppgifter och efter ett par dagar hörde hon av sig och berättade att hon hade fått hjälp av en prästfamilj i Tyskland.

På IsraAID Germany är medvetenheten om trafficking hög, säger Alisa. Det finns alltid en person som står vid sidan av och observerar vad som försiggår i lägret. En varningssignal är när det är en man som är den vuxne i sällskapet. Inga män mellan 18-60 får idag lämna Ukraina. En annan är om barnen i sällskapet beter sig ovanligt blygt eller avvikande i den vuxnes sällskap. På den ukrainska sidan av gränsen arbetar myndigheter och organisationer med att sprida information om faror och vad man ska tänka på för att skydda sig själv och sina barn, berättar Alisa.

Alisa, talar ryska och ukrainska och ett av hennes huvudsakliga uppdrag är att ordna aktiviteter för barnen i lägret. De spelar spel, leker lekar och arbetar med bildterapiövningar, där barnen får möjlighet att uttrycka sin känslor.

– När en grupp barn skulle rita på temat: ’det jag älskar’ ritade en fyraårig pojke sin vän, i ett träsk. Han sa att han var fast i träsket där borta, att han inte kan ta sig ut. Då arbetade vi med en teckning där vi hjälptes åt att dra vännen ur träsket.

Alisas egen familj är också fast i Ukraina. Hennes pappa och bror är 18 och 59 och får inte lämna landet. Hennes mamma vill inte lämna dem.

– Min hemstad Mykolaiv ligger mellan Cherson och Odessa och är inte längre säkert. Men det är heller inte lätt att ta sig därifrån. Ockupanterna…de ryska soldaterna… befinner sig alldeles i närheten. Min familj tillbringar dagarna i mörkret i sin lägenhet där alla fönster har tejpats med filtar för att minska glassplittret om en bomb skulle slå ner. Parken där de rastade hunden har förvandlats till en landningsbana för ryska helikoptrar.

Hur har Paideias nätverk hjälp dig i den här situationen?

– Jag är del av flera olika nätverk som arbetar för att hjälpa människor ut ur Ukraina eller på plats. Mitt år på Paideia gav mig mitt största stöd, min man, men också många nära vänner som personligen har ställt upp som värdar, guider, förmedlare när jag nu har bett om hjälp för vänners och bekantas räkning.

Hur kan de judiska församlingarna i Europa hjälpa till att stötta på bästa sätt?

– Hör av er och berätta vad ni kan hjälpa till med konkret. Hur många sängplatser har ni redo? Hur många kan ni ta emot? Organisera rysk- och ukrainsktalande tolkar. Se till att det mest basala finns: trygghet, mat, värme och psykologiskt stöd. Ni kan också samarbeta med de judiska församlingar och organisationer som finns inne i Ukraina. Som Chesed, som tar hand om de äldre som inte kan fly. Moishe House Kyiv är också aktiva. De har en telefonlinje dit folk kan ringa för att be om specifik hjälp. Tillsammans med andra nätverk levererar de mat eller mediciner till behövande i staden. Det är mina jämnåriga och yngre som organiserar sig.

– Vi lever i en tid då vi alla måste komma i kontakt med vår inre medkänsla. Som volontär är det lätt att bli trött. Vi arbetar långa dagar, ibland känns hjälpbehovet oändligt. Samtidigt reagerar de som kommer hit på olika sätt. En del är förtvivlade, andra är krävande, vissa visar en enorm tacksamhet – alla har sitt sätt att ta sig igenom det här.

Anneli Rådestad