Katherine Hauptman. Foto: Karl Gabor.

Hon får makten över framtidens minnen

En stor del av mitt liv har varit en förberedelse för detta,” säger Katherine Hauptman om utnämningen till chef för Sveriges museum om Förintelsen. Anledningen är Katherines morfar Michal, som levde under falsk polsk identitet i trettio år. När familjen fick veta att han i själva verket var jude och överlevande från Förintelsen kände Katherine ett ansvar att förvalta arvet. Det blev hennes livsuppgift.

Av Suzanne Gottfarb

Katarszyna Hauptman föddes en varm julidag år 1970 i Warszawa. Den enda som då kände till sanningen om morfar Michals judiska ursprung var hans polska hustru Zofia. Hon var den som hade räddat hans liv, då hon mötte honom febrig och sjuk av en skottskada på flykt undan nazisterna under kriget. De gifte sig och han fick en ny falsk identitet; en identitet som han valde att behålla långt efter att kriget tog slut. Paret miste sitt första barn under Warszawaupproret 1944 men fick året därpå tvillingar, som ända in i vuxen ålder förblev ovetande om vad deras far hade genomlevt.

– Morfar brukade säga att han överlevt för att han såg så bra ut, säger Katherine. Vad han i själva verket menade var att han inte såg särskilt judisk ut.

I samband med den stora antisemitiska utrensningen i Polen i slutet av 1960-talet avslöjades Michals judiska bakgrund, och han tvingades, som så många andra polska judar, att lämna sitt land utan medborgarskap. Färden gick till Sverige. Frun och sonen följde med, men dottern valde att stanna i Polen. Hon gifte sig med en polsk man, och så föddes Katarszyna. Ett par år senare reste mor och dotter på besök till den övriga familjen, som hade slagit sig ner Rågsved. Besöket drog ut på tiden och slutade med att även de blev kvar i Sverige. Hela familjen bytte nu efternamn till Michals gamla namn Hauptman; en markering för familjens nya judiska identitet.

När Michal år 1977 skulle vittna i en krigsrättegång mot den nederländske bödeln Pieter Menten, en före detta granne och storgodsägare i hans hemby, började han berätta sin livshistoria även för sitt barnbarn. Katherine var bara sju år gammal, när hon fick ta del av det oerhörda som hänt och fick vetskap om sina okända mördade släktingar

– Morfar satt gömd på vinden den där augustidagen år 1941 och såg genom plankorna hur hans fyra systrar och deras barn fördes ut till en massgrav, där de sköts och begravdes. Döda och levande föll ner i graven om vartannat. Tvåhundra människor mördades på denna plats.

Katherine har svårt att prata om detta men tar fram några gamla tidningsurklipp från Dagens Nyheter från år 1977. Där syns en bild på skelettdelar prydligt uppradade efter varandra; lårben, underben, armar vid kanten till en massgrav.

– Massgraven i morfars hemby Urycz i Galizien, som ligger i nuvarande Ukraina, grävdes upp år 1977. Den skulle användas som bevis i krigsrättegången. De här benen du ser är morfars släktingar.

Hennes röst bryts. Fasansfulla bilder har etsat sig in i hennes benmärg för alltid och spelas fortfarande upp i hennes hjärna.–

– Bevisen från morfars hemby räckte inte för att fälla Pieter Menten. Där fanns bara två vittnen, morfar och en till som överlevt, men judiska vittnen ansågs partiska och därför räckte inte deras vittnesmål för en fällande dom. Däremot fälldes Menten för mord i en grannby. Där fanns det nämligen även icke-judiska vittnen. Det var helt absurt. Under mer än trettiofem år hade morfar inte berättat sin historia för någon människa. Han gav mig sitt förtroende. Det var en otroligt fin gåva men också tung att bära. Det påverkade mig något oerhört. Jag kände omedelbart ett ansvar att förvalta arvet. Redan som sjuåring ville jag skriva en bok om det här. Det blev min livsuppgift. Och nu står jag här som chef för Sveriges museum över Förintelsen.

Rätt kvinna på rätt plats alltså. Katherine, som i botten är arkeolog och har disputerat på hällristningar från bronsåldern, har sedan år 2018 varit chef för Historiska muséet i Stockholm. Hon har också haft ett antal förtroendeuppdrag för regeringen, då hon jobbat som sekreterare i museiutredningen Ny museipolitik och för jämställd representation i museisektorn, som bland annat resulterat i boken med den fyndiga titeln: Genusförbart. Hon har även haft internationella förtroendeuppdrag, till exempel som ordförande för svenska ICOM (International council of Museums), där man jobbar för kulturarvens bevarande, bland annat genom att upprätta en röd lista över stulna konstföremål. Förra året kurerade hon och hennes team den omtalade utställningen: Speaking memories på Historiska muséet tillsammans med Judisk Kultur i Sverige, där fotograf Karl Gabors varma färgfotografier av överlevande presenterades tillsammans med deras levnadshistorier. Som en förövning till det nya muséet om Förintelsen kanske?

– De överlevandes berättelser är naturligtvis en viktig del i ett museum om Förintelsen, säger Katherine. Alla berättar på olika sätt, ger olika perspektiv och analyser. Det här muséet ska också ha specifik anknytning till Sverige. Vad var Sveriges roll under kriget? Vad gjorde vi bra och vad gjorde vi dåligt? Hur blev flyktingarna mottagna just här? Vilka tog vi emot och vilka avvisades? Vilka överlevde och vilka dog strax efter ankomsten? Hur blev deras liv i Sverige? Vi ska lyssna på de överlevandes berättelser men också hedra alla de som dog. Det är de överlevande som kan berätta om de som mördades och försvann. Om morfar inte hade berättat om sina systrar hade jag inte känt till deras existens.

Det nya muséet ska till att börja med husera i tillfälliga lokaler. Det kommer dröja flera år innan det färdiga muséet kan invigas, men redan i juni i år räknar man med att kunna starta en viss digital verksamhet. Det kommer då mest att handla om material till skolelever och lärare. Den fysiska platsen för muséet är ännu inte bestämd, men en tillfällig lokal ska presenteras under våren. Muséet kommer att ligga någonstans centralt i Stockholm. Sedan är det Katherines uppgift att tillsammans med sina medarbetare skapa ett helt nytt museum om Förintelsen; en uppgift som legat och grott i hennes bakhuvud hela livet, och som nu ska förverkligas.

– Jag har en vision om att flera generationer ska komma till muséet tillsammans. Jag vill se far och morföräldrar komma hit med sina barnbarn. Vi kommer att utforma aktiviteter för just det ändamålet. Det är så oerhört värdefullt att kunna dela en gemensam historia över generationsgränserna. Det handlar om en hel värld som har gått förlorad. Att kunna leva sig in i någon annans liv. Jag inser att jag själv levt inne i min morfars historia ända sedan jag var barn och fortfarande delvis gör.

Muséet kommer att ha både permanenta och tillfälliga utställningar, liksom workshops, diskussioner, föreläsningar och även viss uppsökande verksamhet.

– Här ska man kunna få svar på sina frågor kring Sverige och Förintelsen. Vi hoppas på alla sorts besökare, svenskar, judar, turister, skolklasser, lärare, forskare. Fokus kommer att ligga på de historiska sammanhang som benämns Förintelsen, det som nazisterna kallade ”den slutliga lösningen av judefrågan.” Vi kommer också samla material och ha verksamhet kring andra folkmord och förföljda grupper. Romerna utsattes definitivt för ett fruktansvärt folkmord, och deras historia är tyvärr ännu till stora delar okänd. Homosexuella, funktionshindrade och politiska motståndare, bland annat många polacker, förföljdes och mördades.

Jag tror egentligen inte att historien kan fungera som en sorts läxa för människor att lära av inför framtiden. Men jag tror att det som görs med historien, hur den belyses och visas, är betydelsefull för människors blick på varandra idag.

Michal återvände aldrig till sin hembygd, men för ungefär tio år sedan reste Katherine dit. Hon berättar om den omtumlande resan i en samlingsvolym utgiven av Historiska muséet: Att störa homogenitet, där hon myntar begreppen Arveglömska och framtidsminnen.  Hur frestande det är att förtränga och glömma det som varit – arveglömska – och hur viktigt det är att bevara sina minnen inför framtiden.

Familjen Hauptmans hus fanns inte kvar. Katherine stod framför en ödetomt och såg inom sig hur morfars yngsta syster Hela vred om nyckeln till vindsdörren, där familjens fyra män gömt sig. Att det skulle vara någon fara för kvinnorna eller barnen föll dem inte in.

Sedan blev hon visad till en brant stig ner mot avrättningsplatsen i en ravin.

Här var den, händelsernas plats. Vändpunkten i Michals liv.

– Ukrainarna har svårt att förhålla sig till detta arv, påpekar Katherine. Å ena sidan är nazisterna skyldig till Förintelsen, å andra sidan medverkade människor från lokalbefolkningen frivilligt.

Katherine reste från avrättningsplats till avrättningsplats, från ett Förintelseläger till nästa. På ett minnesmonument i utrotningslägret Belzec, står morfars anhörigas namn inristade, trots att det inte var där de dog.

– Sala, Hela, Pepa, Erni, Lusia, Ruben, Izio. För första gången blir de mänskliga för mig och jag tappar helt min fasad och sitter där hejdlöst gråtande framför massor av andra besökare.

Men Katherine gjorde inte resan hit för att hitta sig själv, säger hon, utan för att leta framtidsminnen.

– Makten över framtidens minnen har den som berättar och som får en lyssnarskara, som i sin tur agerar. Vi måste vara vaksamma. Ibland blir jag rädd för att historien har starkare inflytande på hämnd och upprättelsekänslor än på empati och humanism. Det finns ju även många berättelser om medmänsklighet. Om människor som sträckte ut sin hand och räddade liv. En av dessa var en grannfru i byn Urycs, fru Makos. När hon upptäckte att några av byns judar överlevt massakern, gömde hon matpaket vid uthusen, så att de skulle få kraft att fly in i skogarna och hålla sig gömda. Hon var en av dem som, som förutom Zofia, räddade morfars liv. Sådana berättelser måste också få rum i minnet av Förintelsen.

Suzanne Gottfarb

Namn: Katherine Beata Anund Hauptman

Född: 14 juli 1970 i Warszawa

Bor: Södermalm, Stockholm

Familj: Man, två vuxna barn.

Utbildning: Doktor i arkeologi

Bästa egenskap: engagerad, envis

Sämsta egenskap: för mycket engagemang och envishet

Aktuell: Nyutnämnd chef för Sveriges museum om Förintelsen

Motto: Historia kan förändra världen

Katherine Hauptmans tips på museer:

  1. Yad Vashem, Jerusalem
  2. Imperial War museum, London
  3. United States Holocaust Memorial Museum, Washington
  4. Polin, 1000 år av polsk-judisk historia, Warszawa
  5. Jüdische Museum, 2000 år av tysk-judisk historia, Berlin
  6. Jewish Cultural Quarter, Amsterdam
  7. Jewish Museum of Rome, Rom
Foto: Karl Gabor.